Vi pratar om ekonomisk rättvisa och social rättvisa. Det är dags att också börja prata om miljörättvisa. Det är uppenbart att dessa olika områden sitter ihop, och cyniskt nog är det samma människor som har låg lön och dåliga villkor på jobbet som också mer sannolikt får återvända hem till en bostad i en dålig levnadsmiljö. Har man istället ett välavlönat jobb med mycket inflytande så bor man sannolikt i ett område utan tung trafik och nära till grönområden. Redan 2005 tog Stockholmsvänstern i stadshuset fram rapporten ”Miljö, en fråga om rättvisa” som visar att det i Stockholm, precis som i andra stora städer i världen, förekommer systematisk diskriminering vad gäller människors boendemiljö.
Flera studier visar att ojämlikhet inte bara handlar om ekonomiska resurser, den genomsyrar hela vår livsmiljö. Ju lägre inkomst och ju fler människor med utländsk härkomst som bor i en stadsdel, desto sämre är miljön. Ju fler högutbildade människor med hög inkomst som bor i en stadsdel ju mer benägna är politiker och tjänstemän att ta hänsyn till invånarnas önskemål när det gäller till exempel stadsplanering. På samma sätt som den feministiska rörelsen visat hur arbetsmiljön bestäms av patriarkala strukturer så har den radikala miljörörelsen börjat sätta fingret på hur miljöproblem först och främst drabbar redan underordnade grupper.
I Stockholm har detta sorgliga faktum än en gång blivit tydligt med två planerade trafikprojekt, Förbifart Stockholm och breddningen av E18 förbi Hjulsta-Kista. Förbifart Stockholm är ett ekonomiskt och miljömässigt katastrofalt projekt som aldrig bör genomföras.
I det är jag enig med en stark opinion i Bromma, på Ekerö och i andra villaområden i Västerort. Man kan särskilt betona de oersättliga naturvärden som går förlorade om en bro dras över Lambarfjärden. Vägverket har tagit intryck av opinion från dessa områden och skriver nu att det är möjligt att dra en tunnel under vattnet.
Låt oss då titta på en annan del av Stockholm. I minst 20 år har tusentals människor i Tensta-Rinkeby och i övriga Järvastadsdelarna skrivit på protestlistor mot att den planerade breddningen av E18, som går nära bostadshusen, inte kommer att läggas i tunnel. Skolor, kolonilottsföreningar, företag, lokala hyresgästföreningar och andra föreningar, enskilda, miljöorganisationer – alla har pekat på de negativa miljökonsekvenserna av en breddad motorväg i ytläge.
Vägverkets egen miljökonsekvensbeskrivning visar vilka förbättringar en tunnel skulle innebära för alla boende, exempelvis genom kraftigt sänkta bullernivåer. Även Miljödepartementet menar att en tunnel är det absolut bästa alternativet ur miljösynpunkt. Det skulle också vara ett steg bort från den stadsplanering som bygger på massbilism – en stadsplanering som snart kommer att vara en parentes i historien. Trots detta säger moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna, centern och socialdemokraterna nej till tunneln av en enda orsak; den kostar för mycket pengar. Samma partier som inte ser några problem i att betala elva miljarder för Norra Länken som dras i tunnel under rika Östermalm och Vasastaden. Inte heller för Södra Länken, där man valde en dyr tunnellösning.
Men när det gäller E18, den breddade motorvägen på Järvafältet, är partierna inte ens beredda att göra en ordentlig kostnadsanalys, trots att flera miljöorganisationer menar att kostnaderna för en tunnel är relativt låga om man jämför med kostnaderna för Norra och Södra Länkens tunnlar. Hanteringen av opinionen i de rika stadsdelarna Ekerö och Bromma kontrasterar starkt mot bemötandet opinionen i Tensta-Rinkeby, vars befolkning har utländsk bakgrund och den lägsta medelinkomsten i staden. Den ena gruppen lyssnar man på, den andra inte.
Jag menar att det är omöjligt att förstå denna utveckling utan att se hur ekonomiska, klassmässiga och etniska strukturer formar såväl våra liv som vår miljö. Gör man en sådan analys så ser man hur vägarna som alliansen vill bygga inte bara försämrar miljön i redan utsatta områden, de förstärker också den ojämlikhet som finns mellan människor i olika delar av Stockholm.
Vägmiljarderna borde i stället gå till satsningar på att minska skillnaderna mellan boendemiljö och tillgänglighet i alla Stockholms stadsdelar. Bygg trafikseparerade cykelbanor i hela staden så att alla kan ta sig dit de vill och satsa på en väl utbyggd, snabb och tillgänglig kollektivtrafik. Utöka systemet med trängselavgifter till Essingeleden och låt alla pengar gå till utbyggnad av kollektivtrafiken. Varenda trafikreform som görs borde syfta till att öka jämlikheten i vårt samhälle, vad är mer grundläggande än rätten att andas ren luft? Det är ett iskallt Stockholm som nu skapas, ett Stockholm som har råd med ren luft och tystnad för vissa men inte för andra. Där vissa röster räknas, medan andra dränks i buller.
Det är dags att lyssna på Järvaborna, innan bullret överröstar oss alla.
