Den sociala forumprocessen startade år 2001 i Porto Alegre, Brasilien. Ett par år år tidigare hade globaliseringsrörelsen haft sitt ”coming out party”, som Naomi Klein kallade protesterna i Seattle 1999 mot Världshandelsorganisationen för. Världen var annorlunda då. Vänstern var stark, spretig, vibrerade av attraktionskraft och övertygelse.
När Attac-rörelsen startade i Sverige samtidigt som det första World Social Forum var det i en värld där vi var de som lade fram förslagen och etablissemanget var emot.
Vi föreslog Tobin-skatt och Svenska Dagbladets ledarsida kallades oss stenkastare (hösten 2000), vi föreslog skuldavskrivning och sosseregeringen sa att det var omöjligt, vi menade att pensionsfonder skulle investeras i samhällets bästa och nyliberalerna på Timbro blev som tokiga. Vi sade ja och de sade nej.
Debatten handlade om handel, fattigdom, WTO, IMF. Krig och tortyr var frånvarande i diskussionerna. Likaså var det märkligt tyst om politik på ett nationellt plan.
Sju år senare är vänstern svag. Post-11 september 2001 har förvandlat globaliseringsrörelsen till en fredsrörelse, men med undantag för 15 februari 2003 så blev vi inget annat än en nej-rörelse. Vi tappade vår initiativkraft. Vänstern försvagades i Sverige och i resten av västvärlden likaså.
Vänstern behöver samla sig, och då menar jag inte alls ena sig, utan samla sig ideologiskt och politiskt. Det behövs en stringens som just nu saknas i ett träsk av realpolitik och högervridning.
Vänsterpartiet och miljöpartiet måste avkrävas en förklaring om varför de till varje pris vill sitta i en socialdemokratisk regering. Scenariot att det kommer att
få administrera en nyliberal ekonomisk politik, om än med mänskligt ansikte,
är troligt.
De måste också berätta, och här är arenor som ESF viktiga, varför de tror att de kommer lyckas när vänster- och miljöpartier i Europa närmast har raderats efter regeringsexperiment. Vill vänsterpartiet och miljöpartiet i Sverige utrota sig själva efter europeisk modell?
Och vad kan det komma att innebära för högerextrema partier? Just nu tävlar moderaterna och socialdemokraterna i media om vem som kan ställas hårdast krav på flyktingar och invandrare, samtidigt som det i medierna finns en trend av att förenkla samhällsproblem och skylla på ”de andra” . Om det blir en s-v-mp regering som driver en högerpolitik light kan ju sverigedemokrater och dylika med rätta hävda att de är det enda alternativet.
Facket i Sverige måste stärka sin ryggrad och moderniseras. Framför allt måste facket bli mer representativt för sina medlemmar, fler unga, fler människor med utländskt klingande namn, men också fler politiska motorer. Facket måste bli modigare i sin politiska vision, men också i sitt mobiliseringsarbete. Det kan inte leva kvar i en tid av samförstånd när näringslivet deklarerar krig efter krig efter krig. Facket kan inte fortsätta tala 1960-talsspråk. Kommunikationen måste bli full av liv och budskap, inte inåtvänd och stel.
Kommer vi att fixa det här på ESF? Absolut inte.
För mig är ett forum en fest. Ett politiskt kalas där man lyssnar på intressanta seminarier, träffar vänner, smider planer, ler, skrattar och befinner sig i en värld där det inte är konstigt att hata kapitalismen.
Det varar bara några dagar och är stärkande. Och det är det vi kan ta vara på. ESF ska inte vara en fest som tar slut utan som ett bra pass på gymmet som bygger upp och leder vidare till ökad styrka. Det är nödvändigt. I dag står västvärldens vänster inte för framtidshopp. Därför borde Latinamerika vara en konkret inspirationsmodell. Där har vänstern aldrig varit så stark och samtidigt så intressant som den är i dag.
I Sverige måste vi börja drömma. Om kapitalismen inte fanns…
Vi måste formulera tokigt radikala förslag. Högerns politik är tokigt radikal och effektiv. Högerregeringen säljer, omorganiserar, styckar, slaktar. Våra motförslag måste matcha deras.
Vi kan inte bemöta en tokig högerpolitik med en realpolitisk mittenlinje. Om vi inte vill ha bilfria innerstäder, snabbtåg över hela Sverige, sex timmars arbetsdag, deltagande demokrati, ekonomisk demokrati och ökat arbetarinflytande, vem kommer att vilja det då?
Slutligen måste vi vara attraktiva och förföriska.
Att tro på att en annan värld är möjlig och vilja jobba för det ska helt enkelt vara oemotståndligt.
