Omkring 6 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder i Sverige är fattig. Det skriver LO:s chefsekonom Dan Andersson i en debattartikel i Dagens Nyheter (23 juni). I den presenterar han resultatet av en inventering av inkomstutvecklingen i det svenska samhället som LO-ekonomerna gjort på uppdrag av Mona Sahlin.
Andersson konstaterar att det framför allt är ungdomar och kvinnor som drabbas av ”relativ” fattigdom i Sverige, vilket betyder att deras inkomst är mindre än 60 procent av medianinkomsten. Mellan 1995 och 2006 har ensamstående män 20–44 år utan barn haft en standardutveckling på 2,6 procent per år. Ensamstående mödrars standard har bara ökat med 1,2 procent per år under samma tidsperiod.
Tre viktiga förklaringar till detta är enligt LO-ekonomerna att bostadsbidrag, studiebidrag och a-kassa successivt försvagats. Till exempel har studiemedlens köpkraft, relativt en industriarbetares, minskat från 74 procent 1990 till 52 procent 2007. Och med nuvarande konstruktion riskerar den att minska till cirka 45 procent 2015.
Men analysen kompliceras bland annat av att en majoritet av de unga fattiga 2003 inte var studerande. LO-ekonomernas uppmaning till politikerna Reinfeldt och Sahlin är därför att öppna ögonen för begreppet klass. De konstaterar att medan ledande politiker beskriver problem i termer av etnicitet, ålder och kön eller relaterat till förorter, talar de nämligen sällan om klass.
Men vad är insikter om klass värda om de inte följs av handling? Att klassklyftorna ökat beror ju på betydligt mer än en successiv försvagning av bidrag, studiemedel och socialförsäkringar. Det beror – inte minst – på att just kvinnor och unga arbetar i lågt avlönade branscher och drabbas av deltidsarbetslöshet.
Den kanske allra viktigaste slutsatsen av det underlag Andersson presenterar är alltså att rikta kritiken mot LO-förbunden: Även den som deltidsarbetar som exempelvis timvikarie i vård eller inom handel för – avtalsenlig – låg lön kvalar nämligen in som fattig.
Att klassklyftorna ökar i ett samhälle med så hög facklig organisationsgrad som Sverige fortfarande har, är ett ansvar som LO-facken måste ta på sig. De har i avtalsförhandling efter avtalsförhandling accepterat att lönernas andel av företagens kostnader sjunkit till förmån för ökade vinster – vilket allra värst drabbat kvinnor och unga.
LO-förbunden har muskler. De kan, om de vill, slåss för både högre löner och rätt till heltider i sina kollektivavtal, men väljer att inte göra det.
När LO-ekonomerna vädjar också till regeringen att uppmärksamma klassdimensionen ter det sig närmast löjligt, sett till den politik regeringen faktiskt för, vilken konsekvent gynnar män och höginkomsttagare.
Det senaste exemplet såg vi i förra veckan, då finansministern presenterade ett förslag för att göra ”pigavdraget” mer attraktivt – en skatterabatt som ju bara gynnar höginkomsttagare. Någon motsvarande förenkling av administrationen runt den jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, som träder i kraft den 1 juli, har inte föreslagits. Där gäller fortfarande blankettkrångel och utbetalning först efter inlämnad deklaration året därpå.
Förklaringen är enkel: Ökade klassklyftor är kärna i den borgerliga politiken medan jämställdhetspolitik är yta för att dupera vissa väljare.
