Klimatförnekarna är på krigsstigen. Varje ny forskningsrapport om de snabbare klimatförändringarna, varje reportage om människor som drabbas av dem och varenda politiskt utspel om hur klimatet ska räddas får klimatförnekarna att se än mer rött. De osar av frustration över att det bara är de själva som genomskådat ”klimatbluffen” – den konspiration som iscensatts av politiker och klimatforskare för att skaffa sig makt och pengar.
I januari anordnade självaste Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin, IVA, en debatt om klimatförändringarnas existens, vilken blev en sorts ventil för klimatförnekarnas frustration. När professorn i dynamisk meteorologi Erland Källén tog till orda möttes han av hånskratt och burop från en publik som till största delen bestod av äldre herrar vilka skrockade belåtet när den andra huvudtalaren, professor emeritus i oceanografi Gösta Walin, meddelade sin inställning till klimatförändringarna.
– So what! What’s the problem. Det blir lite varmare, men det ska vi vara glada för. Lilla istiden var ett jäkelskap, sade Walin.
Efteråt berättar Erland Källén om den hätska stämning som uppstod:
– Jag tyckte det var obehagligt. Jag har aldrig tidigare varit med om att inför ett fullsatt auditorium mötas av råa skrattsalvor och burop.
Det som utlöste publikens ogillande var att Erland Källén kritiserade det faktum att Gösta Walin inte kunde backa upp sina påståenden om att klimatförändringarna är överdrivna med några vetenskapliga referenser. Gösta Walin använde i stället en overheadbild där han själv ritat en kurva för hur han trodde att den globala medeltemperaturen skulle utvecklas i framtiden.
Erland Källén fick anstränga sig för att behålla sin behärskning.
– Jag tänkte att jag måste hålla mig lugn och hålla mig till vetenskapliga fakta. Att jag inte skulle uttrycka min ilska.
Det är ändå inte första gången Erland Källén möter klimatförnekare. De dyker ofta upp när han håller föredrag och de skickar honom en ansenlig mängd mejl. De har helt enkelt blivit mer högljudda.
– När man ställs inför något hemskt är det en naturlig reaktion att tänka ”nej, så hemskt kan det inte vara”, men att ihärdigt förneka fakta, det har jag svårare att förstå.
Denna typ av förnekelse frodas i bloggosfären, men det är först när de stora medierna erbjuder utrymme som klimatförnekarna når ut brett.
Erland Källén tycker att medier allt för okritiskt accepterar publicering av det han benämner som ”rena osanningar och lögner” vilka lätt går att kontrollera. Ett av de mest graverande exemplen är Sveriges Radios Vetenskapsredaktion som i somras i fem långa program lät en rad klimatförnekare komma till tals.
– Folk fick helt ogenerat påstå att det är variationer i solstrålningen som står för uppvärmningen under 1990-talet. Där går gränsen.
I takt med att klimatfrågan blir ännu större räknar Erland Källén med att vi kommer att få se mer av de som förnekar klimathotet och uppmanar därför alla att läsa på.
– Det här är en så viktig fråga att det är väl värt för allmänheten att sätta sig in i den ordentligt. Då blir det lättare att bemöta rykten och skrönor.
Även Susanna Baltscheffsky, miljöreporter på Svenska Dagbladet, märker tydligt av den allt argare bisvärmen av klimatförnekare. De mejlar henne, vissa ringer, de kontaktar hennes chefer och har gjort tidningens Klimat & Miljö-blogg till en sorts dumpningsplats för den förbittring som förnekarna bär på. Varje bloggpost bombarderas med kommentarer som inte bara ifrågasätter den rådande vetenskapen om klimatförändringarna, men också Susanna Baltscheffsky som person.
– De ger uttryck för en mobbkänsla. Ibland blir det rätt olustigt när jag anklagas för otrevliga saker. Jag får en känsla av att de driver en kampanj mot mig.
Så här kan det låta i de mejl hon får:
”Allt talar för att du inte är en riktig journalist, utan bara en propagandist nästan i sovjetisk stil. Din attityd till journalistiken är så bedrövlig så jag funderar på att sluta läsa tidningen.”
”Din artikel på sid 7 i dagens nummer av SvD visar tydligt att Du är ganska så ung och oerfaren men mycket politiskt korrekt när Du aningslöst vill göra gällande att smältandet av sommarisen beror på människans utsläpp av koldioxid.”
Inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december räknar hon med mer aktivitet från klimatförnekarna, precis som de mobiliserat inför de senaste klimatmötena på Bali och i Poznan. Men att intervjua dem för att kommentera olika forskningsrön har hon svårt att se något skäl till.
– Det finns inget egenvärde i att släppa in skeptiker. Om jag ska skriva om Arktis vänder jag mig inte till en doktorand i svetsteknik. Om jag ska skriva om lungcancer pratar jag med någon som forskar om det, inte med den som har läst på nätet att rökning inte leder till lungcancer.
I höstas gick en grupp klimatförnekare, huvudsakligen ett gäng herrar i 65-årsåldern, samman i nätverket Stockholmsinitiativet. De har framgångsrikt gett spridning åt uppfattningen att klimathotet är en bluff som de har avslöjat. Under hösten har de fått debattartiklar publicerade i Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Dagens Industri och även getts utrymme i SVT:s Agenda.
Stockholmsinitiativet fick snabbt en reaktion i form av Uppsalainitiativet – det första mer organiserade försöket i Sverige att granska och bemöta klimatförnekarna. Gymnasieläraren Anders Martinsson, en av initiativtagarna, förklarar syftet:
– Vi försöker framför allt motverka att det sprids missuppfattningar, rena lögner och pseudovetenskap i klimatfrågan. Det gör vi genom att svara på till exempel Stockholmsinitiativets påståenden på ett sätt där vi både förklarar och argumenterar emot.
Uppsalainitiativet består av en grupp naturvetare som i första hand är aktiva genom sin blogg. Anders Martinsson, som liksom resten av gruppen drivs av sitt engagemang mot ovetenskapen, delar in de olika typer av argument som klimatförnekarna för fram i tre kategorier. Den första är när någon sprider desinformation, alltså direkta felaktigheter om världen. Till den andra kategorin hör de som förkastar vetenskapen som metod och i stället gör allt till en fråga om tyckande.
– Huruvida temperaturen har ökat eller inte diskuterar de som om det handlade om att rösta på Moderaterna eller sossarna. De vrider om världen för att de inte gillar den.
I den tredje kategorin placerar Anders Martinsson de som går igång på konspirationsteorier; till exempel att tusentals klimatforskare sprider ränker i hemlighet.
Till dessa tre skulle man kunna foga en fjärde kategori: de som inte förnekar klimatförändringarna i sig, men väl att de skulle vara något större problem. Mest framträdande bland dessa är Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster vars bok Farväl till världsundergången driver linjen att människan är så bra på att anpassa sig till nya situationer att en hetare värld inte kommer vara något större problem. I bakgrunden finns en oro för att eventuella åtgärder för att minska koldioxidutsläppen skulle kunna skada svensk industri. Samma oro uttrycks också av många av de rena klimatförnekarna, till exempel den före detta företagsledaren Lars Bern som i en debattartikel i Svenska Dagbladet menar att ”en politik som bygger på växthushypotesens kvicksand kommer att ruinera oss”.
Oron för delar av svensk industri är befogad. De företag som håller kvar vid att producera tunga bensinbilar går som bekant inte så lysande i dag. Men i så fall varför inte diskutera detta i stället för att gå omvägen via förnekande av klimatförändringarna, undrar Erland Källén.
Att döma av hur företagen själva resonerar så är svaret att det är mycket mer effektivt att så tvivel i stället för att diskutera hederligt (se artikel här nedan).
Kampen om sanningen i klimatfrågan lär fortsätta.