Den 15 december trädde lagen om arbetskraftsinvandring i kraft, genomdriven av regeringen och miljöpartiet. Regeringens uttalade målsättning med ”den största migrationspolitiska reformen på decennier” är att förenkla för svenska arbetsgivare att anställa människor utan uppehållstillstånd i Sverige eller annat EU-land. Detta ska ske genom att skrota Arbetsförmedlingens tidigare behovsprövning och låta den enskilde arbetsgivaren avgöra om det finns behov av att anställa en arbetskraftsinvandrare.
Migrationsverkets uppgift blir att, innan uppehållstillstånd beviljas, säkerställa att ”lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen”. Trots att reformen undanröjer en del byråkratiska hinder, kommer det även fortsättningsvis att vara betydligt lättare för svenska arbetsgivare att anställa inhemsk arbetskraft än att rekrytera utanför EU. Därför får vi troligen inte se någon dramatisk ökning av direkt arbetskraftsinvandring från tredje land.
Bland asylsökande och papperslösa har förhoppningarna kring reformen varit stora. Alliansen, särskilt moderaterna, har i migrationspolitiska debatter de senaste fem åren ständigt återkommit till mer liberala regler för arbetskraftsinvandring som en lösning på de tragedier som utspelar sig i skuggan av svensk flyktingpolitik.
De nya reglerna exkluderar dock helt de 15000 till 30000 papperslösa som lever i Sverige utan grundläggande rätt till vård, arbete, utbildning eller sociala skyddsnät. För dem erbjuds ingen väg ut ur en rättslös tillvaro. Den nya lagen ger heller ingen ökad trygghet för de asylsökande som inväntar besked från Migrationsverket eller migrationsdomstolarna. Enligt asylrättsgrupper, kyrkor och fackföreningar som arbetar med människor på flykt är tendensen tvärtom redan tydlig: Reformen driver utsatta asylsökande in i en hetsjakt på anställningskontrakt, som öppnar för exploatering och lönedumpning.
Lagen är nämligen helt utformad utifrån arbetsgivarens intressen. Reformen låter asylsökande som fått ett avvisningsbeslut ”byta kö” på plats i Sverige och söka uppehållstillstånd utifrån en anställning. Villkoret är att de redan arbetat under minst sex månader när asylansökan avslogs. Den som ges rätt att leva här som arbetskraftsinvandrare, beviljas tillfälligt uppehållstillstånd i upp till fyra år – först därefter kan denne få permanent rätt att stanna. Under de första två åren är tillståndet knutet till en enskild arbetsgivare, sedan till en enskild bransch. Om man förlorar jobbet medges tre månaders frist för att hitta ett nytt heltidsarbete. Misslyckande leder till avvisning.
Få asylsökande tror i dag att de kommer att ges en human och verklighetsförankrad bedömning av sina flyktingskäl inom ramen för den svenska asylprocessen. Beviskraven vilar tungt på den sökande att styrka hot, övergrepp och svårigheter i hemlandet och framförallt att påvisa ett bestående behov av fristad. För de migranter som inte är för sjuka eller traumatiserade för att jobba är den nya lagen så ett sista halmstrå att gripa efter. Den som redan hittat ett jobb och söker uppehållstillstånd utifrån detta, befinner sig i ett starkt beroendeförhållande till arbetsgivaren.
En löntagare vars hela liv i Sverige är knutet till en viss anställning kan inte hävda sina rättigheter på jobbet. Redan hårt pressade människor försätts i situationer där de pressas till att dölja oegentligheter och brott mot kollektivavtal och arbetsrätt på den egna arbetsplatsen.
Lagtextens vaga krav på ”kollektivavtal eller praxis” är i praktiken verkningslösa. Kollektivavtal förutsätter att engagerade och relativt trygga arbetstagare kan se till att de följs – det var därför fackföreningsrörelsen en gång kämpade hårt för att arbetslösa skulle ha en grundtrygghet genom a-kassan. För en misstrodd asylsökande som ”bytt kö” kommer någon sådan grundtrygghet aldrig att existera under de fyra år som föregår ett permanent uppehållstillstånd. Om uppsägning innebär att arbetstagaren återsänds till Bagdad eller Groznyj kommer många att gå långt för att skydda exploaterande arbetsgivare. Inslaget av skenkontrakt kommer att öka inom redan svagt reglerade sektorer.
Risken för lönedumpning är överhängande. Ojämlika konkurrensvillkor, beroende på om företaget tillämpar eller nonchalerar kollektivsavtalens regler och ersättningsnivåer, försämrar på sikt arbetsvillkoren för alla löntagare inom branschen.
Den borgerliga visionen om fri rörlighet stannar alltså vid migration på svenska arbetsgivares villkor. Tråkigt, men inte oväntat.
Värre är att den svenska fackföreningsrörelsen inte har agerat för att begränsa arbetskraftsinvandrarnas starka beroendeförhållande gentemot arbetsgivarsidan. Men LO, TCO och hela fackföreningsrörelsen har fortfarande möjligheten att försvara arbetsrätt, kollektivavtal och den svenska välfärden, samtidigt som Sverige tar nödvändiga steg mot öppnare gränser. Ett första steg är då att angripa regering-ens tillfälliga uppehållstillstånd som förnekar arbetskraftsmigranter grundläggande trygghet.
Alla som omfattas av de nya arbetskraftsinvandringsreglerna måste beviljas omedelbara och permanenta uppehållstillstånd.
Veckans debattörer:
Erik Helgeson Svenska Hamnarbetarförbundet, avdelning 4
Magnus BergströmIngen människa är illegal, Göteborg