Anders Lindqvist gick på sitt pass klockan 05.39. Nu när klockan är 11.51 och efter en rast på 17 minuter är det är dags att åka igen. Dörren slår igen, men en springande äldre man iklädd hatt och slips, med en grå sjukhuskrycka i ena handen och en shoppingvagn i den andra, korsar vägbanan framför bussen. Anders väntar in honom.
– Tackar, tackar! säger den andfådde mannen och ler uppskattande mot Anders.
– Du går mitt i gatan för att hinna med bussen, säger Anders och skakar på huvudet samtidigt som han ler och blinkar åt höger för att köra ut i vägbanan igen, i riktning mot Södersjukhuset.
Men att tacka och säga hej till busschauffören är inte en vanlig syn enligt Anders.
– Många är över lag mycket nonchalanta och det känns tråkigt, som att man inte finns, säger han.
Anders Lindqvist började köra buss år 2000 för Busslink. Innan dess arbetade han inom restaurangbranschen i 16 år, bland annat som bartender. Ett jobb som han ser många likheter med. Han menar att arbetet som busschaufför är mycket socialt, men samtidigt mycket utsatt – kanske just därför.
Han stödjer strejken fullt ut och menar att den skulle ha påbörjats långt tidigare, något som även verkar vara den allmänna uppfattningen bland busschaufförerna och bussvärdarna när Arbetaren följer med in i rastlokalen vid Slussen.
Anders kör vidare och vid nästa hållplats stiger det av några människor, varav en kvinna längst fram. Hon lyfter på de röda solglasögonen, ser på Anders och frågar om han möjligtvis har en tidtabell.
– Ja, du kanske ska vara ledig imorgon, säger hon och syftar på strejken.
Anders stannar bussen en extra stund för att leta rätt på en tidtabell och svarar kvinnan med att han tycker att hon tar det på rätt sätt.
Morgonen därpå ska han vara strejkvakt.
– Kommunal får inte ge sig, som Vårdförbundet under sjuksköterskestrejken!
Bibehållen dygnsvila på elva timmar, samt 13 timmars ramtid anser Anders vara det viktigaste att gå i strejk för. Han berättar också om de om förslitningsskador i rygg, nacke och bäcken som brukar dyka upp efter några år i branschen.
– Varför lägger man pengar på massage och naprapati? Varför satsar man inte resurserna på mer förebyggande åtgärder som rätten till elva timmars dygnsvila? undrar Anders Lindqvist.
Han kör vidare. En äldre kvinna med dotter kliver på och lägger fram ett par bussremsor. Biljetterna gäller inte längre så de blir stående vid Anders, som samtidigt som han svänger ut i körbanan förklarar vad de ska göra med de gamla remsorna. Han fortsätter sedan att ge instruktioner i hur man via mobilen köper sig en ny biljett. Den yngre kvinnan sträcker fram mobilen mot Anders.
– Så här alltså? undrar hon.
Anders tittar på mobilen och fortsätter tålmodigt att förklara hur det fungerar i två hållplatser till. De tackar för hjälpen och går sedan och sätter sig längre bak.
Vi fortsätter längs med Ringvägen. En bit efter trafikljusen vid korsningen Götgatan hänger en hyrcykel rakt ut i körbanan. Anders sträcker sig efter mikrofonen och kontaktar sambandscentralen, samtidigt som han saktar ned farten och rundar cykeln.
När vi kommer till Slussen stiger det på fem turister som frågar om vägbeskrivningen till Stadshuset. Anders förklarar medan han startar bussen.
Att hålla tidtabellen är grundläggande. En gravid kvinna kommer springande i sista minuten och Anders öppnar och släpper in henne. Medan han kör iväg frågar hon honom om vägbeskrivningen till en klinik vid Mariatorget.
Det är varmt i bussen och Anders tar upp en vattenflaska och dricker några klunkar. Men det är inte bara varmt på somrarna.
– Det är mycket damm på gatorna innan de hunnit spola dem och det kan bli lite knas med andningen.
Han berättar också om ljudmiljön. Den omgivande trafiken susar ständigt i öronen och vissa äldre bussar som inte genomgått skrammelsanering, där man skruvar fast alla lösa element ordentligt, är olidliga.
– Det kan vara ruskigt enerverande, säger han och berättar att hans hörsel har försämrats sedan han började köra buss. Det är också lite som en amfiteater där han sitter menar han, eftersom han kan höra vad damerna längst bak i bussen säger.
Vi börjar närma oss Karolinska sjukhuset. Tre hållplatser innan väntar några människor på att få åka med, däribland en äldre man.
– Är du på rätt buss nu? frågar Anders den uppenbart förvirrade och påtagligt bleka mannen med hörapparat som är på väg in.
Så håller det på hela tiden: människor som behöver hans hjälp och kunskaper.
– Men vissa är gränslösa. De åker med mig i flera timmar och vill aldrig gå av. Man får liksom agera personlig assistent och mentalskötare samtidigt, säger Anders Lindqvist och pekar upp mot spegeln, genom vilken han kan se bakåt i bussen. Den fäller vissa buschaufförer ner för att slippa den psykiska påfrestningen det ibland kan innebära.
När vi kommer fram till vändhållplatsen Karolinska sjukhuset ska det gå fort. Han har två minuter på sig att släppa av passagerarna, ta en titt runt i bussen för att se till att allt är i sin ordning och sedan öppna för att ta in nya passagerare.
På väg i riktning mot Slussen igen kommer en passagerare fram till Anders. Kvinnan, som har en dialyspatient med sig, undrar var mottagningen de ska till ligger.
Anders saktar ner farten medan vi passerar gatan dit de är på väg och pekar på en gul byggnad ganska nära den busshållplats vi börjar närma oss.
– Ah, vad bra, säger kvinnan.
Jag undrar om det alltid är så här mycket att göra: med cyklar i vägbanan, guidning, stödsamtal, trafikpolisagerande, biljettinstruktioner med mera.
– Vaddå, i dag är ju en lugn dag, säger Anders Lindqvist.