Den spanska ekonomin har under det senaste deceniet vuxit nära 50 procent snabbare än genomsnittet i Europa. Men det har börjat uppenbaras att en hel del av den tillväxten vilat på en uppblåst fastighetsbubbla, som nu tycks på väg att brista. Mellan 1998 och 2006 gick spanska huspriser upp med 183 procent och då byggkostnaderna samtidigt bara ökade med 30 procent är det uppbart att det gjordes stora vinster i processen. Det talas nu om en spansk ”tegelekonomi”: 9 procent av landets BNP och 14 procent av sysselsättningen består av bostadsbyggande. Spanien har byggt fler hus per år än Tyskland, Storbritannien och Italien tillsammans.
Spanska familjers skuldsättning har ökat med 20–25 procent varje år under samma period, påpekar dagstidningen La Jornada. Ett genomsnittligt hushåll spenderar 30 procent av sina inkomster på avbetalning av bostadslånen.
Sedan september 2007 har huspriserna fallit abrupt, med 14 procent. Nära en miljon nybyggda bostäder står tomma (samtidigt som stora mängder unga bor kvar hos föräldrarna ända upp i 30-årsåldern), det uppges finnas en miljard osålda tegelstenar och en miljon byggarbetare beräknas ha blivit arbetslösa vid årets slut.
I början av juli gick Spaniens premiärminister Zapatero till angrepp mot Europeiska Centralbankens planer på räntehöjningar, något mycket ovanligt i ett system där Centralbankens ”oberoende” från politisk styrning är en grundsten.
En ny räntehöjning skulle slå hårt mot de skuldtyngda spanska husägarna och ytterligare förvärra fastighetskollapsen.
Många byggprojekt och en stor del av hela ekonomin är dessutom turistrelaterad, problematiskt när stigande oljepriser gör flygresor allt dyrare.
Irland, en annan fram till nu snabbt växande ekonomi, har haft nästan lika stora prisökningar som Spanien och byggsektorn utgör en ännu större del av BNP (14 procent). Nu faller bostadspriserna och den irländska ekonomin krympte under första kvartalet 2008, en utveckling som väntas fortsätta. En kommentator i Sunday Business Post förutspådde att ”arbetslösheten kommer öka till minst 200 000, och det kommer direkt att påverka runt tre kvarts miljoner personer. De kommer alla att leva i fattigdom, på ett arbetslöshetsunderstöd klart under fattigdomsgränsen”.
På Island, ett land som inte ofta figurerar i ekonominyheter, har under de senaste åren landets tre största banker Kaupthing, Landsbanki och Glittnir köpt tillgångar utomlands för så mycket som nio gånger hela landets BNP, samtidigt som de tagit upp lån motsvarande fem gånger BNP. Island har blivit, som The Times skriver, ett land förvandlat till hedgefond.
Islands nationalbank, Sedlabanki, fick i maj låna 1,5 miljarder euro av svenska Riksbanken och dess motsvarigheter i Danmark och Norge och gav ut obligationer för ytterligare 6,4 miljarder. Det spekuleras i att pengarna är till för att täcka upp förluster i de isländska bankerna och försöka hindra ett sammanbrott för hela systemet.
Den isländska kronan har fallit 24 procent mot euron sedan början av året trots en styrränta på 15,5 procent, och inflationen är uppe på över 12 procent.
Även Roskilde Bank i Danmark är på väg att falla, enligt fredagens DN, och den danska ekonomin har drabbats av allvarliga problem. Landet har nu haft två kvartal efter varandra med negativ tillväxt (-0,2 sista kvartalet 2007, -0,6 första kvartalet 2008), vilket är den officiella definitionen på en recession.
I början av juni hävdade den danske nationalbankschefen, Niels Bernstein, att landets problem bottnar i för höga löner, i sin tur orsakade av för låg arbetslöshet. Danmark behöver ”ett minimum på 50000 arbetslösa. […] Om arbetslösheten inte ökar under det kommande året […] kommer vi att förlora vår konkurrensförmåga gentemot omvärlden”, varnade han.
Ironiskt nog har Danmarks ekonomiska modell (”flexicurity”) ofta framhållits som föredöme just på grund av förmågan att skapa arbeten. Även svenska Riksbanken har offentligt förklarat behovet av att hålla arbetslösheten uppe (se Arbetaren 40/2007), dock aldrig i ett så uttryckligt och lättbegripligt uttalande som Bernsteins.
Nationalbankschefer både i USA och Europa brottas just nu med motstridiga krav på att sänka räntorna (för att rädda banker och finansspekulanter) – och att höja dem (för att driva upp arbetslösheten och pressa ned inflationen).
En grundorsak till dagens problem är att ständigt mer pengar sedan en följd av år pumpats in på världens finansmarknader. Inkomster har omfördelats från fattiga till rika, och rika tenderar att använda en större del av sina inkomster till spekulation (medan fattiga konsumerar).
Sveriges och en del andra länders pensionssystem har också gjorts om på ett sätt som tillfört tusentals miljarder kronor i nytt spekulationskapital. Överflödet på kapital och åtföljande låga räntor har möjliggjort tveksamma investeringar, uppmuntrat skapandet av bubblor och konsumtion på krita. På det sättet har väldiga obalanser i världsekonomin kunnat fortgå och förvärras under lång tid – men allt har sin gräns.