Nu är det dags att rädda FRA-motståndet från Johan Norberg, tycker David Munck. Jag är nämligen en välfärdsstatsfientlig nyliberal med nippriga åsikter, vilket Munck belägger med tre artiklar jag skrev för 15 år sedan. Folk bör inte låta sig luras att det finns ett intimt samband mellan ”motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot välfärdsstaten”, vilket jag ska ha hävdat i en Expressenartikel.
Munck menar att detta samband bara finns i min fantasi. I själva verket finns påståendet om sambandet främst i Muncks fantasi. Jag skrev inte att man måste vara klassisk liberal av mitt snitt för att vara emot FRA-lagen (varför röstar då de rödgröna emot?). Jag skrev att det är i det närmaste otänkbart för en klassisk liberal att vara för lagen. Det är inte samma sak. Och artikeln försökte förklara hur det kommer sig att de borgerliga partierna driver igenom lagen trots att de allmänt anses vara nära denna liberala idétradition.
Mitt svar var att de inte är det. De hyser ingen principiell motvilja mot ökade statliga maktbefogenheter och ingrepp i den personliga sfären för de är alltid anhängare av det när det kan användas för att befordra deras egna hjärtefrågor – jag exemplifierade med kd:s moralism, m:s konservatism, c:s jordbruksprotektionism och fp:s välfärdskramande.
Munck försöker få det att framstå som att bara den sistnämnda observationen fanns med i min artikel och att jag likställer kritiken mot välfärdsstaten med kritiken mot FRA. Det är uppåt väggarna. Visserligen inledde den enda borgerliga riksdagsledamot som röstade nej sin politiska karriär i nyliberala Frihetsfronten, men givetvis kan man vara emot FRA-lagen även om man vill expandera välfärdsstaten, på samma vis som man kan vara det även om man är för monarki och jordbruksstöd. Ju bredare motståndsalliansen är desto bättre.
Men när man regelmässigt använder staten som ett redskap för att tvinga fram rätt beteende minskar chansen att man hittar rätt i frågor som handlar om statsmaktens principiella begränsningar. Det är vad vi ser med det allt mer övervakningsvänliga folkpartiet och resten av borgerligheten.
För att misskreditera alternativet till en pragmatisk borgerlighet utan principer tvingas David Munck gå tillbaka till tre artiklar som jag skrev i tidskriften Nyliberalen 1993 och 1994 – och referera dem felaktigt. Avsikten med Muncks selektiva referat är att ge Arbetarens läsare intrycket att jag är en stolle som håller mig med dagisretorik. Det kan han väl få roa sig med om det inte vore för att det används för att karakterisera hela den klassiska, frihetliga liberalismen i sig.
Därför bör det noteras att liknelsen med hornhinnor inte var ett resonemang om välfärdspolitik i allmänhet, utan exempel på vad som skulle kunna följa av filosofen John Rawls ståndpunkt att man ska omfördela alla naturligt givna förutsättningar. Jämförelsen mellan väpnade rån och omfördelning var inte en långsökt tolkning jag gjorde, utan en jämförelse gjord av rånaren som jag citerar.
Det Koskinenargument jag angrep var inte att det behövs en balans mellan stat och marknad utan hans stolliga påstående att ”marknadsfundamentalism” är fel därför att muslimsk fundamentalism är fel. Mitt motargument var naturligtvis inte det billiga ”marknad är ju något bra och stat är något dåligt”, utan att man inte kan avfärda en konsekvent idériktning som dålig med att en annan konsekvent idériktning är dålig.
En sak ska jag emellertid ge David Munck alldeles rätt i. Jag citerade verkligen en person som noterade att ”Livet är en kamp för överlevnad, antingen för man kampen själv, eller så tvingar man någon annan att föra den åt sig”, vilket tydligen anses vara ett oförskämt konstaterande.
Jag undrar bara varför Munck inte också klandrar mig för att jag citerar det snarlika uttalandet: ”För min del skulle jag vilja ge åt individen större ansvar, individen skulle fostras och utvecklas till en medborgare, som i livskampen svarade för sig själv. Men staten vill befria människan från självansvaret i stället för att utveckla hennes förmåga att uppbära det.”
Kan det vara för att upphovsmannen är Vilhelm Moberg, som Munck anklagar mig för att felläsa när jag beskrev honom som en liberal, anti-etatistisk tänkare i boken Motståndsmannen Vilhelm Moberg?
Tidigare inlägg: David Munck nr 33/2008
