Landet står utan legitimt ledarskap sedan Mugabe vunnit en hårt kritiserad andra valomgång, som MDC bojkottade med hänvisning till statligt sanktionerat våld mot oppositionella. Mugabes beslut att acceptera förhandlingar i förra veckan kom samtidigt som en rad afrikanska ledare för första gången kritiserade frihetsikonen öppet. Sydafrikas president Thabo Mbeki, som varit chefsförhandlare mellan Zanu-PF och MDC i åtta år, har tidigare fått utstå hård kritik för att vara för vek mot Mugabe. Men den senaste veckan verkar Mbeki ha fallit för trycket från västmakterna och hotat Mugabe med åtal av Internationella brottmålsdomstolen för de brott han begått under sina 28 år som enväldig president om han inte lämnar ifrån sig makten.
Förhandlingarna startade med utgångspunkten att Mugabe blir ceremoniell president, medan all verklig makt överförs till en samlingsregering där ledaren för MDC:s huvudfraktion, Morgan Tsvangirai, blir premiärminister och där Zanu-PF och MDC delar på ministerposterna.
I måndags avbröts dock diskussionerna, enligt en källa från MDC, efter att Zanu-PF:s förhandlare förolämpat oppositionen genom att föreslå att Tsvangirai blir landets tredje vicepresident.
Tsvangirai vann den första omgången av presidentvalet som hölls i mars och MDC vann parlamentsvalet. Oppositionspartiet anser därför att det första valresultatet ska vara utgångspunkt för förhandlingarna och att samlingsregeringen ska gälla bara till dess att nya, fria och rättvisa val kan hållas. Zanu-PF har å sidan uppgett att de endast kommer att acceptera en lösning som erkänner Mugabe som landets legitima president. Bedömare menar också att det är osannolikt att Mugabe lämnar ifrån sig den verkliga makten på det sätt som föreslagits och risken finns att oppositionen införlivas med Zanu-PF i en samlingsregering som i praktiken kontrolleras av Mugabe.
Den 84-årige ledaren har bland annat sagt att MDC aldrig kommer att regera i Zimbabwe och att han kommer att hålla sig kvar vid makten tills varenda landplätt i landet ägs av (svarta) zimbabwier. Enligt Mugabe representerar MDC Storbritanniens och vita landägares intressen. Med det språkbruket blir därför en valduell med MDC inte ett uttryck för ett demokratiskt styrelseskick, utan en kamp mot nykolonialismen.
Samtidigt får Mugabe allt svårare att gömma sig bakom retoriken om imperialism, särskilt i takt med att en ny generation afrikanska ledare växer fram, som inte ser Mugabe och andra forna frihetskämpar som heliga oavsett vilka brott de gjort sig skyldiga till mot den egna befolkningen.
Under Afrikanska unionens, AU:s, toppmöte i Egypten för några veckor sedan krävde Botswana och Kenya att Zimbabwe utesluts ur unionen till dess Mugabe tillåter att fria och rättvisa val hålls. Men den resolution som slutligen antogs på mötet var betydligt lamare och förespråkade förhandlingar och maktdelning utan starkare åtgärder mot Mugabe. AU kan genom unionens Freds- och säkerhetsråd ta beslut om sanktioner mot ett land som genomför ett regeringsskifte i strid mot grundlagen, vilket är just vad som skett i Zimbabwe. Då valkommissionen överskred tidsgränsen för när en andra valomgång skulle hållas med drygt två månader ska enligt vallagen den kandidat som fick flest röster i den första omgången – det vill säga Tsvangirai – utses till president. I stället svors Mugabe in i rekordfart.
Några sanktioner eller hot om uteslutning blev det alltså inte. Frågan är om det finns tillräckligt mycket politisk vilja inom AU att agera eller om skillnaden framför allt är retorisk och handlar om att alltfler afrikanska ledare ansluter sig till västs ofta tomma retorik om respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.
Även om västmakterna fortfarande spelar en avgörande roll för utvecklingen i landet – en rad EU-länder uppges till exempel planera ett omfattande uppbyggnadsprogram för ett Zimbabwe efter Mugabe – så blir AU:s röst allt tydligare och mer enad, inte minst i takt med att flyktingsströmmarna till grannländerna ökar. Krisen är nu humanitär likväl som ekonomisk och enligt FN:s livsmedelsprogram hotas två miljoner människor i Zimbabwe av svält bara de närmaste veckorna.
Samtidigt kan en lösning på landets problem inte inskränkas till ett regeringsskifte; det kommer att ta tid för ekonomin att återhämta sig oavsett vem som sitter vid makten. Likaså kommer det att krävas politiskt stöd från alla läger för att ro i hamn reformer av grundlagen som bryter presidentens envälde och för att hantera den känsliga landfrågan.
