”Släng ut våldsvänstern” uppmanade Håkan A Bengtsson på Dagens Arena i fredags, mot bakgrund av Stoppa matchen-demonstrationen i Malmö för en tid sedan. Autonomerna anses förstöra för alla andra och spelar högern i händerna. Han är inte ensam. ”En sak kan jag lova – om en svartklädd ’svenne’ med schal över näsan visar sig på en kommande Palestinademonstration vågar jag inte garantera att mina palestinska vänner håller sig lika lugna som de gjorde i Malmö”, skriver till exempel Per Gahrton på debattsidan Newsmill, medan SSU-ordförande Jytte Guteland tycker att ”Demokratiska organisationer som S, V, MP och deras ungdomsförbund måste ta i hand på att inte släppa in Afa eller andra våldsverkare i demonstrationstågen” (Svenska Dagbladet den 9 mars).
Att man i stridens hetta kan haspla ur sig allt möjligt må kanske vara förlåtet. Liksom att opinionsberoende politiker, säkert helt uppriktigt, tvår sina händer. Men av en intellektuell som Håkan A Bengtsson, som haft tid att tänka efter, borde man kunna begära mer än upprörda utrop som inte löser någonting. Jag skulle välkomna en realistisk diskussion om vad som bör och kan göras.
För att vi ska slippa en missriktad debatt om att jag skulle försvara skärmytslingen i Malmö eller något åt det hållet, så delar jag den kritik som framförts: Att, i stort sett, oprovocerat angripa polisen och därigenom sätta tusentals demonstranter i fara är hänsynslöst och oacceptabelt. Det skrämmer bort folk från framtida demonstrationer. Det stjäl även medieljus från de viktiga budskap demonstrationen ville föra fram. Därför måste den typen av utbrott stoppas. Frågan är bara hur.
Det enda svar som Håkan A Bengtsson lägger fram är att ”Om de ansvariga inte kan garantera att det kommer gå fredligt tillväga borde demonstrationer i framtiden ställas in eller organiseras på ett annat sätt”. Eftersom några sådana garantier aldrig kommer att kunna utställas, återstår för vänstern att helt sluta demonstrera. Det kan väl knappast vara någon lösning? Nej, jag har ännu inte sett en enda praktiskt genomförbar idé från dem som kräver utslängning. Vore det till exempel möjligt för demonstrationsvakter att avvisa demonstranter redan innan oroligheter har uppstått? Vilka ska man i så fall välja och på vilka grunder? Klädsel? Vad gör man sedan om de vägrar att gå sin väg? Tar till hot och våld, som Per Gahrton antyder? Då bryter man inte bara själv mot lagen, utan man riskerar också att ta initiativ till ett bråk som kanske inte annars skulle ha ägt rum. Inte ens polisen har ju, tack och lov, än så länge sådana befogenheter att gripa in i den enskildes demonstrationsrätt. Det gäller för övrigt också maskeringsförbudet. Lagen är så utformad att det är först när det finns risk för eller redan uppstått ordningsstörningar som polisen kan besluta om maskeringsförbud. Inte innan. Det är alltså fullt lagligt att demonstrera i mask, men inte att kravalla maskerad.
Och om man nu trots allt skulle hitta en acceptabel och verkningsfull metod, vad skulle konsekvenserna då kunna bli? Det måste man också ta med i beräkningen. Att de autonoma går upp i rök är ju inte särskilt troligt; snarare kommer de att agera helt på egen hand. I det läget finns inga taktiska motiv – att hindra masskravaller – för polisen att hålla igen. Jag skulle därför tro att vi får en upptrappning där ökat polisvåld möts av ökad autonom militans. Kanske kan man i förlängningen till och med tänka sig att några av de autonoma skulle beväpna sig och bli farliga på riktigt?
Man ska inte måla Meinhof på väggen. Men eftersom en sådan utveckling vore så katastrofal för alla inblandade – långt mycket värre än det som sker idag – finns anledning att vara mycket försiktig.
Innan någon klok person lagt fram realistiska svar på hur man skulle kunna mota bort de autonoma utan att skapa eller riskera att skapa värre problem än dem man löser, så lutar jag åt motsatt strategi: Att de snarare måste inkluderas starkare genom bättre dialog. Inte heller bara inför stora demonstrationer. Också mer långvariga kanaler måste skapas – en del finns ju redan, om inte annat mer sociala – så att man kan bygga förtroendefulla relationer över tid. Det här är naturligtvis också lätt att säga och svårt att göra. Men att man i Malmö bröt sig ur en bred vänsterdemonstration och gick till angrepp i direkt anslutning till denna var en överraskning. Så brukar det inte gå till.
I breda demonstrationer brukar de autonoma uppträda i huvudsak korrekt. Det gällde i Göteborg 2001 och det gällde så sent som i höstas under ESF-demonstrationen i Malmö.
Till och med under Stoppa matchen-demonstrationen var det bara en del av det svarta blocket som deltog i några oroligheter. Detta talar för att dialog skulle kunna vara en möjlig metod och det är antagligen en mindre riskabel strategi än utslängning, om det nu verkligen är en minimering av risken för våldsutbrott man är ute efter – och inte bara att ställa sig själv i en god moralisk eller politisk dager.
Petter Larsson är frilansjournalist och politisk redaktör för tidningen Efter Arbetet
