Rättegången mot The Pirate Bay, där vi ännu bara fått se första akten, har främst en pedagogisk funktion: att framställa en god och en ond sida. Konfliktens grund är att allt som är digitalt kan kopieras obegränsat, med hjälp av en teknik som åtminstone i västvärlden har blivit tillgänglig för envar, i strid mot rådande upphovsrätt. För att parafrasera Karl Marx kan man säga att reproduktionsmedlen har hamnat i akut konflikt med de lagstadgade reproduktionsförhållandena.
The Pirate Bay är bara ett av många hjälpmedel för en fildelning med miljontals utövare spridda över jordklotet. Åklagaren har talat om ett huvudbrott som utförs av ”svärmen”, men eftersom denna inte kan kommas åt, åtalar man i stället för medhjälp till detta svärmeri. Medhjälpen består i att ge utrymme för länkar. Länkar är också själva grundstenen för internet, och för dess hela kultur. Man länkar sina tankar och sitt arbete till andras. Om man inför ett rättsligt ansvar för vad som finns på andra sidan länken, kan man lika gärna åtala den som upplyser om att fildelningsprogram finns – medhjälp till medhjälp till…
Danmarks internetleverantörer tvingas redan nu blockera tillgång till The Pirate Bay, vilket danskarna visserligen kringgår i massiv skala, men vad blir nästa steg, när väl en nätcensur har införts?
Kriget mot fildelningen riktar sig på ett allt mer svepande vis mot olika sätt att, verbalt eller tekniskt, underlätta eller uppmuntra kopiering. Samtidigt blir själva kopieringen, ”huvudbrottet”, allt enklare, inte bara på internet. Om inte alltför lång tid kommer all musik som någonsin utgivits att rymmas på ett billigt fickminne.
Lagens abstraktion motsvaras av rättegångens politisering. För att kunna dra den ganska godtyckliga gränsen mellan The Pirate Bay och Google, försökte åklagaren pressa de åtalade på deras åsikter. Enligt honom skulle det alltså vara allvarligare att driva en sökmotor om man är kritisk till upphovsrättens utformning. På samma gång, och här blir det virrigt, hävdar åklagaren att The Pirate Bay drivs i kommersiellt syfte.
Givetvis finns det pengar inblandade, för servrar och bandbredd kostar en hel del. Detta betalas av annonser, vilka hanteras av ett externt bolag som för sin del säkert gör en ansenlig vinst. Alltså, insinuerar åklagaren, är The Pirate Bay ett profiterande storföretag. Han letar desperat efter en chef som ger order, helt oförmögen att greppa den anarkistiska svärmstruktur där man hjälper till med saker för att det är kul, inte nödvändigtvis med ett högre syfte. Denna klyfta mellan organisationsmodeller – pyramiden mot svärmen – präglar hela skådespelet.
Skivlobbyns chef John Kennedy vittnade i tingsrätten, på fullt allvar, om att musik bara kan göras med sikte på en topplista. Förvisso uppvisar även The Pirate Bay topplistor, inte helt olika de officiella. Men topplistans andel av det totala kulturutbytet är mindre på fildelningsnätverken än i de enkelriktade massmedierna. Dessutom urgröps kontrollen över vad som exponeras när, en kontroll som är avgörande för Hollywood, och ges utrymme åt en vildvuxen remixkultur.
Frågan är alltså långt större än ”hur ska upphovsmännen få betalt”. Vi måste överge tanken på att digitala kopior skulle ha ett värde i sig. När någonting finns i överflöd blir det bara meningsfullt när det länkas tillbaka till en tid, en plats och en mänsklig gemenskap.
Verklighetens kulturliv är redan ett kretslopp mellan digitalt och analogt, inneslutande både gåvoekonomier och marknader, privata monopol och offentliga skattemedel. Utgångspunkten måste tas i denna verklighet. Då väcks frågor om helt andra saker än om nätets reglering, inte minst om kulturlivets tillgång till stadens fysiska rum.
Lösningen är alltså inte att bara uppfinna fler nya digitala affärsmodeller som får ”fildelarna” att vilja betala, som många teknikglada bloggliberaler brukar resonera. Inte heller att bara skyffla pengar till den diffusa grupperingen ”upphovsmännen”, så som kultursidesvänstern gärna vill tänka.
Konflikten står inte mellan fildelare och upphovsmän, vilka för övrigt brukar vara samma personer, utan mellan en bas och en överbyggnad, om vi nu ska fortsätta att parafrasera Marx. För den skull handlar striden givetvis inte om kapitalismens slutliga sammanbrott. Rimligare är kanske att jämföra den krisande upphovsrätten med 1800-talets skråväsende.
Viktigast i dag är dock att se priset för att upprättålla rådande idé om upphovsrätt: Ett permanent undantagstillstånd med privata poliser, ett neo-korporativt system inom nöjesindustrin, en våt filt över internet samt konstgjord andning åt en ruttnande topplistekultur.
Rasmus Fleischer är doktorand i samtidshistoria, verksam i Piratbyrån och bloggar på http://copyriot.se
