När fackföreningsrörelsen konfronterats med hotet från klimatförändringarna har den hittills ställt sig något tvekande. Det har funnits en tendens att förneka det allvarliga i situationen och – i rädslan över att jobb ska försvinna – ett motstånd mot att agera. Vår första utmaning blir att inse att de överväldigande bevisen för att klimatförändringarna både är reella och ett resultat av den mänskliga handen. Vårt sätt att leva kommer att förändras dramatiskt under de närmaste åren, antingen till följd av att vi agerar eller att vi fortsätter som vanligt. Det senare är inte ett alternativ om vi inte vill se fruktansvärda konsekvenser. Såsom den brittiska Sternrapporten slagit fast representerar klimatförändringarna ”historiens största marknadmisslyckande”. Den pågående finanskrisen är ett annat sådant misslyckande och vi kan inte förlita oss på att samma marknadsmekanismer ska lösa de kriser de skapat.
Både klimat- och finanskrisen innebär att vi behöver stärka den demokratiska kontrollen över ekonomin och det betyder att klimathotet för fackets del inte bara utgör ett hot utan också möjligheter som väntar på att utnyttjas. Vi måste prioritera klimatarbetet, men genom att integrera detta i ett bredare politiskt sammanhang.
Nyckeln är att överbrygga motsättningen mellan specifika arbetares omedelbara intressen och de bredare intressen alla arbetare delar på lång sikt. Vi är inte bara till exempel transportarbete som står inför en förändrad arbetsstruktur utan människor på väg mot en katastrof.
En sak är klar, förändringarna kommer att bli omfattande. Frågan är hur vi kommer att hantera dem. Facket befinner sig för närvarande på defensiven och vi är alla under stark press. Det finns i dag en tendens att individualisera ansvaret för utsläppen av växthusgaser. Det sägs att vi alla måste vara med och betala för våra utsläpp, trots att majoriteten av dem är en följd av marknadskrafterna och av hur samhället är organiserat. Självklart måste koldioxidutsläppen minskas drastiskt, men detta kan inte hänföras till individen. Inte heller kan det ske genom ekonomiska styrmedel eftersom de rika då i praktiken kan undkomma ansvar för förändring. Varför skulle vanliga människor stödja ett nödvändigt klimatarbete under sådana villkor?
Folk kommer aldrig att acceptera att välbeställda människor kan fortsätta att köpa sig fria från ansvar och att företagsintressen skyddas medan kostnaden läggs på arbetare, konsumenter och skattebetalare. Det som behövs är kollektiva, politiska lösningar där åtgärder mot klimatförändringarna kombineras med en radikal resursomfördelning. Allt annat står i vägen för en verklig lösning av klimatkrisen.
Miljöorganisationer säger att vi måste offra saker för att rädda klimatet och planeten, men det är både felaktigt och strategisk dumt. Åtgärder för att rädda klimatet handlar framför allt om att skapa ett bättre samhälle för alla och öppnar för progressiv social förändring. Det är en förändring som kommer att förutsätta en mer demokratiskt styrd ekonomi. Den kommer att skapa miljoner gröna jobb, framför allt vad gäller offentliga transporter och produktion av förnybar energi. Den kommer att reducera konkurrensen på marknaden och därmed minska stressen på jobbet. Den kommer att göra det nödvändigt att korta arbetstiden för att reducera exploateringen av resurser och bana väg för en mer rättvis global fördelning av arbeten.
Om vi klarar uppgiften ordentligt kan denna förändring förhoppningsvis också dämpa behovet av att använda masskonsumtion som ett sätt att kompensera för de känslor av maktlöshet som kommer ur ofyllda behov på ett samhälleligt plan. Med andra ord är social förändring både en förutsättning för att kunna stoppa klimatkrisen och en lösning på den.
Dessutom kommer minskade koldioxidutsläpp att minska föroreningarna på våra arbetsplatser och där vi bor. En enorm tekniköverföring till utvecklingsländerna kommer att bli nödvändig, både för att minska deras utsläpp och för att lyfta två miljarder människor ut fattigdom. Det mest fundamentala är naturligtvis ändå att en stoppad klimatkris säkrar planetens och dess invånares själva överlevnad.
Stora toppmöten har varken lyckats åstadkomma social rättvisa, arbete åt alla, anständiga arbetsvillkor, ett utrotande av fattigdomen eller jämställdhet mellan könen. Det verkar därför föga troligt att sådana möten skulle kunna stoppa klimatkrisen. I stället behöver vi en social och politisk mobilisering för alternativa lösningar som är byggda på solidaritet, jämlikhet och människors behov. Fackföreningsrörelsen kommer att bli tvungen att bygga strategiska allianser med både miljörörelsen och andra grupper och därför behöver vi komma över vissa svagheter. Vi måste få miljörörelsen att förstå den roll som klasskonflikter spelar men också själva skaffa oss insikter om miljöfrågor och, mer specifikt, klimathotet. Ett utmärkt exempel är samarbetet mellan United Steel Workers och miljörörelsen Sierra Club i USA.
Den fackliga rörelsens mål måste vara att bygga sociala allianser för att förändra samhället, inte klimatet. Det är ambitiöst – men nödvändigt och möjligt. Bollen ligger hos oss.
Översättning från engelska: Kristina Lindquist.
