Snippa, mussla, mus. Geggveck. Skäggbiff. Baconros.
Varför inte bara fitta?
Det pistagegröna seriefanzinet Glitterfitta, som Nanna Johansson gjort tillsammans med Sara Hansson, inleds med en exposé över ”tolv mer eller mindre acceptabla synonymer till ordet fitta”.
Med smarta, bitska kommentarer raljerar tecknarna över de olika benämningarna. Inte ens det på senare tid så omhuldade ordet snippa får gå fritt. ”Jag har en snopp”, säger pojken i den ruta som behandlar den populära benämningen. ”Det har jag också”, svarar flickan, ”en flickesnopp”, varpå de båda serietecknarna frågar sig varför det inte skulle fungera lika bra med fitta och fitt. Med ordet snippa blir i stället mannens könsorgan utgångspunkt och norm utifrån vilken benämningen av det kvinnliga formas.
Motivet är typiskt för Nanna Johanssons serier. Men svaret på frågan om varför hon och Sara Hansson valde att inleda fanzinet med en rad benämningar på kvinnliga könsorgan blir något annat än en utläggning om det politiska allvaret bakom den bisarra humorn.
– Vi tänkte inte så mycket, utan tyckte nog mest att det skulle vara roligt att få rita lite fittor. Man får ju inte så himla mycket tillfälle att göra det.
Nanna Johansson har gjort en snabb karriär inom svensk series undergroundkretsar. Sedan hon för två år sedan plockade upp pennan och började teckna ”medvetet”, som hon säger, har allt gått i en rasande fart. För ett år sedan flyttade hon från Gävle till Malmö, och efter bara ett år på serietecknarlinjen på Kvarnby folkhögskola har hon skrivit kontrakt med det lilla förlaget Kolik.
I januari kommer hennes första seriealbum, som har arbetsnamnet Fulheten. Flera av hennes serier med den för henne typiska och framför allt förrädiskt naiva tonen i både språk och teckningsstil har gått att läsa i bland annat Sydsvenskan, LO-Tidningen och ETC.
Och under sommaren medverkar hon i P3:s humorprogram Pang Prego.
– Just nu är det bara radion. Jag trodde att jag på något sätt skulle kunna kombinera och teckna på kvällarna, men jag har ingen ork till det, säger hon.
Malmö framstår allt mer som ett kreativt centrum för landets mest intressanta serietecknare.
På väg till intervjuplatsen, en uteservering vid Möllevångstorget, står Nanna Johanssons kollega, Liv Strömquist, och pratar i mobiltelefon. Och bara ett par kvarter bort, i Kulturhuset Mazetti, har förbundet Seriefrämjandet inrättat samlingsplatsen Seriecenter. Därifrån bedriver bland annat seriekollektivet C’est Bon Kultur sin verksamhet med att uppmärksamma framför allt internationell seriekonst för svenska läsare.
Navet är på sätt och vis Kvarnby folkhögskola, till vilken alla, både etablerade och oetablerade, serietecknare i den gamla industristaden har en koppling.
Koncentrationen innebär trygghet, men också en fara.
– Det blir som en liten serietecknarsekt. Det är lite farligt när det blir serier om serietecknare och serieteckning. Alla serietecknare känner varandra och jag kan vara rädd för att det kan komma att innebära en likriktning, säger Nanna Johansson.
Den bakomliggande drivkraften i hennes ofta satiriska enrutingar och serier är illa maskerad. Det är uppenbart att Nanna Johansson är arg.
För två år sedan, mitt under valet, hoppade hon av högskolestudierna i Gävle. Hon hamnade framför tv:n och började, som hon själv säger, konsumera mer politik än vad hon tidigare gjort under hela sitt liv.
– Jag blev så himla arg och var tvungen att göra något åt det.
Efter intervjun, i ett mejl, förklarar hon processen närmre.
– Jag antar att jag har varit (och kanske fortfarande är) den typ av människa som snarare blir ledsen än arg, men här hittade jag en ingång till en sorts konstruktiv ilska. Som blev kreativitet. Som blev bilder och serier.
Hon kallar det borgerliga styret ”fruktansvärt” och frestas hela tiden till att kommentera dagspolitiska händelser.
– Men eftersom jag tecknar rätt långsamt brukar jag inte ”kosta på mig” att göra serier som åldras allt för fort. Därför snappar jag väl snarare upp tendenser, grovhugger.
I Nanna Johanssons fall är tendenserna ofta synonyma med patriarkala strukturer. Och det känns som om det är i satirerna över manssamhället som ilskan är som störst. Men Nanna Johansson vill inte hamna i något fack, vill inte bli en feministisk serietecknare.
– Alltså, det feministiska facket, jag har inget emot att vara feminist och serietecknare. Men jag är rädd för att jag ska bli bara feministisk serietecknare. Om någon gör serier om pappor som våldtar sina barn så blir de inte pappor-som-våldtar-sina-barn-serietecknare. De blir bara serietecknare. Men om man gör serier om feministiska frågor är det som om man inte kan eller får göra något annat.
Resonemanget är i sig feministiskt. Nanna Johansson är långt ifrån en del av paradoxen jämställdhetsförespråkande antifeminist, en motsägelse som tycks bli allt vanligare i en tid då till och med jämställdhetsministern vägrar kalla sig feminist.
I Nanna Johanssons bildserie Antifeminister i urval säger en man att ”Ni får väl ’kämpa’ hur mycket ni vill. Men dra fan inte in oss civila”. Kommentaren är på sätt och vis en motsvarighet till homofobens ängsliga ”jag är inte emot bögar så länge de inte stöter på mig”.
– Det verkar vara något slags förhållningssätt, att kampen är okej så länge det inte berör eller förändrar mig eller de mina. Kamouflerade as. Sen finns det ju såklart också horder av as som inte skäms över att vara as. De som tycker att det är provocerande nog att en kvinna öppnar munnen eller fattar en penna. De är dock mycket lättare att avfärda, och får inte heller lika mycket spelrum i media.
Och så var det det där med att vilja rita könsorgan bara för sakens skull. Nanna Johansson säger sig vara både förvånad och fascinerad av att sex upplevs som något så dramatiskt.
– Det är märkligt att trots att det snackas så jävla mycket sex överallt, analyseras det sällan. Vi får lära oss hur vi ska maximera våra orgasmer, hantera pojk- och flickvänner med ”porr-beroende” och ragga effektivt, men det är som att det alltid måste ligga något raffigt och lite syndigt i luften.
På frågan om det är hon som är sexfixerad, eller om hon gör satir över ett sexfixerat samhälle, svarar hon med en motfråga.
– Jag blir lite nyfiken på varför du ställer frågan till mig, eller rättare sagt, om du hade ställt frågan till mig om jag var manlig serietecknare. De flesta använder sig av sexuella inslag i serier, somliga använder knullandet som seriekoncept, men så får jag, som snarare gör politik av saken, frågan om jag är sexfixerad.