Lika länge som Sverigedemokraterna har funnits som parti så har diskussionen pågått om hur partiet ska bemötas. I början av 1990-talet var det inga problem för antirasister att avfärda partiets rasism – det var ju bara att peka på att partiets dåvarande partiledare, Anders Klarström, bara några år tidigare hade varit aktiv i det öppet nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet.
Sverigedemokraterna har under åren varit generösa med att ge sina antagonister liknande argument. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar och anpassning till det politiska klimatet har de busenkla argumenten börjat tryta.
Partiledaren Jimmie Åkesson kallar det för att ”minska träffytorna”. Medlemmar som uttrycker sig plumpt utesluts eller har försatts med munkavel. Valsedlarna har rensats från personer med kriminellt förflutet eller med en bakgrund i vit makt-miljön. Sverigedemokraterna har också justerat partiprogrammet i takt med att partiet stött på patrull från sina motståndare. Under Åkessons tid vid rodret har justeringarna intensifieras.
Efter Sverigedemokraternas succcéval 2006 och S-fiaskot samma år bestämde sig Socialdemokraterna för att ta fram en strategi för hur Sd skulle bemötas. Ett av argumenten var att Åkesson och hans partivänner var ”löntagarfientliga”. Egentligen inget nydanande argument alls för den som har sympatier för arbetarrörelsen eller vänstern. Det är väl klart som korvspad att ett i grunden rasistiskt parti är löntagarfientligt. Men socialdemokraterna gjorde det enkelt för sig och målade upp det klassiska högerspöket.
”Beviset” för Sverigedemokraternas löntagarfientlighet var partiets arbetsmarknadspolitiska program där de vill avskaffa både Lagen om anställningsskydd och Medbestämmandelagen. Men det tog inte lång tid innan Jimmie Åkesson började sudda ut den träffytan. I ett pressmeddelande från januari 2008 (”Oro för lönedumpning får Sverigedemokraterna att se över sin arbetsmarknadspolitik”), konstaterar Åkesson att Sverigedemokraterna stått lite väl långt ut till höger på det området. Och inför det stundande Europaparlamentsvalet är försvarandet av den svenska modellen nu en av partiets hjärtefrågor. Så kan nämligen ett högerextremt parti göra.
Ett parti vars existensberättigande bygger på att allt har med mångkulturen att göra kan i fördelningspolitiken justera och byta fot hur många gånger som helst.
Sverigedemokraternas närvaro i debatten skapar nya utmaningar. Men enligt den svartvita syn som dominerar i många sammanhang tycks det bara finnas två alternativ när det gäller att bemöta SD. Det ena alternativet är att, likt Fredrick Federley, stå i tv och debattera med Jimmie Åkesson. Men ska ett sådant parti verkligen bemötas genom traditionella debatter i media? En del ledarskribenter, färgstarka politiker och andra tyckare tycks i alla fall tro det. Om den tidigare vägran att släppa in SD i den typen av diskussioner, handlade om att partiet tidigare var små och marginaliserade, då var det ett märkligt ställningstagande från de etablerade partierna och andra. Om det i stället handlade om ett ställningstagande mot partiets rasism och ständiga svartmålande av människor med invandrarbakgrund så var det ett sundhetstecken.
Självklart finns det tillfällen då debatten bör och kan tas i media. Insändare och andra debattartiklar av rasistisk karaktär ska också alltid bemötas.
Det andra alternativet verkar vara att dyka upp vid Sverigedemokraternas torgmöten och kasta sten och andra föremål på partiets företrädare. Det är självklart att antirasister bör protestera och visa sin avsky mot Sverigedemokraternas rasism vid torgmöten och annat. Och i de kommuner där Sverigedemokraterna har erhållit mandat ska partiet givetvis bemötas i talarstolen.
Men ska man försvara demokratin får man hålla sig till demokratins spelregler. Stenkastning och slagsmål är ett tillvägagångssätt som inte ska förekomma i ett demokratiskt land som Sverige. Jag tror också att dessa våldsamheter skrämmer iväg många människor som annars skulle vilja protestera mot Sverigedemokraterna.
Ska Sverigedemokraterna pressas tillbaka till den politiska marginalens sumpmarker där de hör hemma krävs i stället andra arbetsmetoder. Dessa metoder behöver inte på något sätt vara spektakulära eller revolutionerande.
Att de politiska partierna och andra aktörer på det lokala planet helt enkelt punktmarkerar valkretsar, bostadsområden och andra platser där Sverigedemokraterna har fått höga röstetal eller bedrivit mycket verksamhet skulle kunna vara en utmaning inför Europaparlamentsvalet. Det stundande valet till Europaparlamentet skulle kunna innebära en unik möjlighet för antirasister i Sverige. Den traditionellt sömniga valrörelsen kan bli ett fantastiskt genrep för de som oroar sig för fortsatta framgångar för rasisterna i Sverigedemokraterna.
Oavsett om man är liberal, socialist eller syndikalist bygger motståndet mot Sverigedemokraterna på den egna övertygelsen att partiet i grunden har fel så det visslar om det. Då borde den viktigaste uppgiften vara att få osäkra väljare att förstå att ens eget parti, organisation eller förening är den som har de bästa idéerna och lösningarna.
