På regeringens uppdrag har Claes Stråth föreslagit att strejkrätten ska inskränkas mot företag från andra EU-länder. Bakgrunden är att Byggnads genomförde en blockad mot ett bygge i Vaxholm för att det lettiska byggföretaget Laval inte ville teckna kollektivavtal. Laval stämde Byggnads med hjälp av Svenskt Näringsliv och Arbetsdomstolen skickade vidare frågan till EG-domstolen. EG-fördraget sätter marknadens fria rörlighet i främsta rummet, social lagstiftning kan tillåtas som undantag om den inte hotar den fria marknaden. Detta har inte tidigare använts för att inskränka fackliga stridsåtgärder, men i den så kallade Laval-domen säger EG-domstolen att Byggnads inte fick genomföra blockader för att ställa krav som ligger utanför den ”hårda kärnan” i EU:s utstationeringsdirektiv och att de svenska reglerna är diskriminerande mot företag i andra EU-länder.
Stråth fick i uppdrag att föreslå minsta möjliga ändringar i den svenska lagstiftningen för att vi ska kunna följa EU:s regelverk. Föga förvånande föreslås ändå förbud mot strejk och andra stridsåtgärder. Det handlar framför allt om två viktiga inskränkningar.
Den första är att det ska bli förbjudet att genomföra stridsåtgärder mot företag som kan visa upp att de har kollektivavtal som följer miniminivån i Sverige. Detta ger stora möjligheter för oseriösa företag att visa upp tjusiga avtal som de sedan inte följer. Stridsåtgärder kan snabbt stoppa detta, men om facket i stället tvingas gå till Arbetsdomstolen kommer företagen att hinna lämna landet långt innan domstolens kvarnar hunnit mala färdigt.
Den andra inskränkningen är att svenska fack enbart ska få genomföra stridsåtgärder med krav som ryms inom den ”hårda kärnan”, det vilja säga minimilön, semester, arbetsmiljö och diskriminering. Andra krav ska inte få ställas. Detta innebär att kollektivavtalskrav på lönesättning utöver minimilön och försäkring för arbetsskador kan förbjudas mot företag från andra EU-länder. Det kan också innebära förbud mot stridsåtgärder som tar vid där lagstiftningen inte räcker eller hinner verka såsom krav på att återanställa sparkade anställda eller värdig lön till papperslösa arbetare.
Om förbuden blir verklighet ger det utrymme för att utländska företag kan dumpa arbetsvillkor och ha skydd mot fackets åtgärder som inte svenska företag har. Det leder naturligtvis till press på svenska företag att minska arbetsvillkoren till samma nivåer. Det handlar inte längre om likabehandling utan om gräddfilsskydd mot fackliga åtgärder för utländska företag.
Lagstiftning och arbetsmiljöverk i all ära, men det som är arbetarklassens främsta maktmedel är vårt egna arbete. Vi har möjligheten att få de ekonomiska hjulen att sluta snurra genom att lägga ner vårt arbete i strejk. Det finns en ökande medvetenhet om detta och fler ställer krav på strejk och stridsåtgärder för att flytta fram våra positioner i stället för att bittert bara försvara tidigare vunna segrar. Svenskt Näringsliv har insett detta och har sedan flera år bedrivit målmedveten kampanj för att med lagar och nytt huvudavtal förbjuda strejker och på olika sätt begränsa stridsrätten.
Arbetare kommer alltid att fortsätta strejka vad statsmakterna än säger, men lagförbud gör det svårare och lägger än mer tyngd i maktbalansens vågskålar till arbetsköparsidan.
Svenska Näringsliv har goda allierade i EU:s jurister och den svenska högerregeringen, vilka gärna ställer upp på förbud mot strejker. Stråth menar att hans förslag är de enda möjliga för att Sverige ska följa EG-rätten.
Om detta stämmer är det uppenbart att den svenska modellen inte kan överleva inom EU trots fagra ord om motsatsen. Förr eller senare kommer vi tvingas ta ställning till om Sverige kan vara med i en union som bit för bit eroderar det arbetarrörelsen med stor möda byggt upp.
De som har möjlighet att sätta stopp för strejkförbud är de organiserade arbetarna genom facket. Samtliga fackliga organisationer bör därför sluta upp i krav på att regeringen inte antar Stråths förslag och krav på att Sverige lämnar EU om medlemsskapet kräver strejkförbud. Strejkrätten kan aldrig komma i andra hand efter att överklassen och marknaden fått sitt, varje försök till inskränkning måste bemötas kraftfullt.
Erik Mägi är jurist och förhandlingssekreterare för SAC Syndikalisterna
