Tidskriften Arenas första nummer 2009: Chefredaktören Devrim Mavi och skribenten Karolina Ramqvist ställer uppgivna frågor om feminismen i singularis till 22 ledande feminister. Var är den? Behöver den förnyas? Trots att många svarar lämnas jag med samma känsla som alltid – var är de andra feministerna? Hur kan frågor om asylpolitik, nykolonialism, finanskris och klimathot knappt existera när våra ledande feminister ska formulera en väg mot framtiden? Feministiskt forum 2009: Ett seminarium om klimat och feminism bryter den traditionella rollfördelningen och publiken blir deltagare. Inför detta försvinner seniorerna, de unga ”experterna” och kanske också de osäkra som inte är vana vid att vara aktörer, ens på en feministisk tillställning. Halva publiken försvinner.
Forumet fortsätter i vanlig ordning med experter i panelen och elever i publiken. Är detta verkligen den feministiska rörelse vi är stolta över? En sal med hopsatta stolar och passiviserad publik och en enkät med 22 stjärnfeminister som ärligt talat verkar vara trötta på att svara för feminismen? För hur kan någon tvivla på att feminism(erna) är aktuella i en tid av klimatkris och finanskris som slår hårdast mot de fattigaste av fattiga: kvinnorna. Det enda vi bör tvivla på är vårt behov av feministiska ledare när världssituationen visar att vi är ömsesidigt beroende av varandra.
År 2009 kräver den politiska situationen i världen ett intersektionellt perspektiv. En feminism som ser hur förtryck baserat på kön, etnicitet, klass, sexualitet och funktionshinder är sammanvävt med förtrycket av naturen. Ett sådant perspektiv kräver mer av oss. Vi behöver öva på det inåt och göra begreppet förståeligt utanför den akademiska världen. Och sluta med att kalla folk för apolitiska ”identitetspolitiker”, bara för att de inte stämmer in i sången om det eviga systerskapet. Rika vita kvinnors levnadssätt tar kål på fattiga kvinnor, det är dags att erkänna det – systerskapet är en lögn.
Men trots problemen har feminismen, eller rättare sagt feminismerna, en befrielsepotential som inga andra rörelser har. Förmågan att drömma om en ny människa, som inte är en Man som överordnas människor och natur. Förmågan att se människan som en social konstruktion. Förmågan att se värderingar bortom produktion och tillväxt. Feminism(erna) bär ursprungligen på en samhällsomvälvande potential, det kräver dock att feminister uttalar det modigt och högt. Att feminister inte anpassar sin ideologi till döds till en liberal, kapitalistisk världsordning. Att feminister vågar säga att ett feministiskt alternativ inte kan förespråka ett ekonomiskt system som omöjliggör jämlikhet mellan kvinnor.
Arena med flera efterfrågar förnyelse. Men kanske är den förnyelse som ständigt anpassar sig till kapitalism, mediemonopol och patriarkat själva problemet? Vi behöver snarare hitta tillbaka till de feministiska rötter som letar sig mot ekofeministisk respekt för planetens ändliga resurser, som leder till postkolonial kritik av makt och hierarkier, som ser produktion och tillväxt som underordnade reproduktion och mänskliga relationer. Svaren finns inte hos några ledare, hur duktiga de än är. Kanske finns de på annat håll?
Kanske bland bloggar och sociala medier, en i grunden icke-hierarkisk miljö, där vi tillsammans kan utmana det mediemonopol som målar in oss i ett hörn. Där kan vi med blåa länkar binda ihop en feministisk världsbild med feminister runt om i världen – förstås väl medvetna om de klass- och könsorättvisor som ny teknik kan innebära. Med bloggbävningar ser vi till att feministiska frågor hamnar i den politiska diskussionen, oberoende av DN:s välvilja. Vi verkar för ett demokratiskt samtal där de, oftast manliga, redaktörernas roll marginaliseras och nya röster kommer till tals.
Kanske i mobiliseringen för ett rättvist klimatavtal. Där förorenarna, som i alla länder främst är män, betalar. Där anpassningen inte är på bekostnad av kvinnors utbildning, ekonomi eller kroppar. På plats på FN:s klimatmöte i Köpenhamn december i allians med feministiska organisationer och kvinnorörelser i hela världen. I det gamla slagordet att det personliga är politiskt. Vår tid bekräftar detta mer än någonsin, där biffen, bilen, bostaden, Baliresan påverkar alla människor.
I ett uppror för välfärden, mot finanskrisens kommande nedskärningar. För en omställning till en grön, feministisk ekonomi. I ett avstånd från den kapitalism som tvingar oss till en lam feminism. I solidaritet med kvinnor som lever under dubbelt förtryck. Under både kolonialism, rasism och patriarkat, för kvinnor i Gaza, Afghanistan, Irak, för de papperslösa kvinnorna i Sverige. Kanske finns de i upplösandet av hierarkier i våra egna samtal i ABF-hus och andra lokaler som aldrig ligger i de så kallade förorterna. I feminism(er), som inte skrivs i bestämd form i singularis. Min feminism är inte densamma som Anders Borgs. I intersektionella redskap, som vi använder både inåt i rörelsen och utåt i de viktiga frågorna. Och slutligen, alltid i övertygelsen om att denna värld inte är den enda möjliga.
Roya Hakimnia är läkarstudent och aktivist. Hon bloggar på Roya – Intersektionalen
