– Listan med länder där övergrepp sker blir bara längre, trots att allt fler ratificerat ILO:s konventioner, konstaterar Eva Söderström, informatör på LO-TCO biståndsnämnd, när hon kommenterar Internationella fackliga sammanslutningens årliga rapport över kränkningar av fackliga rättigheter. Enligt konventionerna 87 och 98 i ILO, FN:s internationella arbetsorganisation, garanteras alla rätten att organisera sig och sluta kollektivavtal. Men det är rättigheter som regeringar och företag kringgår på olika sätt. Det finns egentligen inget land, menar Eva Söderström, där fackliga rättigheter inte kränks. Värst är det i Colombia, där 39 fackliga aktivister mördades förra året. Ett annat extremt exempel är Guinea där 129 människor sköts ihjäl av polisen under stora fackliga demonstrationer i början av 2007.
Även i Iran är förföljelserna omfattande och brutala. Den iranska regimen tillåter inga fria fackföreningar. De enda tillåtna fackföreningarna är de islamiska råden på arbetsplatserna, som står under det statligt kontrollerade Arbetarnas hus. Strejker är förbjudna och de offentligt anställda är särskilt utsatta vid konflikter. Exempelvis greps den 14 mars förra året 300 lärare under en demonstration utanför parlamentet och 14 av dem fängslades. Ett tiotal lärare dömdes senare till upp till fem års fängelse villkorligt.
Trots detta kämpar de iranska arbetarna för sin rätt. I oktober 2007 gick 5 000 sockerarbetare ut i strejk utanför staden Haft Tapeh i södra Iran för att få ut sina innestående löner. Regeringen gick med på att betala ut pengarna, men de som stämplades som ledare för strejken greps.
I Kina pågår en väldig migration från landsbygden in till städerna och de ekonomiska frizonerna, förklarar Bertil Ottosson, ordförande för Amnestys specialgrupp för fackliga fall:
– Som en följd av WTO-avtalen och andra faktorer kan människorna i Syd inte försörja sig på landsbygden längre.
– Antalet ekonomiska frizoner har ökat över hela världen. De fattiga länderna tvingas erbjuda företagen särskilt gynnsamma villkor som undantag från lagstiftningen om arbetsrätt och miljö och garanti mot oberoende fackföreningar som är fallet i till exempel Kina.
Kina har inte undertecknat konventionerna 87 och 98 och den enda fackliga organisation som regimen tillåter är den statligt styrda All China Federation of Trade Unions, ACFTU, vars uppgift är att ”respektera och skydda författningen” och ”ha den ekonomiska utvecklingen som sin främsta uppgift”.
Trots det har strejker och andra arbetskonflikter blivit allt vanligare i Kina. I början av 2006 medgav ministeriet för offentlig säkerhet att det året innan ägt rum 87000 ”stora sociala oroligheter”. Oftast handlar det om obetalda löner och många gånger löses konflikterna till arbetarnas fördel, samtidigt som regimen passar på att fängsla ledarna som på obestämd tid döms till ”reformering genom arbete”, det vill säga arbetsläger.
Det tycks ändå ske vissa smärre förbättringar för arbetarklassen i Kina. Så inlämnades under 2006, enligt ACFTU, 300000 stämningar in mot korrupta arbetsgivare och i de flesta fall blev dessa lösta på ett för arbetarna positivt sätt.
I USA, däremot, har det under Bush-åren blivit allt svårare att bedriva facklig verksamhet. 2007 skärptes National Relations Board och löntagarnas ställning försvagades, särskilt de offentliganställdas. Dessutom har den omtalade National Defence Authorization Act, som tillkom i det så kallade kriget mot terrorismen, använts för att häva en rad fackliga rättigheter för statsanställda. De har nu inte längre rätt att bedriva ”samordnade aktioner” som punktstrejker och sympatiblockader.
Därtill kommer den gamla traditionen med ”unionbusting”, företag som i industriell skala ägnar sig åt att krossa fackföreningar genom våld och hot. Det är en lukrativ bransch som i dag omsätter fyra miljarder dollar. En undersökning har visat att 82 procent av arbetsgivarna använt sig av konsulter från dessa företag för att hindra löntagare att organisera sig.
