ANC har redan hunnit dra partiet inför rätta för stöld av historiska symboler. Bland annat eftersom man menar att namnet Congress of the People användes av befrielserörelsen vid antagandet av Frihetsdeklarationen 1955. Regeringspartiet anser sig därför ha rätt till namnet.
Om ANC vinner målet får den nya oppositionen ändra sitt namn ytterligare en gång. Det första namnet, South African National Congress, var uppenbarligen alltför likt ANC och det andra, South African Democratic Congress, var redan registrerat av Inkatha.
Någon enkel entré i politiken har det inte varit för landets nya rebellpolitiker. Det har bråkats om det mesta; vem som hotar vem och vem som ljuger om vad.
Allt detta innan Cope ens officiellt har grundats. Datumet de valt för detta är ytterligare en nagel i ögat: den 16 december, samma dag som ANC startade sin väpnade kamp för snart 50 år sedan. Platsen? Bloemfontein, där ANC grundades 1912.
– Vi tycker att det är märkligt att det nya partiet envisas med att kopiera ANC hela tiden. Det skapar bara onödig förvirring bland väljarna, säger ANC:s talesman Carl Niehaus.
Anklagelsen kan framstå som orättvis med tanke på den massiva politiska förvirring hans eget parti iscensatt. Bakom kulisserna, i avlyssningssäkra styrelserum, har maktkampen rasat i över ett decennium och under de två senaste åren har konspirationsteorier och personangrepp flugit med vindens hastighet, och inte sällan landat på söndagstidningarnas framsidor. Slitningarna kulminerade i december 2007 då en ny ANC-president skulle väljas. Mbeki ville helst sitta kvar och var beredd att ändra konstitutionen för att säkra en tredje mandatperiod.
Så blev det inte. ANC-medlemmarna röstade bort hela Mbeki-falangen och valde in ärkerivalen och vänsterkandidaten Jacob Zuma. När Mbekis presidentskap sedan kom till ett hastigt slut i september i år avslöjade hans närmaste medarbetare planerna på det nya partiet.
Utbrytarpartiets
grundare, den 60-åriga Mosiuoa Terror Lekota, är före detta ANC-ordförande och försvarsminister.
Han har varit politisk fånge och har ett rykte om sig att vara orädd, men också för vara något av en arrogant bråkstake.
Efter apartheids fall valdes Lekota till premier, regional premiärminister, i provinsen Freestate. Efter två år, som dominerades av interna bråk, avsattes han som premier, men fortsatte sin karriär i ANC. År 1997 valdes han till partiordförande. Som försvarsminister blev han en av Mbekis mest lojala ministrar – och samtidigt en av de mest uttalade kritikerna av Jacob Zuma, något som gjorde honom så impopulär bland gräsrötterna att han i fjol förlorade sin plats i ANC:s styrelse.
Bakom sig har Lekota ett antal starka ANC-namn, bland andra Mbhanzima Sihlowa före detta premier, Mluleki George före detta vice försvarsminister, akademikern Barney Pityana och mediemogulen Saki Macazoma. Partiets nyckelfrågor inkluderar att försvara konstitutionen, demokratin och den fria marknadsekonomin samt att utrota fattigdomen.
Det är inga irrelevanta frågor. Under det senaste året har ANC:s ungdomsförbund och fackföreningsrörelsen Cosatu gjort sig ökända för sina utspel om att de är beredda att krossa var och en som ställer sig i vägen för Zuma och den nationella revolutionen.
– Jacob Zuma har misslyckats att tackla de odemokratiska tendenserna i rörelsen, säger Steven Friedman, politisk uttolkare och chef på The Centre for Study of Democracy i Johannesburg.
Därmed har den nya ANC-presidenten också skapat en grogrund för oppositionen, som inte missat den rädsla som pyr i den växande medelklassen.
–ANC tycker inte om intellektuella och affärsmän, slog Lekota fast på Cope:s första kongress.
Budskapet går inte att misstolka: det är Cope som är den sanna förvaltaren av Frihetsdeklarationen och de traditionella ANC-värderingarna demokrati och rättigheter för alla.
Men verkligheten är inte lika entydig. Under sin tid i regeringen förlorade Cope-ledarna slaget mot fattigdomen samtidigt som de själva blev mångmiljonärer. Inte heller har Mosiuoa Lekota gjort sig känd som en försvarare av demokratin, utan snarare som en slags Rasputin som med en skrämmande effektivitet tystat all kritik.
– Vi kommer säkert att kunna samarbeta med det nya partiet, men vi glömmer för den skull inte att det var deras ledare som försvarade Mbekis aidspolitik, påpekar Zakie Achmat, ordförande i aidsorganisationen Treatment Action Campaign.
Frågan på allas läppar är hur stort Cope kan bli. Själva hoppas de kunna knipa 40 procent av ANC-rösterna i nästa val, som kommer att äga rum mellan mars och juli 2009. I en samarbetsregering med den övriga oppositionen skulle de i så fall kunna ta sig över det magiska 50-procentsstrecket.
I optimistiska uppskattningar sägs Cope också ha chans att ta fyra av de nio provinserna, inklusive landets ekonomiska motor Gauteng. Andra politiska uttolkare är mer försiktiga; de tror att partiet i bästa fall kan få 10 procent av rösterna och möjligtvis ta över ett antal kommuner i fyra eller fem provinser.
Att ANC ändå känner sig hotade – och förrådda – är uppenbart. Ute i kåkstäderna hotar medlemmar att ta till vapen och när Zuma inledde valkampanjen var han ännu mer populistisk än brukligt.