Det är lätt att känna hopplöshet inför den klimatkris vi just nu skådar. Vi matas dagligen av skräckinjagande information. Eftersom naturliga mekanismer gör att en ökad halt av växthusgaser inte omedelbart leder till varmare klimat, vet vi att temperaturen kommer att öka betydligt mer än de 0,8 grader som hittills kan härledas till människans uppvärmning genom växthusgaser. Det blir alltså värre.
Och redan nu smälter Grönlandsisen, vilket kan vara upptakten till ett skred. Vi befinner oss farligt nära kanten till en ekologisk katastrof. Dessutom har FN:s klimatprocess hittills, inklusive förra årets Färdplan Bali, levererat helt otillräckliga resultat. Är det så illa att det faktiskt är kört?
Just när våndan över denna verklighet är som störst, dimper det ner en rapport, Utsläpp och rättvisa, av min kollega Rikard Warlenius (utgiven av Cogito och presenterad förra veckan i Almedalen) som inger hopp.
Det är möjligt att minska utsläppen av växthusgaser på ett både klimatsäkert, effektivt och rättvist sätt, hävdar Warlenius. Han redogör för en rad olika detaljerat utarbetade utsläppsminskningsmodeller som diskuteras internationellt, men som fram tills nu varit relativt okända i Sverige.
Modellerna har olika styrkor och svagheter, och antagligen kan de slipas ännu mer innan en global överenskommelse verkligen kommer på plats. Men under läsningen av rapporten blir det allt mer tydligt att en fördelning av utsläppsrätter under ett utsläppstak är en nödvändighet för allas vår överlevnad.
Och om alla världens länder ska kunna enas måste en sådan global överenskommelse bygga på en rättviseaspekt. För när Kina och Indien ifrågasätter att omfattas av ett tak i dag handlar det ju inte om själva utsläppen – utan om rätten till social och ekonomisk utveckling. Riklig tillgång till fossila bränslen har varit en förutsättning för industrialisering och med den en ökad välfärd som skett i i-världen.
De industrialiserade länderna, som omfattar en femtedel av världens befolkning, har orsakat tre fjärdedelar av de hittills gjorda utsläppen av växthusgaser. Kina och Indien, som tillsammans bebos av närmare 40 procent av världens invånare, har bara släppt ut omkring 10 procent och kan alltså inte klandras för dagens klimatkris. Men samtidigt har de senaste årens snabba ekonomiska utveckling lett till att u-länderna i dag faktiskt står för nästan hälften av utsläppen av världens växthusgaser. Alltså måste även de åstadkomma minskningar, och det snart!
Men att växla över till hållbar utveckling för att åstadkomma ett fortsatt välfärdsuppsving kräver rejäla ekonomiska investeringar. Om inte Syds utveckling ska upphöra är den enda lösningen att de rika länderna börjar betala för mellanskillnaden mellan fossilbaserad och hållbar utveckling i Syd.
Ungefär så lyder slutsatsen i Warlenius rapport. Och inte bara att det måste ske, utan dessutom att det finns ett antal olika klimatsäkra vägar dit att välja mellan för att nå dit.
Nästa år har vi ett FN-toppmöte om klimatet i Köpenhamn. Då måste debatten om de olika globala modellerna för att sätta ett tak på utsläppen vara väl etablerad, om reella överenskommelser ska vara möjliga.
Att läsa Utsläpp och rättvisa är nära nog ett måste för alla som vill bidra till den processen.
