När nu Spanien tagit hem titeln i herrfotbolls-EM får vi lite semester från det blåa skenet i vardagsrummet. Än är det en tid kvar innan OS drar igång och med det alla sportsändningar som lockar.
Debatten om bojkott av invigningen har ebbat ut, och lika bra är nog det. För att bojkotta invigningen och samtidigt underteckna det ena feta handelskontraktet efter det andra luktar helt enkelt unket.
Kina har en av världens mest flexibla arbetsmarknader, där arbetare inte har rätt till kollektiva avtalsförhandlingar och inte heller strejkrätt. Det finns bara en laglig fackförening och den kontrolleras av staten. Låt oss komma ihåg att detta ligger till grund för Kinas ekonomiska expansion och utveckling till ekonomisk supermakt de senaste åren. Alla de miljoner underbetalda arbetare som sliter i fabriker utan laglig rätt att organisera sig för sina rättigheter har svettats fram expansionen.
Att de inte har lagen på sin sida innebär inte att de inte organiserar sig och kämpar för sina rättigheter. Varje dag når det ut information om att tusentals arbetare ”lagt ner arbetet” som de måste säga – eftersom ordet strejk är bannlyst i den kinesiska konstitutionen.
Men skulle inte OS bli en påtryckare som kunde driva Kina i demokratisk riktning? Det fanns sådana naiva förhoppningar från en rad håll – förhoppningar som visat sig grusade. Att Kina fick OS handlar snarare om att landet är lukrativt för OS-sponsorerna som vill nå den kinesiska marknaden.
De svenska företagen som verkar i Kina har alla möjligheter att ställa krav, inte minst på drägliga löner och rimliga arbetsförhållanden – men gör det inte och utsätts inte heller för en bråkdel av den bojkotts-press Carolina Klüft & co utsatts för. Vilket är mycket märkligt, med tanke på att de svenska företagens agerande kan ha en mycket konkret effekt för kinesiska arbetare, medan de svenska idrottarnas eventuella agerande inte har potential att förändra särskilt mycket.
För bara några dagar sedan presenterade Nätverket rena kläder en rapport som de tagit fram i samarbete med Fair trade center och tidningen Råd & rön. Rapporten granskar de svenska sportföretagens agerande i Kina och kommer fram till slutsatsen att de ligger långt efter sina internationella motsvarigheter när det gäller socialt ansvar.
Stadium har visserligen kommit längst av de svenska företagen, i och med att de både har antagit en uppförandekod och dessutom kontrollerat de flesta av sina leverantörer – till skillnad från Team Sportia och Intersport som har antagit uppförandekoder men inte bedriver något systematiskt uppföljningsarbete – men det räcker inte. För att visa att de verkligen menar allvar bör de dessutom samarbeta med andra parter som fria fackförbund och andra organisationer.
Internationella sportvarumärken som Adidas, Nike och Puma har efter det konsumenttryck de utsatts för gjort en viss uppryckning. De kontrollerar alla samtliga sina leverantörer, redovisar leverantörsprocesserna öppet och samarbetar brett.
Hur svårt kan det i ljuset av det vara för svenska företag att åtminstone kräva en lön som det går att leva på i kombination med respekt för ett globalt fackligt ramavtal och en miljöpolicy? Så länge de blir oss svaret skyldig finns bara en logisk slutsats: Vi vill inte ha sådana produkter, vi kräver ansvar.
