– Jag väljer att säga apartheid och ockupation om situationen i Palestina i dag. I Israel reagerar många på det, även vänstermänniskor, men det är vad det handlar om och det får folk att tänka efter.
Det säger den israeliska aktivisten och filmaren Shai Pollak som nyligen besökte Sverige med sin film Bil’in habibti tillsammans med Wagee och Rani Burnat, far och son och palestinska aktivister från byn. Bil’in blev känt för sin kamp mot murbygget under 2005 när i stort sett allt annat murmotstånd slagits ned och avstannat. Med kreativa icke-våldsmetoder lyckades byn på Västbanken – belägen mellan Jerusalem och Tel Aviv – blåsa nytt liv i motståndet och göra kampen känd över stora delar av världen. Bil’in habibti beskriver detta motstånd och porträtterar några av de aktiva i Folkkommittén mot muren, som organiserar protesterna och representerar byn.
– Först ville jag inte göra en film eftersom man ofta har personliga intressen då, säger Shai Pollak efter att filmen visats på Spegeln i Kärrtorp i södra Stockholm. Jag kom ju till Palestina som en israelisk aktivist mot muren. Sedan gjorde jag ändå en film. Bland annat hade våldsnivån från den israeliska militärens sida höjts och jag ville visa det. På ett sätt kan man säga att jag gör propaganda men jag försöker att göra det på ett ärligt sätt.
Bil’in, habibti startar när olivträden börjar ryckas upp ur marken i början av 2005 och slutar ett drygt år senare när den del av muren som går genom byn är så gott som färdigställd. Under den tiden följer vi bybornas och de israeliska och internationella aktivisternas återkommande demonstrationer och aktioner, den ena mer kreativ än den andra.
– Vi lärde oss av andra byar som startade tidigare och av andra folks kamp, folk utanför Palestina, säger Wagee Burnat.
Motståndet började i Jayyous 2002 när murbygget hållit på i några månader och sedan spred det sig. Byn Budrus började 2004 och sedan följde en våg av motstånd.
Vad som skiljer motståndet i Bil’in från de andra platserna är dels uthålligheten, dels metoderna.
– Vi insåg att vi måste använda oss av lite annorlunda metoder för att inspirera folk och få med dem på demonstrationerna, säger Wagee Burnat. Och vi beslöt oss för att använda icke-våld som metod. Vi ville visa en annan bild av palestinierna än den som israelerna visar upp och vi ville vara ett exempel som andra kan följa. Dessutom blir byns förluster i liv mindre.
En fredag bjuder Folkkommittén till exempel in handikappade palestinier som skadats under ockupationen till att gå i täten för demonstrationen. En aktion som Rani Burnat ledde. Rani Burnat är själv rullstolsburen efter att ha blivit skjuten av en israelisk krypskytt under de första dagarna av den andra intifadans utbrott år 2000. En annan gång byggs ett permanent hus upp vid murens sträckning för att pröva ockupationens lagar och soldaternas tålamod. En tredje gång kastar demonstranterna bajsfyllda ballonger på soldaterna. ”Vårt svar på deras tårgas” som en medlem i Folkkommittén uttrycker saken.
Parallellt med de återkommande demonstrationerna pågår en juridisk kamp för byn. I september 2007 firade Bil’in: då hade Israels Högsta domstol just slagit fast att muren måste flyttas och att cirka hälften av byns konfiskerade mark måste återlämnas. Efter det hände ingenting förutom att militären lämnade in ett förslag som inte hade något med domstolsbeslutet att göra. Men så, för bara ett par veckor sedan – efter ett besök av en sydafrikansk delegation – har domstolen i skarpa ordalag krävt att armén kommer in med en ny plan för murförflyttningen och byborna hoppas igen.
– Alla vet att domstolsbeslutet kom efter att det blivit så mycket fokus på byn, säger Shai Pollak.
Bil’in habibti har visats i israeliska Channel 8 och 2006 vann filmen första pris för dokumentärfilm på Jerusalems filmfestival. Kan filmen ha påverkat domstolsbeslutet?
– Nej, nej, inte alls, säger Shai Pollak avvärjande. Jag vet inte hur mycket den betyder egentligen. Jag kan inte värdera den. Men den ger i alla fall en lite större bild av situationen. Och den visar människorna.
Och motståndet i byn fortsätter. Kanske inte med lika stor kreativitet som under filmandet 2005 eftersom bygget är avslutat, men dock. De israeliska och internationella aktivisterna och gästerna sluter upp och går ned mot muren varje vecka efter den muslimska fredagsbönen. Och nästan varje gång möts de av tårgas, chockgranater och plastklädda stålkulor. Om inte de internationella deltar även med skarp ammunition.
– Det finns uttalade order om graden av våld, baserad på etnisk tillhörighet, säger Shai Pollak. Vilket innebär att ett israeliskt liv värderas helt annorlunda än ett palestinskt.