Bara några hundra meter ifrån al-Fakhuraskolan bor Fayyez al-Omary, aktiv i den oberoende palestinska fackföreningen Independent Labour Committees Union, ILCU. Fayyez al-Omary och hans familj, som Arbetaren besökte 2007 (se nr 46/2007), bor i Beit Lahia i norra Gaza, alldeles i närheten av det område där de israeliska marktrupperna först gick in i lördags. Deras femvåningshus hyser flera bröder och deras familjer. Varje gång Arbetaren har varit i kontakt med familjen sedan Israel inledde attackerna mot Gaza den 27 december har surret från helikoptrar och flygplan hörts i bakgrunden. Nu hörs också stridsvagnar. Fayyez al-Omary, som själv har sju barn, har också tre av sina brorsbarn hos sig. Familjen al-Omary är stor och sammanlagt finns uppemot 50 barn bara i en enda byggnad.
– Barnen har börjat kissa på sig i sömnen av rädsla. Jag sover inte på natten, jag sitter uppe för att barnen ska se mig när de vaknar och inte bli rädda, säger Fayyez al-Omary som berättar att huset skakar vid varje israelisk missil eller granat som skjuts in i området.
När Arbetaren talade med familjen al-Omary hade de just fått tillbaka elen. De satte genast på tv:n. Inte nyheterna, utan en barnkanal som visar tecknad film, i ett försök att ge sina barn annat att tänka på en stund.
– Råkar de se nyheterna på tv som visar andra barn som dött vänder de bort huvudet, de klarar inte av att se hur barn dödats. Genom de tecknade filmerna på tv:n kan jag avleda dem från rädslan så att de får slappna av en stund.
Elektriciteten har bara fungerat cirka två timmar per dag.
Andra områden är ännu värre drabbade, vissa har inte haft el alls på fyra, fem, sex, sju dagar. På tv-kanalen al-Jazeera International ser man tydligt hur hela Gaza ligger mörklagt. De enda ljusen som syns är de i bakgrunden som kommer från den israeliska sidan av gränsen.
– Vi vet inte vad som händer. I morgon kanske de spränger vattentankarna. Jag klarar mig länge utan vatten, men det gör inte barnen. Hur ska jag förklara för mina barn att det inte finns något vatten?
Han har vid några tillfällen lämnat huset sedan den 27 december. Samma dag som Arbetaren talar med honom har han besökt sjukhuset i närheten. En väns son hade dött då han träffades av en granat alldeles utanför sitt hem.
– En liten pojke, bara 16 år. Hans huvud var bortsprängt. Fyra andra pojkar dödades också i samma attack. De bombar slumpmässigt. Vad hade han gjort? Han är inte med i någon motståndsrörelse, han var inte beväpnad. Och tidigare sköt de en av grannpojkarna, bara tio år gammal. Han var utanför sitt hus och lekte med en pappersrulle, en sådan man använder för att rulla upp tyg på. Vi vet inte om han kommer att överleva, han ligger på sjukhuset nu, säger Fayyez al-Omary vars röst under de gångna tolv dagarna blivit allt mer ansträngd. Under intervjun sker flera missilattacker i närheten.
Tidigare har han via telefonlänk talat till en stor demonstration i Istanbul, Turkiet. Han säger att demonstrationerna är nödvändiga. Men han understryker också att det inte räcker. Att det krävs handling. Liksom många andra palestinier säger han att han inte vill ha medömkan. Han efterlyser en internationell opinion som sätter press på Israel.
– Ni måste pressa era regeringar att agera. Ni måste stoppa det som händer, stoppa dödandet av vårt folk. Om ingen står på vår sida är det ute med oss. I den tid vi lever i, med värderingar om frihet och demokrati, borde detta inte kunna hända. Era regeringar måste ta politisk ställning mot Israel genast och stoppa barbariet och det kallblodiga dödandet av människor.
– Vi vill inte ha mat, vi vill ha en politisk ståndpunkt, ett politiskt ställningstagande.
I detta nu, vad är du mest orolig för?
– När jag tittar på min yngsta son som är ett år och fyra månader så undrar jag: vad har han gjort? När jag ser föräldrar springa in på sjukhusen med sina barn vars kroppar är sönderslitna så kan jag inte låta bli att tänka på att det kunde vara min son. Vad har han gjort, annat än att födas här i Beit Lahia, annat än att födas som palestinier?
I skrivande stund har tio israeler dödats under invasionen, varav fem soldater, och Israel stod i veckan enligt analytiker inför valet att antingen intensifiera striderna ytterligare eller gå med på någon form av diplomatisk intervention. Under Arbetarens pressläggning på onsdagen kom rapporter om att Israel gått med på ett franskt-egyptiskt förslag om ett tre timmars eld upphör dagligen för att få in humanitär hjälp och enligt International Herald Tribune ska högt uppsatta Hamasmedlemmar ha sagt att inga raketer kommer att avfyras under den tiden.
Israel har under veckan som gått hävdat att de inte är ute efter vanliga palestinier, att det är Hamas avfyringsramper och Hamas som är deras måltavlor. Israeliska politiker och talesmän har dock inte varit entydiga huruvida om deras mål är att slå ut Hamas helt. Klart är att inte bara Israel utan även USA och Egypten gärna ser ett kraftigt försvagat Hamas. Men det är bara palestinierna själva som har rätt att få bort Hamas från makten. Det menar Haidar Eid, professor på al-Aqsa-universitetet i Gaza och medlem av Palestinian Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel, som bor i Gaza City.
– Jag är sekulär, men Hamas vann valet och vi måste respektera det. Folk kan peta Hamas från makten genom att rösta bort dem. Det är det enda sättet, punkt slut, säger Haider Eid och menar att omvärlden och Israel helt enkelt vill ha en palestinsk lydpartner i Hamas ställe.
Haider Eid menar att palestinierna sedan länge lider av post-traumatisk stress, något som nu förvärras av vad som beskrivs som den blodigaste attacken på de ockuperade palestinska områdena sedan 1967, då Gaza och Västbanken ockuperades av Israel. Traumatiseringen syns i ögonen, säger Haider Eid, framför allt i barnens. Även om han hoppas på att den internationella opinionen ska sätta press på Israel och inleda sanktioner och bojkott mot landet liksom man gjorde med Sydafrika under apartheidtiden menar han att Gazaborna nu bara ser mörker, i bildlig och bokstavlig mening:
– Vanligtvis säger människor att man hoppas på ljus i slutet av tunneln. Vi säger nu i Gaza att i slutet av tunneln finns det ytterligare en tunnel, och i slutet av den tunneln finns en tredje tunnel som leder till vår grav.
