Hur hänger sex och klasskamp ihop? Det försöker Andrés Brink Pinto reda ut i sin avhandling i historia Med Lenin på byrån med underrubriken Normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921–1939. Det gör han dels genom en genomgång av de aktuella årgångarna av Populär tidskrift för sexuell upplysning, dels genom […]
Hur hänger sex och klasskamp ihop? Det försöker Andrés Brink Pinto reda ut i sin avhandling i historia Med Lenin på byrån med underrubriken Normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921–1939. Det gör han dels genom en genomgång av de aktuella årgångarna av Populär tidskrift för sexuell upplysning, dels genom analys av synen på genus och sexualitet i det kommunistiska ungdomsförbundets tidning Stormklockan.
Populär tidskrift utgavs av en grupp unga läkare och läkarstuderande knutna till studentorganisationen Clarté och var alltså tydligt vänsterinriktat, dessutom för sin tid mycket frispråkig och blev följaktligen flera gånger åtalad för att ha sårat tukt och sedlighet. Tidskriften propagerade mot ”sexualnöden” och förespråkade sunda, kärleksfulla och varaktiga heterosexuella förbindelser. Homosexualitet fördömdes som en perversion orsakad av den förljugna officiella samhällsmoralen eller en alltför stark bindning till modern, men kunde också undantagsvis godkännas som medfödd. Detta gällde då inom den degenererade borgarklassen.
Att en arbetare, med sina ”naturliga” instinkter skulle kunna vara homosexuell betraktades som en omöjlighet. Här gällde det i stället att upplysa och informera hur om ett tillfredställande sexualliv på bästa sätt kunde uppnås. Det blir då tydligt att mannen betraktas som subjekt, vars begär aldrig ifrågasätts och hans uppgift blir att försiktigt stimulera och locka fram kvinnans, objektets, slumrande lust. Tidskriften ger handfasta råd till exempel genom lämpliga samlagsställningar, om hur detta ska gå till, och hur den högsta njutningen, den samtidiga orgasmen, ska uppnås. Den klassmedvetne proletärens uppgift blir alltså inte bara att kämpa mot borgerligheten, utan också att kunna ge sin kvinna orgasm.
Brink Pinto övergår sedan till att försöka bevisa att idéerna och budskapet i Populär tidskrift kommer till uttryck i Stormklockan. Det blir inte övertygande. I stället uppstår ett glapp som gör att avhandlingen faller isär i två delar. I Stormklockan är nämligen idealbilden av den kämpande, manlige proletären så helt dominerande. Avantgardet, de unga, uniformerade Röda Frontkämparna hyllades i homoerotiska ordalag för sina stålhårda nävar, smidiga, idrottstränade kroppar och klara ögon, samtidigt som homosexualiteten fördömdes som ”vidrig”.
För kvinnorna gällde att de både skulle vara stödjande kamrater och dessutom goda husmödrar. I flera av novellerna gavs de också uppgiften att hindra sina män att falla för frestelser i form av lättsinniga borgerliga kvinnor eller svika sina höga, proletära mål och föra dem tillbaka till den rätta, kommunistiska vägen.
I kärleksnovellerna uppstod tycke mindre på grund av åtrå och passion än av ömsesidig respekt och kamratskap mellan klasskämpar. Dessa skildringar tolkas av Pinto som att en god sexualitet kopplas samman med de inblandades klasstillhörighet.
Men hur kan han veta det, och att råden från Populär tidskrift tas till vara, när berättelserna framstår som så till den grad kyska?
Med Lenin på byrånAv Andrés Brink PintoPluribus Förlag