När Sveriges riksdag med knapp marginal beslöt att ge FRA (Försvarets radioanstalt) rätt till omfattande inhämtning och lagring av trafikdata, sade de ja till det mest integritetskränkande förslaget som lagts fram sedan andra världskriget. Detta trots att det fanns tunga instanser som framfört ytterst skarp kritik. I flera fall instanser som inte brukar uttala sig på detta sätt i dessa frågor.
Vad är det då som riksdagen har röstat ja till? Tänk dig att varje gång du ska ringa ett mobiltelefonsamtal, skicka ett sms, ett mail, chatta eller på annat sätt är ute på webben, så dyker det upp en kontrollant som noterar vem du kontaktar samt var du befann dig samt när du ringde. Detsamma när du mottar samtal eller andra elektroniska meddelanden; från vem och var befann sig avsändaren och även du själv när meddelandet skickades.
Nästan all kommunikation, även inom Sverige, passerar i dag landsgränsen. FRA vill fånga in alla uppringda/uppringande telefonnummer, e-postadresser och IP-adresser. All kommunikation dammsugs oavsett om det finns misstanke om brott eller ej. Hundratusentals svenskars kommunikation kommer att lagras. Med hjälp av nyckelord som FRA bestämmer, kan sedan meddelanden selekteras ut.
Motiveringen för detta grava ingrepp i den personliga integriteten är dåligt underbyggt; diffusa hänvisningar till olika typer av yttre hot som organiserad brottslighet och terrorism. Men det saknas diskussion om såväl relevansen som hur effektiv denna typ av kontroll är för just sådan kriminalitet. Hur upprätthåller vi balansen mellan effektivitet och integritet?
Rikspolisstyrelsen (RPS) och Säkerhetspolisen (SÄPO) oroade sig i sina remissvar för konsekvenserna för den personliga integriteten. RPS fastslog att förslaget ”innebär ett integritetsintrång som saknar motstycke i ett internationellt perspektiv”. SÄPO menade att förslaget ”tyder på en skrämmande brist på förståelse för de krav i fråga om skydd för personlig integritet som följer av regeringsformen och Europakonventionen om skydd för det grundläggande fri- och rättigheterna”.
Även Lagrådet talade klarspråk: ”Även om avlyssningen benämns signalspaning är det viktigt att understryka att resultatet är detsamma som när polisen verkställer hemlig teleavlyssning, dvs. det allmänna får del av sådan kommunikation mellan personer som annars är skyddad mot avlyssning. Det är således fråga om en massiv telefonavlyssning och förslaget innebär en kränkning av enskilds integritet som vida överstiger den kränkning som förslaget om buggning och preventiva tvångsmedel sammantaget innebär.”
Ett betydande problem gäller utbyte med andra länder av insamlad information. Vem avgör det? FRA? I propositionen framgår att materialet får delges andra nationer, men vilka och under vilka omständigheter? Det sägs vidare att dessa data inte är avsedda för underrättelserapportering, utan de är till för att utveckla FRA:s kompetens. Men det uppställs inga hinder för utbyte av information med andra länder. Frågan är om FRA kommer att beteckna information som delges utländska samarbetspartner som underrättelserapportering. Möjligheten finns att kalla det för något annat och då är det fritt fram för utlämnande. En möjlig anledning till insamlandet av dessa stora datamängder är att bygga upp sociogram och kartlägga vem som umgås med vem.
Källskydd och meddelarfrihet blir tomma ord när varje kontakt med media kan vara avlyssnad. Journalistförbundet och Tidningsutgivarna har också varit starkt emot.
Ytterligare en problematik är att ingen domstol är inblandad. I vanliga fall när tvångsmedel ska användas föregås de av domstolsbeslut. Men här krävs ingen brottsmisstanke. En nämnd ska avgöra samt övervaka att spaningen sköts enligt lagar och regler, enligt ursprungsförslaget Försvarets underrättelsenämnd (FUN). Den komplettering som försvarsutskottet gjorde samma dag som beslutet togs, innebar bland annat att tillståndsgivande myndighet inte längre skulle vara FUN. En i sammanhanget kosmetisk förändring; fortfarande något helt annat än den kontroll som en domstol står för.
Det är ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att vända tillbaka när väl beslut har fattats om denna typ av verksamhet. Men då det rör sig om en så exceptionell verksamhet är det viktigt att debatten inte avstannar. Kraven på att FRA-lagen ska rivas upp måste fortsätta att höras. Givetvis ska vi vidta åtgärder för att bekämpa grov kriminalitet, men FRA-lagen är inte en sådan åtgärd. Vi försvarar inte demokratin bäst genom att upphäva den.
