Den 22 april hålls Sydafrikas fjärde demokratiska val. Efter ett decennium av stiltje blåser det storm i det politiska landskapet med det nya oppositionspartiet Cope och de oändliga kontroverserna kring ANC-ledaren Jacob Zuma. ANC har mobiliserat med en för en utomstående oväntad framgång. Plötsligt kryllar Sydafrika av aktivister som i sina gula t-tröjor är beredda att visa hela världen att Zuma är deras man.
Valutgången är redan given – ANC kommer med all säkerhet att vinna och Jacob Zuma blir landets nästa president. Många andra frågor hänger dock obesvarade i luften. Det har inte gått en dag utan att redaktörer, akademiker och oppositionella debatterat den mest brinnande frågeställningen i media: Kan en man förstöra allt? Eller med andra ord: kan Jacob Zuma krossa alla drömmar från Mandela-eran och förvandla Sydafrika till en bananrepublik?
Själv försöker Zuma att tona ner sin roll. Han har ingen egen politik, säger han. Han är en lojal ANC-medlem och hans jobb är rätt och slätt att verkställa ANC:s policy. Men under valkampanjen har han gjort ett antal utspel som inte är förankrade i partiet. Han har till exempel sagt att tonårsmammor ska ”fångas in” och skickas så långt bort från civilisationen det bara går för att tvångsutbildas. Han brukar också hävda att han inte tänker röra konstitutionen – men han vill bekämpa brottsligheten med att ändra principen om rättssäkerhet till ”skyldig tills motsatsen bevisats” – något som kräver just en grundlagsändring.
Fram tills så sent som för några år sedan, då Jacob Zuma under en period var anklagad för både korruption och våldtäkt, framstod tanken på att han en dag skulle inneha landets högsta post som en orimlighet. Men Zumas märkliga väg till makten fortsatte.
Strategin var att undvika snåriga diskussioner, säga så lite som möjligt och gärna stämma upp i ”Umshini wam” (Ge mig mitt maskingevär), sången som sjöngs när det politiska förtrycket under apartheid var som värst. Inte en enda svart sydafrikan missade poängen: Jacob Zuma var oskyldig och missödena var bara ett resultat av konspiration och president Thabo Mbekis hjärtlösa politik. När Zumas cd Umshini wam släpptes i fjol sålde den slut på ett par timmar i musikaffärerna i Johannesburgs innerstad.
För att förstå fenomenet Zuma måste man titta på Thabo Mbeki, som med sin strama penningpolitik och investeringsvänliga klimat lyckades skapa både en svart medelklass och en svart elit som med sina sportbilar och svaghet för dyr whiskey och feta cigarrer uppfyller alla kriterier för de självgoda nyrika i det postkoloniala Afrika. Men Mbekis politik var mindre fantastisk för de 30 miljoner sydafrikaner som fortfarande lever i svår fattigdom. En vanlig åsikt bland dem är att Mbeki är en kokosnöt – svart på utsidan, vit inuti. Det är här som Zuma har sitt största stöd. Här är han hjälte och här ses hans svagheter ses som fördelar. Han må vara en strulig kvinnokarl, sakna formell utbildning och ta pengar under bordet. Än sen? Han är som folk är mest, resonerar de flesta fattiga sydafrikaner. Logiken är att en man av folket också bryr sig om de sina.
En fråga som inte ställs i valkampanjen är den om Zuma kommer att kunna möta folkets förväntningar på jobb, bostäder, hälsokliniker och mer. Ofta avfärdas han på moralisk grund: En man som accepterat mutor kan inte bekämpa korruption, en polygamist som haft oskyddat sex med en hiv-positiv kvinna kan inte stävja aidsepidemin och så vidare. Egentligen vet man dock inte särskilt mycket om hans administrativa kunskaper. Under 1980-talet ledde han ANC:s underrättelsetjänst med stor effektivitet och ett visst mått av grymhet, och som vice president mellan åren 1999 och 2005 fick han ofta reda ut Mbekis härvor, inklusive aidsfiaskot och fredsförhandlingarna i Kongo. Men under sin tid som provinsiell finansminister i KwaZulu-Natal under den senare hälften av 1990-talet fick han nästan ingenting uträttat.
Jacob Zuma är en politisk kameleont och full av motsättningar. Frågan är om han, som vissa politiska uttolkare varnar för, kommer att utvecklas till en sydafrikansk variant av Zimbabwes Robert Mugabe eller om han, mot alla odds, kommer att höja sig ur dimman av tvivel.
