Volvos energiska annonskampanj om grönare bilar, som just nu kantar nästan varje väg i Göteborg, rimmar illa med den känsla som råder bland de anställda på Volvo.
– Det är begravningsstämning på fabriken. Folk är uppgivna, även om de förstås hoppas att allt ska ordna sig, sade Lars Henriksson, som arbetat på Volvo i 30 år, innan mötet.
Han har fört fram tanken på att Sveriges bilfabriker skulle kunna tas över av staten och användas till något annat än att bygga bilar (se Arbetaren 43/2008).
I förra veckan ordnade han tillsammans med Klimataktion ett diskussionsmöte under parollen ”Rädda jobben – rädda världen!”
– Det här är inte i första hand ett försök att bedriva en upplysningskampanj, utan ett försök att organisera på fabriken och bygga allianser. Hot och elände leder nästan aldrig till aktivitet, utan oftast till missmod. Men nu skulle vi kunna göra något.
De runt 70 personer, varav ett antal Volvoanställda, som närvarade lyssnade först på anföranden från inbjudna gäster. Andreas Malm, författare, styrelseledamot i Klimataktion och Arbetarenmedarbetare, talade om hur klimatförändringarnas konsekvenser slår ojämnt och manade till att försöka koppla ihop de två stora svårigheter som världen nu står inför: klimatkrisen och den ekonomiska krisen.
– Båda två är i grunden orsakade av samma system, av samma företagsledningar som bedriver samma kortsiktiga vinstpolitik, sade han.
Gunnar Falkemark, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, målade upp en bild av hur inflätad bilismen är i det moderna samhällsbygget och talade om hur mycket staten bör satsa på nya lösningar. Något som kan vara svårt att åstadkomma, men inte omöjligt, menade han och påminde om utryckningen i samband med att GM hotade att flytta produktion från Saab i Trollhättan till tyska Rüsselsheim 2004.
– Då gick staten in med tio miljarder för att bygga dubbelspårig järnväg och motorväg. Det säger en del om vilka belopp som skulle kunna satsas.
Under andra världskriget ställde USA på bara några månader om sin produktion från bilar till bombplan. På frågan om vilket politiskt tryck som skulle behövas för att sätta igång en lika radikal kursförändring i dag, svarade Gunnar Falkemark att problemet är att krisen kommer relativt odramatiskt.
– Under andra världskriget var krisen extremt snabbt uppblossande och ledde till en totalmobilisering av staten. Det ser vi ingenting av i dag, möjligen med undantag av bankkrisen. Men när det gäller klimatet sätter inte folk politikerna under lika starkt tryck.
Han fick svar av Andreas Malm, som menade att det egentligen inte råder någon brist på medvetenhet och hänvisade till väljarundersökningar inför EU-parlamentsvalet, där klimatet hamnar bland de viktigaste frågorna, eller hur FN talar om behovet av en ”New Green Deal”.
– I naturvetenskapliga tidskrifter råder det ingen brist på krismedvetenhet, där kommer forskarna fram till att det som egentligen skulle behövas är planhushållning – till och med kristdemokraten Anders Wijkman skriver att vi kan komma att behöva planekonomi om det fortsätter som nu. Men det bryter så totalt mot det grundläggande tabut i vårt samhälle om att ekonomin ska sköta sig själv.
Malm fick i sin tur svar av en kvinna i publiken, som påminde om att det redan i dag existerar en slags planhushållning, när det gäller internationella överenskommelser om utsläpp:
– Varför inte tala om globala begränsningar och individuella utsläppsrätter i stället för planhushållning?
Gunnar Falkemark ifrågasatte hur den omställning som behövs är möjlig i en demokrati med val vart fjärde år.
– Vilken politiker blir omvald med ett program som går ut på att ingen får köra mer än 300 mil per år och aldrig flyga till Thailand? Bush sade för några år sedan att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar och då måste man fråga sig: Är den svenska livsstilen förhandlingsbar? Jag tror inte det.
Efter mötet samlades de närvarande Volvoarbetarna för att diskutera hur de kan gå vidare.
Montören Per Andersson underströk nödvändigheten i hållbara jobb och menade att det krävs stora investeringar från samhället för att komma dit.
– Bilindustrin själv tror jag varken vill eller kan åstadkomma det nu, med de tremånaders vinstrapporter vi har. Men görs det inte investeringar kommer vi att ha tomma fabriker och stor arbetslöshet inom relativt kort tid. För det är inte bara en tillfällig långkonjunktur inom bilindustrin, det är produkten som inte fungerar i längden, sade han till Arbetaren.
Camilla Börjesson har arbetat som montör på Volvo sedan 2004 och vet inte vad som kommer att hända med hennes jobb:
– Stämningen på Volvo är katastrofal. Alla går och oroar sig och många kan bara fokusera på att ta en dag i taget. Men det är klart att vi skulle kunna arbeta med att tillverka annat än bilar. Bara att få vara kvar är just nu det som känns viktigast. Sedan får man ta det därifrån.
