Den 10 augusti ska det bolivianska folket avge sin dom i konflikten mellan centralregeringen och de fyra utbrytarprovinserna Santa Cruz, Tarija, Beni och Pando: presidenten, vicepresidenten och landets samtliga nio prefekter (provinsguvernörer) ska ställa sina platser till förfogande i en ”återkallande folkomröstning”. Om Evo Morales röstas ner är striden över; om hans mandat bekräftas medan en eller flera av de oppositionella prefekterna får sparken skulle regeringen stå starkare inför de fortsatta konfrontationerna. Opinionsundersökningar tyder hittills på att Morales kommer att klara sig, medan två eller tre prefekter sitter osäkert, vilka energiskt har motsatt sig omröstningen.
Men ingenting är säkert i Bolivia. I den senaste vändningen förklarade Silvia Salame från Högsta Konstitutionsdomstolen folkomröstningarna grundlagsvidriga. Eftersom alla de ordinarie domarna, och alla suppleanterna utom Silvia Salame avgått och inga nya kunnat tillsättas då parlamentet inte enats om ersättare, är hon domstolens enda ledamot. Visserligen krävs det minst tre röster för att fälla ett egentligt domslut. Men domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, den domare som har längst tjänstgöringstid – vilket blir Silvia Salame – är bemyndigad att ensam göra ”tolkningar” av tidigare domslut. Regeringen tycker inte att det är det hon har gjort, och det tycker inte heller den Nationella Valdomstolen, men möjligheten finns att några av de regionala valdomstolarna, som ska anordna omröstningarna i provinserna, tycker annorlunda. Ett representativt exempel på det institutionella kaos som landet befinner sig i.
”Lagen gäller bara så långt man tillåter den att gälla”. Detta uttalande, som naturligtvis är korrekt, fälldes av Guido Nayar, ordförande för Boskapsuppfödarföreningen i Santa Cruz, vid föreningens stämma 2007, där det beslutades att alla medlemmar skulle bidra med en halv dollar per djur till en fond för ”utvecklande av en speciell strategi för försvar mot den nya marklagen”. Regeringen Morales har hittills delat ut runt en miljon hektar statlig mark till jordlösa bönder, men processen har i landets östra delar stoppats av paramilitära grupper som inte tillåter de nya markägarna att tillträda. Beväpnade grupper har också stoppat Lantmäteriets inspektörer från att ta sig in i området. Centralregeringen har alltså tappat kontrollen över delar av landets terriotorium, och har hittills inte satt in militären för att återta den, trots apeller från de jordlösas organisation MST.
Även i Argentina förklarade jordägarledaren Alfredo de Angelis vid ett tillfälle att de var beväpnade med ”machetes, hagelgevär, allt” i blockaderna. Nu kom det aldrig till något våldsamt avgörande i den argentinska konflikten kring exporttullarna. I stället blev det en melodramatisk upplösning, värdig en ”telenovela”, när president Kristna Fernandez de Kirchners vicepresident Julio Cobos använde sin utslagsröst i Senaten till att rösta emot sin egen regerings förslag, och därmed begravde exporttullarna. Omröstningen följde på flera mycket stora demonstrationer till stöd för jordbrukarorganisationerna, bland annat med 200 000 deltagare i Rosario.
Oväntat stöd fick jordbrukarorganisationerna inte bara från vicepresidenten utan också från delar av den argentinska vänstern (trotskistiska MST och maoistiska PCR) som betecknade protesterna som ett folkligt uppror och därmed hamnade i den udda positionen att fira seger sida vid sida med storgodsägarnas organisation Sociedad Rural. Andra, som vänsterfacket CTA, höll sig i stort sett neutrala i konflikten; CTA-anknutne ekonomen och parlamentsledamoten Claudio Lozano hänvisar i en artikel i tidningen Critica till bland annat Cristina Kirchners ”auktoritära hantering av frågan”, men en troligare orsak är helt enkelt att regeringen sedan flera år tillbaka ignorerat nästan alla CTA:s krav och inte erkänt organisationen juridiskt. Den spontana uppslutningen kring pro-regeringsdemonstrationerna var också mycket mindre än kring lantbrukarorganisationerna.
De båda vänsterintellektuella Pablo Stefanoni och Nestor Restivo tolkade vid ett seminarium nyligen dessa två händelser som en del i en ny högeroffensiv över kontinenten. Det går ändå att se, om inte ett samband, så i varje fall en gemensam orsak bakom. Alla center-vänsterregeringar i Latinamerika bygger till större eller mindre grad på att vara radikalare i retorik än i handling. Detta kan, ur politikerns synvinkel, vara en oerhört framgångsrik formel: tillräckligt radikal för att fånga massiva mängder röster, men samtidigt tillräckligt moderat för att inte skrämma den ekonomiska makten till att sätta igång mediekampanjer, kapitalflykt och destabilisering.
Men när kombinationen slår fel kan den i stället försätta regeringarna i en mycket obekväm situation: tillräckligt oberoende och oortodox för att reta upp den ekonomiska makten, men inte tillräckligt radikal för att entusiasmera och mobilisera folket att gå ut på gatorna till dess försvar.
Det är något av den positionen som både Kirchner och Morales hamnat i.
