Efter valet i Israel finns inga tecken som tyder på att läget för palestinierna kommer att förbättras. Nu står hoppet, bisarrt nog, till att Israels rasistiska politik radikaliseras så pass att stödet för Israel i Väst får sig en knäck. Men frågan är om Gaza ens finns kvar den dag det eventuellt sker. För även om många förfärats, även borgerliga politiker, av det som skett på Gaza, så är inte självkritiken så imponerande. Riksdagsledamöter som Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm lägger sin energi på att tala om hur Hamas aldrig erkänt Israels rätt att existera och därför utgör ett hot mot Israels ”existens.” Men de är tysta inför Israels motsvarande ovilja att erkänna vare sig Hamas, det palestinska folket eller, i praktiken, en palestinsk stat.
Denna politik är sedan länge USA:s och nu även EU:s och många arabiska grannars politik. De bär alla en stor skuld för det som skett på Gaza. För genom att omvärlden vägrat erkänna den folkvalda Hamas-ledningen fråntogs inte bara Hamas sin lagliga position och lämnades med det radikaliserade våldet som enda metod för motstånd mot en olaglig ockupation, utan därmed förlorade även det palestinska folket sin status som ett politiskt folk. De blev bara människor på en landremsa. En livsfarlig belägenhet.
Denna landremsa vill ju Israel ha, precis som de velat ha allt det palestinska territorium de bit för bit har annekterat sedan 1948. Den genomgående ursäkten har återigen hetat palestiniernas och de arabiska grannarnas ”ovilja att erkänna Israel” som ett hot mot ”landets existens”.
Detta är än i dag den florstunna rationaliseringen för Israels ockupationspolitik. Inget självständigt Västbanken, inget Gaza och ingen suverän palestinsk stat. Men palestinierna är inte ett realistiskt hot mot Israels existens, däremot är Israel ett högst reellt hot mot Palestinas fortsatta existens – som folk och som land. Det räcker med att se till andelen döda i krigen, de territorriella förändringarna, levnadsstandarden och de militära styrkeförhållandena, i dag och alltsedan 1948 och att lyssna till dagens israeliska politiker, för att inse detta.
Men kanske kan något hända nu? Den berättigade radikaliseringen av ordvalen för att beskriva förhållandena i Gaza möts inte bara av de vanliga protesterna om ”antisemitism”. Allt fler inser att orden massaker, folkmord och slakt faktiskt är adekvata. Det tycks ofattbart, men det ofattbara har hänt förr.
Filosofen Hannah Arendt var en av de intellektuella som efter andra värlskriget insisterade på att den ofattbara Förintelsen måste förstås. I stället för att demonisera ”ondskan” analyserade hon den. I The Origins of Totalitarianism (1951) kopplade hon nazisternas, och alla hjälpsamma grannars, förintelse av europas judar bakåt till nationalism, imperialism och – framförallt – kolonialism och annektering. En central punkt för Arendt var just frågan om den enskilda människans politiska status. Avklädd sina politiska rättigheter blev judarna i 1930- och 40-talens Europa bara människor. Arendt förklarade vad detta innebar: ”Om en människa förlorar sin politiska status, kommer hon, i enlighet med de medfödda och oförytterliga mänskliga rättigheterna, att befinna sig i precis den situation för vilken deklarationer av universella rättigheter var avsedda. Men faktum är att motsatsen är fallet. Det föref
aller som om en människa som inte är något annat än en människa saknar just de egenskaper som gör det möjligt för andra människor att behandla henne som en medmänniska.”
Israel, Europa och USA har gemensamt förvandlat medborgarna i Gaza till blott människor, kroppar utan politisk status och utan rättigheter. Landremsan Gaza har för Israel fortsatt att vara en bakgård, en geografisk anomali, ett läger. Att hoppas på ”vapenvila” visade sig fruktansvärt otillräckligt i ljuset av Israels angrepp på hela samhället. Förutom att de skjutit civila i chockerande mängder, har de också bombat allt som gör livet på Gazaremsan möjligt: bostäder, kraftverk, sjukhus, biståndskanaler, och matförråd. Ingen kunde fly från detta inferno och alla utomstående vittnen, journalister, biståndsarbetare och FN-personal, har stängts ute eller angripits.
Omvärlden, Sverige inkluderat, har bistått i detta steg mot utplåning genom att ta bort de första och viktigaste skyddet – ett suveränt folks politiska status. De är inte längre suveräna, eller ens ett folk. Bara människor, som är i vägen. Remsan kan raderas.
Men kanske har en liten möjlighet nu infunnit sig. Mandatperioden för Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens president, har gått ut, och Barack Obamas har inletts. Abbas måste tvingas till den demokratiska process, val, som han med senaste kriget som ursäkt ställt in. Hamas måste erkännas både som en legitim politisk aktör och som en motståndsrörelse mot en illegal ockupation. Men en sån linje kräver att fler vågar frigöra sig från sina ideologiska skygglappar och börja kalla saker vid deras rätta namn: Ockupation är ockupation, förtryck är förtryck och massaker är massaker.
Erik Berggren är verksam vid Remeso, Institute for Research on Migration, Ethnicity and Society, Linköpings universitet.
