En varslad stad

Så länge linan rullar och alla jobbar är det bra, men så fort den stannar börjar man att fundera, säger Irma Dinamarca.

Hennes blick försvinner iväg någonstans på andra sidan lekplatsen utanför köksfönstret.

Det är torsdag och en vecka har gått efter Saabs besked om att 750 personer varslas på fabriken i Trollhättan. Än så länge finns inga listor på drabbade eller turordningsförhandlingar, bara ett försiktigt diskuterande mellan fack och arbetsgivare om hur en framtida organisation ska se ut.

Irma Dinamarca är hemma från jobbet som kvalitetskontrollant. På Saab står maskinerna stilla. Sedan i höstas har fabriken infört stoppdagar när antalet beställda bilar inte är tillräckligt högt.
– Den senaste veckan har vi gjort ungefär 200 bilar. Förut kunde vi vara uppe i 500 bilar om dagen, säger hon.

Själv har Irma Dinamarca jobbat på fabriken i 34 år. Hon kom till Sverige från Chile i december 1974. I januari 1975 hade hon fått jobb på ett Saab som hungrade efter arbetskraft.
– De bjöd hit oss i en minibuss, visade arbetsplatsen, ställen att bo på och alla vackra platser runt slussarna. Vi bestämde oss med en gång.

På den tiden behövde man inte kunna så mycket, säger hon. Efter 240 timmars obligatorisk svenskundervisning var det bara att börja på Saabs måleri. Kommunikationen med arbetskamraterna och äldsta dotterns dagmamma gick med hjälp av ett lexikon.
– Då kunde man bestämma över sin arbetstid. När barnen var små jobbade jag var tredje dag, sedan sex timmar om dagen. Nu finns det inga alternativ, alla måste jobba dagskift.

Det är mycket som har blivit annorlunda. Arbetsredskapen har blivit bättre och mer ergonomiska, men tempot har också drivits upp. Under General Motors välde har arbetet blivit alltmer standardiserat. Det hjälper för att undvika fel, men ibland kan det kännas lite överdrivet, säger Irma Dinamarca och berättar om hur arbetarna när som helst kan bli förhörda på GM:s principer, ”de fem S:en”. Städning, standardisering, stolthet…
– Det är som att plugga mattetabellen. Men alla har inte huvud för att lära sig sådant. Och man undrar ju om det kommer att spela roll när det bestäms vilka som får gå och inte.

Senast som Trollhättan fyllde alla tidningars ekonomisidor var 2004. Då ställde GM till med tvekamp mellan Saabfabriken och de tyska kollegorna på Opel i Rüsselsheim. Bara en kunde vara kvar, sades det. Vilken det skulle bli berodde på vad GM erbjöds. Kommuner, fack och regeringar både i Sverige och Tyskland tog i allt vad de kunde och bjöd över – eller under – varandra.

I en artikel i Arbetaren från den tiden tyckte Irma Dinamarca att varken Trollhättearbetarna eller de i Rüsselsheim hade vunnit matchen. Snarare hade arbetarna på båda platser förlorat.

Fyra år senare, hösten 2008, kom krisen tillbaka. Denna gången är det ännu värre, säger hon.
– Så här illa har det inte varit sedan 1993, när Saab sade upp folk och jag var arbetslös i åtta månader innan jag fick börja jobba igen.

I dessa kristider har orden om en globaliserad värld upprepats till leda, men sällan har väl förbindelserna mellan Wall Street och en gata med fyravånings lägenhetshus i Trollhättan varit lika direkta. Från en spräckt amerikansk lånebubbla hade krisens vågor inte långt att rulla innan de träffade GM, som snabbt tog sin hand från dotterbolaget Saab för att blidka kongressen att ge lån som skulle gynna de inhemska arbetarna i USA.

I Sverige förklarade regeringen att den inte var intresserad av att gå in och ta GM:s plats.

Så fick Irma Dinamarca och hennes arbetskamrater anledning att sätta sig in i vad en rekonstruktion innebär: ett alternativ till eller ett försök att undvika konkurs. En rekonstruktör kallas in för att undersöka om verksamheten kan fortsätta helt eller delvis och i så fall hur. En affärsplan arbetas fram för att visa hur Saab ska kunna bära sig. Sedan står hoppet till att någon utomstående ska vilja köpa företaget.

När tillkännagivandet kom den 20 februari om att Saab Automobile var på väg mot självständighet från GM ville vissa på fabriken skåla i champagne. Men när man i mars gick över från tvåskift till dagskift minskade lönen med runt 2 000 kronor.
– Och våra betalda kvartsraster togs bort, så nu jobbar vi en halvtimma längre, säger Irma Dinamarca.

Sedan kom varslet. 650 på golvet, 100 tjänstemän. Facket Unionen var en av dem som skyndade sig att förklara att personalminskningarna var ett sätt att locka nya ägare. Det spekuleras om olika intressenter, alltifrån kinesiska biljättar till Vattenfall eller facket självt, men ingen köpare har hittills trätt fram offentligt.

På det brummande kylskåpet trängs foton på barnbarnen. När maskinerna på Saab står stilla även fredag och måndag passar Irma Dinamarca på att hälsa på dem i Växjö.
– Om man inte vill vara på fabriken under stoppdagarna får man ta ut spardagar eller semester. Man kan vara hemma med halva lönen, men det har jag inte ens varit intresserad av, för det är många stoppdagar nu och då blir det ännu mindre lön, säger hon.

Så det blir semesteruttag i stället. De insparade semesterdagarna, som egentligen skulle ha gått till en resa till Chile för att hälsa på släkt och vänner, blir allt färre.

Alternativet är att gå till jobbet ändå.
– Förut var det alltid något man kunde göra. Städa, lära sig eller läsa på. Men nu känns det svårare att motivera sig. Varför ska man repetera de fem S:en om man kanske inte får vara kvar på fabriken?

Med a-kassa i stället för lön skulle Irma Dinamarca ha hälften att leva av jämfört med i dag. Det går, även om det blir till att leva precis, säger hon. Någon storslösare har hon aldrig varit och de senaste årens osäkerhet har gjort henne försiktig med utgifter. Men släktingen i Chile som hon hittills har hjälpt med pengar för att läsa på universitetet har hon fått förklara läget för.
– Den största förlusten är att jag inte kan hjälpa andra ekonomiskt längre. Jag själv ska nog klara mig. Jag tänker inte ligga hemma och gråta. Man kan alltid engagera sig ideellt. När jag var arbetslös 1993 startade jag en spanskakurs på ABF.

Facket ställer hon inga större förhoppningar till. Tonen gentemot företaget är mjuk och någon kamp är det inte tal om. Man känner sig lite ensam ibland, konstaterar hon.

Tillsammans med arbetskamraterna försöker Irma Dinamarca hålla humöret uppe. De skojar om att de skulle kunna lösa arbetslösheten med att gå runt och sälja bullar och kaffe till dem som blir kvar på fabriken och måste jobba så hårt att de inte hinner ta rast. Men sedan kommer allvaret. Det värsta är att inte veta, att bara kunna vänta.
– De visade ett program på tv härom veckan, om en bilfabrik i USA, hur död staden blev när den lades ned. Än så länge kan jag inte tänka mig hur det skulle bli i Trollhättan om Saab försvann. Men man undrar ju. Det börjar bli en studentstad, och så har vi filmindustrin. Men vanliga arbetare… Ungdomar kan utbilda sig, men i min ålder är det en annan sak. Jag är inte rädd för att flytta om det finns en chans att få jobb, men var skulle jag jobba? Jag hade ju kunnat arbeta i affär, på lager eller var som helst, men med krisen kan det bli svårt, säger hon.

Blicken glider ut till den där platsen på andra sidan gården igen.

På Saabs personalparkering vajar inte längre några GM-flaggor på stängerna. Utanför grindarna är det tomt och tyst. Bakom stängslet står några anställda och röker i vårsolen.

Metallklubbens ordförande Paul Åkerlund presenterar sig som Pålle. En röd knapp lyser på hans jackbröst: ”Vi kommer igen”. Han säger att det nog inte finns en arbetsplats i Sverige där folk är så härdade i att ”vara på löpet” som man säger här – Saab figurerar på minst två löpsedlar i veckan. Men den sista tidens händelser har tagit hårt på många.
– Journalister ska akta sig, jag är rädd att någon snart får en rak höger. Folk här är så trötta på att höra, läsa och få mikrofoner stuckna under näsan när de ska hem från jobbet. Och det visar ju på en rädsla och frustration, säger han och öppnar dörren till en sal bredvid fabriken, möblerad med rader av stolar och en Saab Cabriolet.

Paul Åkerlund ger ett godmodigt intryck. Han pratar om att det finns en stark syn på att Saab ska klara sig. Efter att under många år ha hindrats av GM från att komma med nya bilmodeller i tillräckligt snabb takt har företaget nu större rörelsefrihet. Och den nya affärsplanen tror han på. Han beskriver den som expansiv.
– Den går ut på att ta hem verksamhet: 9-5:an byggs aldrig i Tyskland, vi plockar hem Cabriolet som finns i Österrike, och om allt går i lås kan vi inom ett år ha nyanställt upp till tusen personer i produktionen och ett hundratal i teknisk utveckling.

Paul Åkerlund ler.

Fackets slagläge är visserligen inte på topp, det erkänner han.
– Det är inte alldeles lätt att gå in och kräva 10 procents löneförhöjning, om jag säger så.

Nu handlar det först och främst om att hjälpa företaget att överleva. Men någon död för bilindustrin räds han inte.
– Tror du att folk kommer att sluta åka bil? Därtill är vi för lata som människor. Bilen kommer att finnas kvar, frågan är bara hur den drivs.

Likväl är detta den svåraste sitsen företaget har befunnit sig i under Paul Åkerlunds 30 år på företaget. Tänker han någonsin på hur ett Trollhättan utan Saab skulle te sig? Det blir en liten paus.
– Skulle alltihopa mot förmodan braka samman, då är inte kris det rätta ordet.

Paul Åkerlund reser sig upp från en intervju som han uppskattar till nummer hundra i ordningen de två senaste veckorna.

Varslet av 750 personer är dramatiskt, men långt ifrån de enda neddragningar som Saab har gjort under senare tid. Det senaste året har flera hundra personer slutat genom frivilliga uppgörelser. En av dem är Henrik Wüst, som denna torsdag vandrar Storegårdsvägen fram i Vargön, sju kilometer nordost om Saabfabriken, på den dagliga rundan till förskola och skola för att hämta sina tre barn.

Det var i juli förra året som han gick hem från Saab. Ena armen protesterade. Tennisarmbåge, fastslog läkaren. Plötsligt var det omöjligt att ligga under bilar och montera bränsleledningar och tankar eller att sätta fast inredning och bagageluckor.
– Hade jag haft vilket annat jobb som helst hade det nog inte varit något bekymmer. Kan man bara ändra grepp är det inga problem. Men på Saab är tempot så uppskruvat nu att du inte hinner fundera över hur du ska kunna göra jobbet annorlunda. Inte en chans, säger han och stannar upp för att se till att förskolans grind går ordentligt i lås.

För att träna in nya sätt att jobba behövs hjälp, förklarar han, men till det fanns ingen personal. Lösningen blev sjukskrivning.

Under en tid med tillfälligt hög arbetsbelastning blev Henrik Wüst förflyttad till materiallabbet för att kontrollera hållbarheten på metaller som Saab köper in från leverantörer.
– Det var fantastiskt roligt, suveränt skoj. Vi gjorde dragprov, tryckprov och kollade hårdheten på olika material.

Men så kom besparingarna. Henrik Wüst fick erbjudande om att sluta med 16 månaders lön och jobbcoachning betald av Saab. Då, förra sommaren, lät det som en bra idé.
– Jag blev rekommenderad till Volvos labb och allt var i princip klart för att börja jobba där. Men sedan kom krisen, så det blev ingenting, berättar han och lyfter upp sin två och ett halvtåriga dotter Hanna, sömndrucken efter en eftermiddagslur på förskolan.

Henrik Wüst konstaterar med ett leende att han trivs utmärkt som hemmapappa. Nu får han träffa barnen mer än förut medan hans fru läser upp betygen för att kunna studera vidare. Men innan lönen från Saab slutar att betalas ut vill han hitta ett nytt jobb. I trakten finns emellertid inte så mycket att söka. Sedan pappersbruket i Vargön lades ned i början av året och smältverket Alloys varslade 75 personer är konkurrensen om de jobb som finns ännu hårdare.

Tre intervjuer har Henrik Wüst varit på. Ett jobb tackade han nej till för att det var tvåskift. Att varannan vecka bara träffa barnen en timme på morgonen kände han sig färdig med.
– Med facit i hand var det kanske lite dumt att inte ta det. Men det kändes inte så då, säger han och trampar vidare mot Rånnums skola och sönerna Isak och Oliver med en overallklädd Hanna i famnen.

Det finns en lojalitet med företaget Saab i regionen, en lojalitet så stark att den som kommer utifrån nästan kan känna sig ställd. Henrik Wüst beskriver sig, trots arbetsskadan och trots det faktum att han inte längre arbetar på fabriken, som ”en Saabare”.
– Jag vill pusha mitt företag. Men att komma med något som i praktiken är en stadsjeep när alla vill ha en miljöbil… man blir lite trött. Fast alla vill ju att Saab ska vara kvar. Utom möjligtvis Maud Olofsson förstås, säger han och skrattar till.

Om det för fyra år sedan fanns en ilska mot GM som spelade med sina fabrikers lojalitet, var den ingenting mot den vrede och irritation som i dag riktas mot regeringen i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet. Att Volvo får statlig lånegaranti medan Saab blir utan känns som en orättvisa och när andra länder går in och stöttar sin bilindustri borde Sverige också göra det, menar många.

Maud Olofssons tal om Saab som svagt och att ”spela Monopol med skattebetalarnas pengar” har satt sig djupt i både väljarsjäl och yrkesstolthet.

”Hellre en Saab på parkeringen än Maud i regeringen”, skanderade tusentals Trollhättebor i en protestmarsch på stadens gator den 25 februari. IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven var där och deklarerade segervisst att facket tror på Saab och att Saab ska tillverka bilar även i framtiden.

Men egentligen måste man kanske inte producera just bilar på Saab, resonerar Henrik Wüst. Själv hade han gärna tillverkat vindkraftverk och solfångare i stället för bilar. Det viktiga är jobben.

Han håller kontakt med en del av sina gamla arbetskamrater, brukar åka och fika med dem på Saab ibland.
– Jag har upptäckt att det man saknar mest när man går hemma är det sociala: gemenskapen, att sitta och tjôta vid fikabordet.

Henrik Wüst lockar ner barnen från den runda kompisgungan på skolgården, samlar ihop deras ryggsäckar och påbörjar promenaden hem. Snart är de framme i familjens villa där katterna rusar runt i trädgården.

Vad som skulle hända med trakten om Saab gick omkull kan Henrik Wüst knappt föreställa sig. Han lutar sig mot trappräcket på förstubron och skakar lite på huvudet.
– Dels har vi alla underleverantörerna. Sedan att folk slutar handla, och om många behöver flytta för att få jobb påverkar det daghem och skolor… Det är oöverskådligt på något vis.

Trollhättan och dess 55 000 invånare, men också omkringliggande orter, är onekligen beroende av bilindustrin. De drygt 3700 anställda på Saab uppskattas ge jobb åt ytterligare 15000–20000 i underleverantörsledet. Och den som jobbar går till affären och handlar mat, dricker öl på någon av gågatans uteställen, köper biljetter till teatern på Folkets hus och betalar skatt till kommunen. När Saab vacklar blåser det i hela det komplicerat uppställda dominoledet.

I lokaltidningen TTELA pågår en ångestfylld följetong om regionens nya varsel: Bilsätestillverkaren Lear har varslat 156 personer, Joab i Dals Rostock 20, SCA i Lilla Edet 17, Volvo Aero i Trollhättan varslar 250 och flaggar om att det kan komma 100 till. Senast i raden är Trollhättans kommun som varslar 205 personer, främst inom skola, vård och omsorg.

På Drottningtorget i centrala Trollhättan säljs Spindelmannentröjor i barnstorlek och enorma nattlinnen till extrapris. Inne på den indiska restaurangen är det lugnt. Kvinnan som lägger upp lammgryta bakom disken skakar på huvudet. Nej, sedan varslen på Saab är det glest med kunder, särskilt på kvällarna. Folk tar det försiktigt redan nu. Och jo, även hon är nervös för hur det ska gå.

En bit bort väntar Erika Sinervä på sin lunch på torggrillen. Hon fyller 15 år om en månad, gör sin prao på Myrorna och hoppas kunna få sommarjobb där.

Själv bryr hon sig inte så mycket om Saab, säger hon. Fast allt prat på tv om Trollhättan och ”vad ska ni göra nu när jobben försvinner?” är jobbigt. Och arbetslösheten märks. Erika Sinerväs mamma är arbetslös efter att ha jobbat i äldrevården och sedan på ett datortek.

Själv funderar hon också över hur framtiden kan tänkas se ut.
– Helst skulle jag jobba med mina hobbies, som att spela musik eller skriva. Och det vore kul att komma till en större stad. Men får jag jobb i en butik eller så kan jag tänka mig att stanna. Jag har ingenting emot Trollhättan.

Camilla Johansson går andra året på Nils Ericssongymnasiets elprogram. Hon har just kommit tillbaka efter fyra veckors praktik hos industrielektrikerna på Saab och berättar engagerat om hur roligt det har varit att kontrollera skruvdragare, fixa kablar och vara med på körtest.

Camilla Johansson vill gärna jobba med bilar i framtiden, antigen inom fordonsindustrin eller som mekaniker.
– Men det lät ju inte som att man kan hoppas på sommarjobb i år. Fast som jag uppfattar det är det kanske bra med varslen, så att man får igång produktionen. Och det verkade ju ändå som att många kan bli återanställda om Saab reser sig upp igen, säger hon.

Det hopp som ställs till Saab är stort och talet om att företaget ska ”resa sig igen” återkommande. Men frågan om vad som händer om biltillverkaren trots allt försvinner är envis. Den molar envetet i bakgrunden av varje samtal och får kommunens företrädare att allt ivrigare peka på allt det nya, det som staden inte hade på 1990-talet.

Några gator bort från torget glänser bronsstjärnor i trottoaren. Detta är Trollhättans ”Walk of fame”, ett monument över de filmproduktioner som har gjorts här och de stora skådespelare som trampat trollhättsk mark. Nicole Kidman, Rolf Lassgård, Marie Richardson och Fares Fares ler från en skylt.

Filmen är en viktig del av Trollhättans framtid, menar stadens styrande. Den sysselsätter mellan 800 och 1 000 personer. Stora satsningar har också gjorts på teknikparken Innovatum, som ska fungera som ett utvecklingscentrum för produktionsteknik, audiovisuell teknik och energi- och miljöteknik.

Stadens senaste stolthet är Högskolan Västs campus, som öppnade i höstas. Förra året registrerades över 10 000 studenter, om några år hoppas man ha ännu fler.

I det ljusa kaféet i högskolans entré sitter folk och fikar eller pluggar. Utmed de stora fönstren hänger kristallkronor. Robert Zachrisson går andra året på utbildningen till socialpedagog och väntar på att få skriva en tenta. Även han har sett jobbmarknaden krympa på senare tid. Nu ringer de inte längre från förskolan där han har hoppat in på timmar.

Han slår sig ned vid ett av de vita borden och säger att det är svårt att få igång något riktigt föreningsliv här, det är inte samma aktivistkultur som i Göteborg. Själv är han aktiv i både Ung Vänster och Fältbiologerna. Sedan ett år tillbaka är han också engagerad i organisationen Klimataktion, fast hittills är de bara två aktiva i trakten.

Robert Zackrisson konstaterar att läget inte är det enklaste för att diskutera klimat och minskad bilism. Folk pratar hellre om lånegarantier och hur man ska få igång bilproduktionen igen än om hur den ska kunna ställas om.

Själv har han tagit till sig idéer som bland annat förts fram från anställda vid Volvo i Göteborg om att staten skulle kunna ta över och börja tillverka klimatvänlig teknik.
– Varför inte? Det gick ju med SSAB, till exempel. Där tog staten över i slutet av 1970-talet, när stålindustrin höll på att gå omkull. Fyra år senare gick företaget med vinst.

Fast inte heller de idéerna är helt lätta att torgföra i dessa dagar. Risken är stor att man blir betraktad som mossig och flummig, tror han. Ingenting som politiker skulle lyssna på.
– Bilen är en så central del i våra liv. Vi kör till jobbet, till dagis, till hockeyträningen och matbutiken. Bilen är ju en symbol för hela Sverige, vi förknippas med Volvo och Saab.

Fast kanske är tankarna om en omställning ändå inte fullt så långt bort som Robert Zackrisson tror. Bara hundra meter från högskolan tar kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Gert-Inge Andersson farväl av ett av dagens journalistbesök. Tidigare har han träffat Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund och framfört sina åsikter om att bilindustrin borde kunna tillverka annat än bilar.
– Man behöver inte bli vid sin läst. Fordonstillverkare kan faktiskt bidra med utveckling på andra områden. Kanske kan det vara framtiden för Sverige? funderar Gert-Inge Andersson och berättar om hur han för några veckor sedan talat med vd:n för GM Powertrain, som framställer växellådor och motorer.
– Han sade att Powertrain skulle kunna vara med och utveckla vindkraftverk, för dem är det ju också växlar i och ingen är bättre på sådant än vad fordonsindustrin är.

Men det skulle förstås inte betyda att man slutar göra bilar, påpekar han. Det viktiga är att hålla kvar den industriella kompetensen.
– Det vore förfärligt om vi gör oss av med all kompetens under den här perioden, för om det vänder igen så står vi där utan svarvare, bilbyggare, tekniker och ingenjörer.

Gert-Inge andersson låter trött på rösten. Så här svårt har inte jobbet som kommunstyrelseordförande varit sedan krisen 1992–93, då Saab varslade runt 1 700 personer och Volvo Aero 1 000, samtidigt som räntechocken slog i taket med 500 procent.
– Men då var ju inte världen i övrigt i chocktillstånd, säger han och konstaterar att det är alltid för jävligt att förlora jobbet, men på 1990-talet var det i alla fall lättare att leva på sin a-kassa. I dag är fler utlämnade till socialbidrag.
– Vi ställer förstås upp med det i den mån man är berättigad. Men det är en helt annan sak än a-kassa. Man får inte äga något, först måste man sälja allt och leva upp pengarna, säger han och skakar på huvudet.

Kommunen har försökt att uppskatta hur mycket kostnaderna för socialbidragen kan gå upp. Egentligen har man ingen aning, erkänner Gert-Inge Andersson, men något måste man ju räkna på. Så man har satt siffran 30 procent, en ökning med 16 miljoner kronor. Men det var innan Saabs varsel kom.
– Vi måste fixa grundtryggheten för de människor som hamnar i knipa. Men för att kunna klara det tillsammans med minskade skatteintäkter blir det besparingar på andra områden. Om inte regeringen lägger in mer pengar, men det har jag förstått på radion i dag att det inte är så stora förhoppningar om, säger han bistert och kommer tillbaka till bilarna.

Nu är Trollhättans strategi att jobba för att Saab ska få bra förutsättningar för att kunna fortsätta producera bilar. Jo, staden har varit och är fortfarande för beroende av Saab och Volvo Aero. Men man satsar hårt på att bredda arbetsmarknaden. Filmen, Innovatum och högskolan, upprepar Gert-Inge Andersson.

Krisen kommer att forma ett hack i utvecklingen, men planen för staden är fortfarande expansiv: 2030 ska den ha vuxit till 70000 invånare.

Men om det nu skulle bli så att…
Frågan hinner inte formuleras klart. Gert-Inge Andersson avbryter.
– Det finns inte med. Det ingår inte i någon strategi över huvud taget.

Men ändå. Vad skulle hända med Trollhättan utan Saab?
– Vi tänker inte så. Vi ändrar inte strategi, oavsett vad som händer. Nu går vi den här vägen. Och den har varit lyckosam hittills, säger Gert-Inge Andersson.

Fakta / Ställde om efter kriget

Saab har funnits i Trollhättan sedan 1937. Då tillverkade företaget militära flygplan.Efter andra världskriget minskade efter-frågan på militärplan och 1947 började Saab att ställa om sin produktion för att tillverka bilar.Företaget hade under slutet av 1980-talet närmare 10 000 anställda i Trollhättan.I december 2008 hade Saab 3 717 anställda i Trollhättan, varav 2 059 i produktionen och 1658 tjänstemän.Saabs försäljningssiffror sjönk i mars med nästan två tredjedelar jämfört med samma tid förra året.

Publicerad Uppdaterad
6 minuter sedan
Chock i Örebro efter skolsjkutningen
Sorg och förtvivlan morgonen efter skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro där minst elva personer dödades i går. Foto: Viktoria Bank/TT Sorg och förtvivlan morgonen efter skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro där minst elva personer dödades igår. Foto: Viktoria Bank/TT

Chock och oro bland Sveriges lärare efter massakern i Örebro


Chock och förtvivlan råder – inte minst bland Sveriges lärare. Tisdagens massaker på vuxenutbildningen vid Campus Risbergska i Örebro är den värsta masskjutningen i svensk historia och elva personer har under onsdagsmorgonen rapporterats döda.

Än så länge är polisen förtegen om motiven bakom dådet där dödssiffrorna fortfarande kan komma att stiga. Klart tycks i alla fall att den misstänkte gärningsmannen också dött men utredningsarbetet pågår fortfarande för fullt.

Inom fackförbundet Sveriges lärare är chocken och sorgen stor. Ännu ett dåd, det dödligaste hittills, har skett vid en svensk skola och under onsdagsförmiddagen reser Sveriges lärares ordförande Anna Olskog till Örebro för att träffa lokala representanter för facket och stötta de lärare som fanns på plats vid massakern.

Arbetet med att identifiera de döda pågår fortfarande och fem av de sex personer som fortfarande vårdas på sjukhus uppges vara allvarligt skadade, enligt tidningen Nerikes Allehanda.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
30 minuter sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 dag sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 dag sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg berättar om blockaden mot israeliskt krigsmaterial

Nytt besked från hamn­arbetarna: Blockad mot Israel blir av

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Polisbil i Rågsved

Var är vänsterns alternativ till att kriminalisera barn?

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Danska gettolagar tvingar folk att flytta – motståndet växer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En palestinsk man bär på en skadad anhörig i Gaza

Nya uppgifter om Gaza: Betydligt fler dödsoffer än tidigare rapporter

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Palestinier i Gaza firar den väntande vapenvilan

Trump-effekt bakom vapenvilan?

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Erik Fosse om Gaza: ”Krigets lagar helt satta ur spel”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Efter att vapenvilan inletts har Gazabor börjat återvända till sina förstörda hem. Foto: Mohammad Abu Samra/TT

Återuppta bidragen till UNRWA!

Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.

I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000  attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.  

Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte  något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred. 

Omvärlden måste gå från ord till handling

Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt  ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt. 

Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp  för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara  vägen framåt. 

Vi kräver av Sveriges regering: 

• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige! 

• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden  av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.

Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten. 

Balettdansös samt porträtt av James Baldwin och Ursula K. Le Guin.

”Stoppa ned­monteringen av konst och kultur i Sverige”

Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig. 

Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm

En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem. 

Brand AFA SD Wåg

Efter SD:s attack: Kulturrådet stryper Brands bidrag

Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet. 

Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln