Mitt inledande debattinlägg (Arbetaren 32/2008) tycks direkt ha hamnat i empirins grumliga vatten. Tillåt mig därför att kommentera vad jag ville ha sagt. I artikeln hävdar jag i princip två saker: (I) FRA-lagen är inte unik och (II) trots det uppenbara övergreppet på liberala värderingar är det inte trots liberalismen lagen har drivits igenom, utan på grund av den. Poängen med dessa två enkla poänger är enkel (och den var delvis riktad till debattörer som Johan Norberg som gjort stor sak av att försvara det liberala tankegodset mot vänsterns ”feltolkningar”): Hur hanterar liberaler idag det faktum att deras ideologi lånar sitt namn till anti-demokratiska övergrepp, inskränkande av människors frihet, försvarandet av kränkningar av minoritetsgrupper och så vidare och utan slut?
Att döma av Norbergs tidigare engagemang i Noami Klein och Milton Friedman-kontroversen har svaret sett ut ungefär såhär. Nej, liberalismen kan inte beskyllas för allt dåligt den associeras med från vänsterns håll, dels därför att ideologin ifråga är motståndare till just detta, dels därför att när Klein med flera läser liberaler gör de det som fan läser Bibeln: de justerar källor till att passa bärande argument, ”glömmer bort” att redogöra för passager där det exakt motsatta hävdas och så vidare. Gott så! Norberg är faktagranskarnas skyddshelgon. Kritiken mot Klein har varit befogad, legitim och rimlig på alla sätt och vis.
Men problemet som FRA-lagen lyfter till ytan är ett annat. Visst är det så att ingen ”egentlig” liberal förordar massövervakning, förtryckandet av sexuella minoriteter (jag syftar på Åke Green-domen), demolerandet av länders infrastruktur (jag syftar på USA-Irak-situationen); men hur redogör liberalismens debattörer för att deras ideologi används till just dessa handlingar? Att det idag tycks finnas en strukturell instabilitet i begreppet liberalism som gör att ordet kan betyda två helt oförenliga saker samtidigt? Var är liberalernas så välbehövda självkritik? Tillåt mig vara en smula spekulativ när jag nu svarar på mina egna frågor. Orsaken till avsaknaden av självkritik är förmodligen enkel. Skulle Timbro-debattörerna ägna sig åt en sådan skulle de snart nog inse att en redogörelse för liberalismbegreppet skulle göra dem till… socialister.
Kan det vara så att den egentliga liberalismen i dag, kampen för frihet, är anti-liberal? Det var den fråga jag ville driva med mitt debattinlägg.
Tidigare inlägg: Jens Stanislaus (32/2008),
David Munck (33/2008), Johan Norberg (34/2008).
Stockholm Vatten smygprivatiseras
Nyligen avslutades Världsvattenveckan i Stockholm. Vad världens vattenspecialister inte fick veta är att det borgerliga styret i Stockholm är på väg att rusta ned det internationellt kända Stockholm Vatten. I början på 1990-talet var det just Stockholm Vatten som tog initiativ till den nu berömda Världsvattenveckan.
Stadens politiska ledning säger att Stockholm Vatten nu bara ska ägna sig åt ”kärnverksamhet”. Stockholm Vatten har styckats upp i fem dotterbolag, tre av dem har sålts ut och omfattande personalneddragningar har genomförts.
Professionella inom branschen misstänker nu att det borgerliga styret är i färd med att konkurrensutsätta och upphandla även den viktigaste verksamheten, levereransen av bra dricksvatten och sanitet till Stockholms konsumenter.
Hela denna privatiseringsprocess görs mer eller mindre utan insyn från konsumenterna. Vattenforskare världen över betonar vikten av allmänhetens deltagande i beslutsprocesser, men det gäller tydligen inte för oss konsumenter i Stockholm.
Det borgerliga styret skämmer ut sig inför världens vattenspecialister. I våras beslutade Paris borgmästare att inte längre förnya Veolia och Suez kontrakt för vattenförsörjningen i Paris. Ett återtagande av privatiserade vatten- och avloppsföretag i Europa i allmänhetens tjänst kommer att vara ett viktigt diskussionsämne på European Social Forum i Malmö 17–21 september.
