Vandana Shiva har bland annat uppmärksammat och organiserat det indiska motståndet mot genmodifierade grödor, GMO, en rörelse som drivs av främst kvinnor. Genmanipulerade grödor har lanserats som en lösning på hungersnöd – manipulerade grödor ska ge större skördar och föda fler människor. Men i praktiken är det tvärtom, menar Shiva:
– GMO-produkter ger mindre mat, tvärtemot vad den patriarkala kapitalismen säger. Biologiska jordbruk producerar upp till 20 gånger mer mat, sade hon och underströk att det intressanta är inte hur mycket grödor som produceras utan hur mycket grödor som blir mat åt människor, eftersom stora delar av produktionen av GMO-produkter i dag går till boskapsfoder, eller blir bilbränsle.
Vandana Shiva beskrev en händelsekedja som hon menar lett till att mellan 150 000–200 000 indiska bönder tagit sina liv under det senaste decenniet, en självmordsepidemi framprovocerad av privatiseringar och patenträtter i det industriella jordbruket. Genom att locka med löften om snabba och enkla pengar luras bönder till att köpa GMO-grödor:
– Män går till marknaden, blir fulla och övertalas att köpa en säck utsäde under förespegling att detta kommer att göra dem till miljonärer. De planterar GMO-utsädet, när det inte växer skaffar de sig mer utsäde som inte heller växer. Under en säsong hinner de bli skuldsatta. Sedan inser de att kreditgivarna, som nu hävdar att marken är deras eftersom skulderna inte betalats, jobbar för samma företag som sålde utsädet till dem, sade hon.
Många ser alltså ingen annan utväg än självmord, och ofta är det först vid makens död som frun får veta att familjen är skuldsatt, eller kanske till och med redan har förlorat sin mark.
Patenteringen är ingenting annat än stöld av grödor, menar Shiva, och har sedan i slutet av 1990-talet samordnat motståndet mot detta genom Navdanyarörelsen, som samlar och delar med sig av grödor.
– Att samla och dela våra grödor är ekofeministiska värderingar, som vi kommer att sprida vad än som sägs om att det skulle vara stöld att spara och dela grödor. Vi har en moralisk plikt att säga nej till förstörelsen av vår mat, sade Shiva och berättade om hur kvinnor i södra Indien satt sig upp mot Coca-Colafabriker i området. Vattnet som tidigare varit allas egendom ägdes plötsligt av Coca-Cola, som började sälja det på flaska – tillbaka till samma människor som de tagit vattnet från.
– Kvinnor satte sig framför lastbilarna och sade att de inte tänkte acceptera att deras vatten togs ifrån dem. I början skrattade folk åt dem, men vi drev rättsprocesser mot Coca-Cola och nu har tre sådana fabriker tvingats stänga på grund av dessa kvinnors motstånd. Det är för mig enastående att det är de mest exploaterade kvinnorna som tar det största steget för att säga nej, sade Shiva.
Under seminariet deltog också bland andra Berit Ås samt Forest Action Network från Kenya. Nätverket är tänkt att vara ett forum för alla som är engagerade i frågor som rör feminism och miljö. Nätverket betonade att man föredrar att inte tala om ekofeminism som en -ism, då det finns flera olika ekofeministiska inriktningar.
– Nu får nätverket växa organiskt, det får ta den tid det tar. Ekonfeminism handlar i dag inte om kvinnor utan om en genusanalys som omfattar både män och kvinnor, sade Marie Milling, som tillsammans med Lotta Hedström, tidigare språkrör för Miljöpartiet, och Helene Ahlborg är initiativtagare till nätverket.
