Nahid Persson Sarvestanis senaste film Drottningen och jag, som har premiär på fredag, har redan hyllats i svensk press. Men om de tidigare filmerna handlat om utsatta kvinnor nära det iranska samhällets botten har hon höjt kameran den här gången – till ingen mindre än den före detta drottningen.
På väg ut till en villaförort i Stockholm undrar jag hur den 48-åriga regissören Nahid Persson Sarvestani får sina intervjupersoner att vara så avspända och öppna framför en kamera. I de båda mycket gripande filmerna om iranska kvinnors situation i den islamiska republiken, Prostitution bakom slöjan och Fyra fruar och en man, verkar Nahid Persson Sarvestanis kamera vara en fluga på väggen: kvinnorna lever sina liv som om hon inte fanns och anförtror henne sina djupaste hemligheter. Jag minns en av de starkaste scenerna i Prostitution bakom slöjan, där Mina och Fariba blir höga tillsammans, medan deras barn kryper omkring och leker intill dem.
– Ja, hur får jag dig att vara avslappnad? Jag är som jag är, jag gör inte så stor sak av att jag är filmare, för jag vill verkligen komma under skinnet på människor. Jag har inget särskilt sätt, det är det som är hemligheten, säger Nahid Persson Sarvestani.
Det var 17 år efter flykten till Dubai och vidare till Sverige som hon år 1999 återvände till Iran. Resan resulterade fem år senare i filmen Prostitution bakom slöjan. I dokumentären visar hon, utan omvägar och förskönande omskrivningar, två ensamstående, drogberoende mödrar som prostituerar sig.
– Första gången jag åkte tillbaka och såg hur hemskt Iran hade blivit ville jag göra en film om just unga människor, unga tjejer som prostituerar sig.
Oturligt nog hittade hon inte kvinnor som ville ställa upp det året – alla var för rädda. Några år senare åkte Nahid Persson Sarvestani till Iran igen.
– Det var inte alls meningen att göra Prostitution bakom slöjan på den resan. Vi hade skaffat tillstånd att filma två vanliga kvinnor som levde tillsammans. Men polisen lät oss inte filma. Varje gång vi var ute och filmade stoppade de oss.
– En dag när jag var ute på stan träffade jag mannen med fåglarna och spådomarna. Jag följde med honom hem och där träffade jag Mina och Fariba. I och med att jag träffade dem där så blev det en naturlig relation mellan oss.
Efter en kort konversation kom det fram att kvinnorna arbetade som prostituerade.
– Jag ville lyssna, kameran var inte så viktig då. Men de sade till mig ”filma, för vårt liv kan inte bli värre än vad det är”.
I höstas gick Fyra fruar och en man på SVT. Jag hade uppmärksammat att den skulle gå på tv och bänkade mig. Tung i kroppen stötte jag på en av mina iranska grannar i trapphuset sent på kvällen; hon var på väg ut med hunden, men log inte stort mot mig som hon brukar. Vi tittade dystert på varandra, varpå hon frågade om jag också sett filmen. Samtalet som följde ska inte skrivas ut i dessa spalter, men styrdes av våra fantasier om vad vi skulle göra med den ”vidrige mannen”, som min granne uttryckte det.
På samma självklara sätt som Nahid Persson Sarvestani lyckades få Mina och Fariba att visa sin vardag fick hon fyra kvinnor, gifta med samma man, att prata inför hennes kamera. Idén till filmen föddes redan under arbetet med Prostitution bakom slöjan. Förutom att visa hur få rättigheter kvinnor i Iran har var det nyfikenheten – hur är det att leva i ett hus där man måste dela sin man med andra? – som lockade henne, säger Nahid Persson Sarvestani.
– Det är inte alls vanligt med polygami i Iran. Men det är inte förbjudet, sådana familjer går att hitta.
Samma vecka som de iranska mullorna firar 30-årsdagen av den islamiska revolutionen går Nahid Persson Sarvestanis senaste film Drottningen och jag upp på landets biodukar. Under 18 månader följde hon den före detta iranska drottningen Farah Diba Pahlavi som på 1960- och 1970-talen var den vackra drottningen av Iran, ofta omtalad i världens tabloider. Hon målades av västerländsk press som den upplysta, frigjorda och moderna kvinnan, bland annat som direkt resultat av hennes man, shahens, västvänliga politik. Och för vanligt folk i Iran var Farah Diba symbolen för det luxuösa liv bara kungar, drottningar och prinsessor kunde leva. Hon var klassamhällets mest lysande diadem.
Jag förstår aldrig riktigt syftet med filmen. Den är förvisso underhållande, men jag undrar vad Nahid Persson Sarvestani – en före detta kommunist som deltog i en revolution som avsatte just shahen och hans fru Farah Diba – vill säga tittaren. Är hon nöjd med filmen?
– Ja! Jag ville inte sätta dit henne utan var där för att jag var nyfiken på henne. Även om jag var en revolutionär tidigare så är jag en människoälskare. Jag älskar människor och vill förstå dem. Det var det som var meningen med filmen.
Hon säger att hon var kluven, och att hon till slut ställde några kritiska frågor. Men efter att ha lärt känna Farah Diba kunde Nahid Persson Sarvestani skilja på sin riktiga fiende – shahen – och hans fru.
Tror du att hon var delaktig i förtrycket av det iranska folket under shahens tid?
– Jag tror inte det. Jag vill inte försvara henne eller göra propagandareklam för henne. Filmen handlar om en människa som hamnat i exil. Men det finns ju en gräns – om det hade varit shahen hade jag aldrig behandlat honom på det sättet.
Genom filmen kommer de båda kvinnornas öden, drottningens och filmarens, att flätas samman. De är två kvinnor, två mödrar och två människor i exil som inte kan återvända till sitt land. Relationen utvecklas till vänskap, där tittaren efterhand kan bevittna hur bekväm Farah Diba blir med Nahid Persson Sarvestani.
Men jag kan inte släppa det, kan inte släppa att den före detta drottningen avsägs allt ansvar och framställs som en sympatisk människa, en iranier som står för det moderna, västerländska. Det finns en underton av att de som inte tar till sig henne är barbarer.
– Jag har inte trampat på mig själv eftersom jag inte är tyst i filmen. Jag kanske inte uttalar kritiken framför henne, men mina tankar finns med genom hela filmen.
Men är inte er allians ohelig?
– Just nu spelar det ingen roll. Jag eller hon håller inte på att skapa en regim och ska inte samarbeta kring det. Det vi har gemensamt är vår längtan till Iran, till jorden.
Som många andra iranier funderar Nahid Persson Sarvestani på vad som gick fel under revolutionen, hur så stora drömmar kunde krossas och hur islamisterna kom att ta makten.
– Jag vill inte ha monarki, det är bara trams. Men med facit i hand undrar jag om det vi gjorde i Iran var rätt. Jag önskar att vi kunde vrida tillbaka tiden och gjort någonting annorlunda. Shahen sade i ett av sina sista tal att han ville lyssna på folket – jag undrar ofta vad som hade hänt om vi hade lyssnat på honom.
