Fyra dagars busstrejk och tidningarna svämmas över av snyftartiklar – inte över busschaufförernas arbetsmiljö – utan över hur de stackars resenärerna i Stockholm drabbas av strejken. Rubrikerna lyder: ”Äldre isoleras av strejken”, ”Stockholmarnas tålamod prövas”, ”Daniel kunde inte ta sig till arbetet” och så vidare.
Dessa bevakningar toppades så med ett bloggutspel från Göran Demnert, vd för Stockholmsbuss AB: ”Inte någonting kan övertyga mig om att det skulle bli bättre om samma idiot till förare får 800 spänn mer i bruttolön” skriver Demnert och uppmärksammas stort i Aftonbladet.
En busschaufför i det aktuella avtalsområdet tjänar i snitt 20500 kronor. Det är ungefär en genomsnittlig lön för ett arbetaryrke. Så vadan denna vrede mot chaufförerna?
Helt nya siffror visar att börsbolagens verkställande direktörer återigen fått rekordhöga lönelyft – med 21 procent. Det väcker ingen stor uppmärksamhet. Kanske för att medierna har fullt upp med att oja sig över busskonflikten?
När Vårdförbundet nyligen genomförde sin strejk, för en grupp vars löner i snitt ligger flera tusenlappar över busschaufförernas, såg vi ingen motsvarande alarmism-bevakning om hur strejken drabbade tredje part.
En förklaring är naturligtvis att Vårdförbundets varsel var så försiktigt. Men en annan handlar om att sjuksköterskor är en grupp med högre utbildning än busschaufförer, och att deras lönekamp därför – av många – anses mer berättigad. Detta synsätt blottlägger det faktum att det under ytan finns ett reellt förakt för arbetarklassen, som förväntas stå med mössan i hand och nöja sig med de lägsta lönerna och de sämsta arbetsvillkoren.
Det är ingen slump att det råder brist på busschaufförer. Jobbet är monotont, tungt, risken för ryggsmärtor stor, det sker till stor del på obekväma arbetstider och vilotiden mellan två arbetspass kan vara kort. Till detta kommer risk för hot och våld, för att inte tala om alla de resenärer som tar ut sitt dåliga humör på busschauffören – som i den stunden förvandlas till en icke-person lägst ner i samhällshierarkin, ett objekt för vem som helst att ta ut sin frustration på.
Kommunals strejkvarsel (och sympativarsel från Transport och syndikalisterna) grundas inte på att de kräver större lönelyft än andra grupper. Det grundas bland annat på att de kräver minst 11 timmars dygnsvila, vilket inte bara handlar om chaufförernas arbetsmiljö utan också om resenärernas säkerhet samt på att de kräver samma löneökning i de privata bussföretagen som i de kommunala, vars avtal redan är klara. Kraven är inte bara blygsamma – de bygger dessutom på en logisk tanke om konkurrens på lika villkor i bussbranschen.
Vid denna tidnings pressläggning har förhandlingarna åter strandat och Kommunal planerar att återuppta och trappa upp strejken. Det är bra. Låt oss hoppas att de för en gångs skull visar reell kampvilja – och känner vi LO-facken rätt är chansen åtminstone större att de står upp för sina manliga medlemmar.
Chaufförerna är värda både sin nattsömn och varenda krona!
