Socialdemokraterna måste skärpa sin arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik, menar LO:s chefsekonom Dan Andersson, och gör analysen att ”det var den bristande kontrollen och inte de generösa villkoren i sig, som orsakade socialdemokraternas förtroendetapp […] Med ’kontroll’ menar vi inte endast en effektiv organisation för anvisning av arbeten. Den viktigaste kontrollen utövas genom de arbetslösa obligatoriska arbetsmarknadspolitiska program […] Arbetarrörelsens svar på den borgerliga politiken borde därför vara att skapa arbetsmarknads- och arbetsträningsprogram i stor skala.” Detta enligt ett referat som Widar Andersson, ledarskribent på socialdemokratiska Folkbladet, ger av ett seminarium med LO-ekonomerna under LO-kongressen.
Att arbetsmarknadspolitiska åtgärder faktiskt är obligatoriska (tekniskt sett heter det fortfarande att den arbetslöse ”erbjuds” en placering), och att staten placerar folk i åtgärderna med syftet att kontrollera dem, är ett nytt medgivande från Dan Andersson. 2001 beskrev han meningen med dåvarande Aktivitetsgarantin som att ”ge närhet, stöd och värme”.
Med mer åtgärder menar Andersson att man kan ”hjälpa människor ut i mer produktiva jobb”. Ändå visar granskningar gång efter gång att åtgärderna slösar bort miljarder utan att göra något åt arbetslösheten. Gång på gång blir det politiska svaret att byta namn på dem med några års mellanrum.
För att studera och utvärdera arbetsmarknadspolitiken finns Inspektionen för Arbetslöshetsförsäkring, IAF, med en budget på 48 miljoner; Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, med anslag på 24 miljoner; och Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning, Cafo, vid Växjö universitet, med anslag på runt 14 miljoner. Detta är utöver de studier Arbetsförmedlingen själv och myndigheter som Statskontoret gör.
Ekonomerna Mats Dahlberg och Anders Forslund kom 1999 fram till att åtgärder som ALU och beredskapsarbete till två tredjedelar trängde ut reguljära jobb. En kort tid senare avskaffades de åtgärderna och i stället kom arbetspraktik och anställningsstöd – konstruerade precis likadant. En del av anställningsstöden avskaffades under 2005 och ersattes med Plusjobb, fortfarande uppbyggt efter samma principer. Under våren konstaterades det att få Plusjobb förvandlades till vanliga anställningar – i Ronneby exempelvis bara ett av tio, enligt Ekot. Den borgerliga regeringen avskaffade Plusjobben och införde Nystartsjobb – samma regler fast i den privata sektorn. I maj kom Arbetsförmedlingen med statistik som visar att två av tre nystartjobbare får sparken när subventionen tar slut.
2002 utvärderade IFAU Aktivitetsgarantin och kom fram till att den inte ökade deltagarnas chanser att få ett arbete utan subventioner. 2005 kom Cafo fram till samma slutsats. 2007 avskaffades Aktivitetsgarantin och i stället kom Jobb- och Utvecklingsgarantin.
Skillnaden är att ersättningen är lägre och att den arbetslöse efter 450 dagar kan placeras i en ”varaktig samhällsnyttig sysselsättning” – bidragsarbete av den typ som redan är utbrett i framför allt kommunerna. Jobb- och utvecklingsgarantin beräknas kosta 10 miljarder kronor i år, enligt statsbudgetens siffror.
I en sammanställning av alla studier kring svenska arbetsmarknadspolitiska åtgärder kom forskarna Lars Calmfors, Anders Forslund och Maria Hemström 2002 fram till att de ”sannolikt [gjort] den reguljära sysselsättningen lägre”.
I doktorsavhandlingen På gränsen till fattigvård skriver sociologen Rickard Ulmestig att mycket lite är känt om huruvida aktivering av socialbidragstagare har några effekter. De utvärderingar som finns är ofta osystematiska och gjorda av personer med starka intressen i att verksamheterna fortsätter, menar han. Veronika Ekströms utvärdering av Skärholmens Jobbcenter visar att en ofta citerad siffra på att 75 procent av deltagarna fått arbete är tagen ur luften, och att det i själva verket inte finns några tecken på att Jobbcentret lett till att fler fått arbete.
När den borgerliga majoriteten i Stockholm den 1 januari 2008 införde Jobbtorg för alla socialbidragstagare hänvisade de uttryckligen till erfarenheterna från Skärholmens och andra jobbcenter (formuleringen att socialbidragstagare ”ska garanteras arbete inom 5 dagar”, som det stod i Stockholmsmoderaternas valmanifest, är kopierat från Skärholmens Jobbcenter). I maj visade siffror från Stockholms Stads utrednings- och statistikkontor att färre socialbidragstagare fått arbete per månad med jobbtorgen under 2008 än utan dem under 2007.
Om socialdemokraterna gör LO-ekonomerna till viljes, och om de skulle vinna nästa val, kan vi alltså se fram emot att hela detta åtgärdsland inte bara bevaras utan rent av expanderar – fast sannolikt under en uppsättning nya namn.
Widar Andersson konstaterar dock också att även andra alternativ för att göra arbetslösas tillvaro svårare diskuteras inom socialdemokratin; han pekar bland annat på ett utspel från Sven-Erik Österberg, ordförande i Socialdemokraternas ”Jobbrådslag”, om att det kan bli en ”bortre parentes” där arbetslöshetsförsäkringen tar slut (och således bara socialbidrag återstår). Österberg sade den 29 maj: ”Att återställa a-kassan kostar mellan 20 miljarder och 30 miljarder kronor. Det kommer vi förmodligen inte att ha råd med… därför behöver vi diskutera hur länge man ska få det här stödet”.
Själv skulle Widar Andersson ”inte ha något emot att Socialdemokraterna går till val med båda förslagen på sitt program”, skriver han i sin ledare, rubricerad ”socialdemokratisk arbetsdisciplin”.
