Finansminister Anders Borg fortsätter envist att hävda att det bästa sättet för Sverige att möta lågkonjunkturen är att ha statsfinanserna i balans. Senast i Ekots Lördagsintervju den 14 mars sade han att staten ska vara ytterligt försiktig med pengarna och ”inte sprätta iväg dem” på krisåtgärder. Detta samtidigt som de flesta andra industriländer har återgått till en traditionell syn på konjunkturpolitik och nu sjösätter stora stimulanspaket.
En viktig orsak till att regeringen trots det allvarliga läget – med stigande arbetslöshet, deflation och sjunkande kronkurs – inte satsar mer nämndes av Anders Borg i intervjun: Det kostar två till fyra miljoner kronor att skapa ett jobb.
Det skulle med andra ord vara alldeles för dyrt att hålla nere arbetslösheten. Enligt Anders Borg skulle kostnaden för att hindra arbetslösheten från att stiga vara mellan 150 och 400 miljarder kronor.
Uppgiften är något överraskande. Att anställa någon för 20 000 kronor i månaden kostar – med arbetsgivaravgifter och pensionsavgifter och allt – omkring 350000 kronor per år, väldigt långt ifrån 2–4 miljoner kronor.
Roger Mörtvik, utredare på TCO, funderar över saken.
– De åtgärder regeringen överväger måste vara enormt ineffektiva. Det vore billigare att anställa alla de arbetslösa direkt på Finansdepartementet med statsrådslön, säger han till Arbetaren.
Efter flera försök att få en förklaring till siffran hänvisades Arbetaren till Propositionen för jobb och omställning som lades den 22 januari. Där redovisar Finansdepartementets ekonomer följande räkneexempel. För att höja sysselsättningen med 2/3 av 1 procent måste BNP stiga med 1 procent. För att höja BNP 1 procent behövs ”allmänna efterfrågestimulanser” (skattesänkningar eller höjda bidrag) på mellan 1 och 4 procent av BNP. De räknar alltså med en så kallad ”multiplikatoreffekt” på mellan 0,25 och 1 (upp till 75 procent av stimulanserna försvinner därmed till sparande eller konsumtion av importerade varor). Detta ger sammantaget en kostnad på mellan 1,1 till 4,4 miljoner kronor per skapat jobb, vilket Anders Borg har avrundat till 2–4 miljoner.
Anders Borg talar konsekvent om bruttokostnaden för att skaffa nya jobb, det vill säga utan att dra av vad staten får tillbaka i skatter. I själva propositionstexten beräknas däremot nettokostnaden, och den är väsentligt lägre – ned till 600 000 per jobb eller drygt halva bruttokostnaden.
Dessutom är värdena för multiplikatoreffekten inte självklara. Ekonomen Per Gunnar Berglund hävdar exempelvis i boken Konsten att avskaffa arbetslösheten att den snarare ligger runt 2 (de som får jobb konsumerar och skapar ytterligare nya jobb, och så vidare), och att staten faktiskt netto tjänar på jobbsatsningar. Amerikanska Council of economic advisors räknar i en prognos över Obamas jobbsatsning som troligaste scenario med en bruttokostnad på motsvarande 1,3 miljoner svenska kronor per jobb – nära Finansdepartementets lägsta alternativ.
På frågan var de värden som Finansdepartementet använder kommer ifrån säger pressekreteraren:
– Så räknespecifika frågor kan jag tyvärr inte besvara.
Arbetaren frågar om det trots allt inte finns någon räknekunnig på departementet som kan förklara underlaget för propositionen, men hittills har vi inte fått något svar.
I Propositionen för jobb och omställning sägs att det visserligen ”finns ett mindre antal, mer direkt jobbskapande åtgärder, som är betydligt mer kostnadseffektiva än vad dessa kalkyler visar”. Till sådana räknas infrastrukturprojekt och direkta offentliga anställningar där multiplikatoreffekten är minst 1. Men enligt Finansdepartementet är ”det sannolikt inte möjligt att hitta[…] kostnadseffektiva åtgärder av en sådan omfattning att hela den förväntade nedgången i sysselsättningen ska kunna elimineras”.
– Vad de säger är att sådant som de redan har genomfört, som skattesänkningar, är ineffektivt, att det finns andra åtgärder som är effektivare men att sådana åtgärder inte finns tillgängliga – men de förklarar inte varför, kommenterar Roger Mörtvik.
Han menar att satsningar på byggprojekt och offentliga anställningar i kommuner och landsting ger mycket goda multiplikatoreffekter. Enligt Mörtvik har Sverige omfattande investeringsbehov inom infrastruktur och miljö, och att låta dessa behov vila tills vi har tagit oss ur krisen kallar han att ”slösa bort skattemedel”.
Sune Håkansson, nationalekonom vid Blekinge Tekniska Högskola, ser inte heller något problem att tidigarelägga offentliga satsningar.
– Staten lägger normalt runt 15 miljarder på vägar och 15 miljarder på järnvägar årligen. Det kan knappast vara något problem att öka den takten med 50 procent, alltså till 45 miljarder, i alla fall under några års tid. Utöver det finns det samhällsekonomiskt rimliga investeringar som ”väntar” i hamnar, i kommunala lokaler och bostadsbyggande, säger han.
