John Maynard Keynes är tillbaka. Den store nationalekonomen blev bland annat berömd för kommentaren ”i det långa loppet är vi alla döda”. Men i det långa loppet visade det sig att han själv återuppstod, eller i varje fall hans idéer om en stat som aktivt griper in i marknadsekonomin.
Med målet att rädda tre miljoner jobb planerar Barrack Obama att satsa 1,2 eller ända upp till 1,45 triljoner dollar, vilket väntas gå igenom kongressen utan allvarliga protester från vare sig republikaner eller demokrater. I Storbritannien tänker New Labour-regerigen lägga ut 30 miljarder på bland annat momssänkning och infrastrukturprojekt, och den 4 januari tillkännagav premiärminister Gordon Brown ännu ett paket för 100000 jobb som han själv jämför med ”1930-talets New Deal”; hur stort det blir i pengar räknat har inte framgått än. President Nicolas Sarkozy i Frankrike planerar att satsa 33 miljarder. Japan blåser in motsvarande 716 miljarder nya dollar i ekonomin. Kina satsar 586 miljarder.
Nyliberalismens genombrott under 1970- och 80-talen var en lång process som började med en omsvängning bland ekonomer och intellektuella, främst i näringslivsunderstödda tankesmedjor, fortsatte in i politiska kretsar, tog sig delvis – men aldrig helt – in i den allmänna opinionen och omsattes först så småningom i faktiska politiska förändringar. Så går det inte alls till när pendeln nu svänger tillbaka. Från den ena dagen till den andra sopas nyliberalismen oceremoniellt ut genom bakdörren: budgetdiciplin och allt det som OECD, IMF och Världsbanken ordinerat världens länder, som var grunden för EU:s Maastrichtfördrag, som alla var så överens om att det kallades ”Washingtonkonsensuset”.
Det väcker misstanken att ledande policymakare hela tiden vetat att keynesianska efterfrågestimulanser fungerar för att mildra lågkonjunkturer, de har bara valt att inte använda sig av åtgärderna tidigare eftersom det inte passade ihop med andra politiska mål, som att öka inkomstskillnaderna och överföra medel från löner till vinster.
”Hoppet från årtionden av utbudsekonomi till råkeynesianism är häpnadsväckande”, sade Tysklands finansminister Peer Steinbruck i polemik med sin brittiske kollega. Han, och förbundskanslern Angela Merkel, tillhör kritikerna av den nya ordningen. För även om det inte finns så mycket debatt finns förvisso oenighet. Konserverativa Tories i Storbritannien tar exempelvis helt avstånd från Labours stimulanspaket; ekonomitalesmannen George Osborn kallar det ”den största skuldsättning som någon brittisk regering tagit på sig” och ”en skattebomb för framtida generationer”. Det är egentligen första gången på flera årtionden som de styrande i världen är verkligt oense om fundamentala ekonomiska frågor.
En av världens mest fanatiska motståndare till den nya Keynesianismen torde vara vår egen finansminister Anders Borg. Regeringen räknar i dag med att arbetslösheten ska stiga till 7,7 procent 2009 och 8,5 procent 2010. Andra gör än mer pessimistiska prognoser; Handelsbanken tror att arbetslösheten stiger ända till 10 procent.
Finansdepartementet svarar med ett jobbpaket värt – 8 miljarder kronor.
En liten internationell jämförelse: de satsningar Obamas team överväger motsvarar 8–10 procent av USA:s BNP (utslaget över två år). Det japanska paketet motsvarar 16 och det kinesiska 18 procent av ländernas BNP. Frankrike landar på mer blygsamma 1,2 och Storbritannien (hittills) på 1,1 procent. Borgs 8 miljarder motsvarar 0,2 procent av Sveriges BNP.
Då har Sverige lägst statsskuld av alla länder i jämförelsen förutom Kina: vår bruttoskuld är 31,7 procent, ungefär hälften av USA:s och Frankrike skuld och en femtedel av Japans, återigen räknat som andel av BNP. Netto har svenska staten större tillgångar än skulder, vilket ger oss de starkaste statsfinanserna av alla OECD-länder efter Finland och Norge. Vi har i utgångspunkten ett budgetöverskott, återigen till skillnad från både USA, Storbritannien, Frankrike och Japan. Sverige har heller inte, till skillnad från flera andra länder, redan tvingats lägga ut betydande summor för att rädda kraschande banker och finansinstitut. Vi har mest men satsar minst.
”Budgeten för 2009 är enligt EU-kommissionen den mest expansiva i Europa”, heter det i pressmeddelandet med anledning av Borgs 8-miljarderspaket. Stämmer det?
– Jag tror att jag har överblick över alla kommissionens uttalanden på det området och det ringer ingen klocka hos mig, säger Amelia Torres, presstaleskvinna för ekonomikommissionären på EU-kommissionen.
Finansdepartementet har nått slutsatsen genom att använda måttet ”förändring i strukturellt sparande, procent”, som utesluter engångsåtgärder, vilket stimulanspaketen till stora delar består av.
I ett tal vid moderaternas framtidskonvent den 29 november förklarade Borg att den viktigaste utgångspunkten för regeringens ekonomiska politik framöver blir att se till att ”statens finanser inte går med betydande och varaktiga underskott.” Målet om 1 procents överskott i de offentliga finanserna måste ligga fast på ”ett, två, tre års sikt”. Han varnade för vad han kallade ”underskottsfalangen”, bestående av LO, TCO och Svenskt Näringsliv.
– Våra totala satsningar uppgår till 45 miljarder eller 1,4 procent av BNP, hävdar Anna-Charlotta Johansson, pressekreterare hos Borg. För att nå den siffran räknar hon med alla utgiftsökningar i årets budget: även de som lades innan efterfrågeraset i världsekonomin, när regeringen fortfarande räknade med positiv tillväxt och en arbetslöshet på 6,4 procent för 2009 och 6,6 procent för 2010.
Varför Anders Borg är så ovillig att satsa kan vi bara spekulera i. Den borgerliga regeringen pressas i alla fall inte särskilt hårt av oppositionen. Mona Sahlin har så här långt fördubblat Borgs bud och vill satsa 17 miljarder – eller 0,4 procent av BNP.
