Svenska skolan debatteras ofta och gärna av politiker och olika tyckare. Men är det innehållet eller formen för skolan som debatteras? Utbildningsforskaren Maria Olson har nyligen disputerat med sin avhandling Från nationsbyggare till global marknadsnomad: Om medborgarskap i svensk utbildningspolitik under 1990-talet. Hon har tittat på statliga offentliga utredningar och direktiv, läroplaner och andra texter som fungerar styrande för svensk utbildningspolitik. Läroplanen som togs fram 1994 ligger än i dag till grund för skolans arbete.
Varför ville du granska svensk utbildningspolitik?
– Jag tycker att utbildningspolitiken behöver debatteras mer än vad som görs i dag. Det är fostran av våra barn det handlar om. Den konkreta skolvardagen, med finansiering och ordningsregler, talas det mycket om. Det är bra. Men jag tycker att vi måste prata mer om innehållet i skolan, vad lärarna ska förmedla och varför barnen ska gå i skolan. Vi får inte fastna i vardagsproblemen.
I skolpolitiken talas det om att eleverna ska förmedlas demokratiska värden. I skollagen från 1946 står att barnen ska fostras till att vara demokratiska medborgare. Men så uttrycker man sig inte längre, förstår jag?
– Det har ändrat sig mycket från hur det såg ut från 1940-talet och framåt och efter 1990. Efter andra världskriget talade man om att eleverna skulle fostras till att vara medbyggare och familjemedlemmar i samhället. Medborgarskapet var samhällscentrerat, det handlade om att både se till det allmännas bästa och till individens. Människor skulle vara beredda att arbeta för hela samhället och att hjälpa dem som var svaga.
– På 1990-talet försvann det allmännas bästa ur politiken. Man skulle stå upp för sina egna rättigheter, inte värna om och fundera över resten av samhället. Medborgarskapsbegreppet kom att förändras och utbildningspolitiken med det. Det var en smygande revolution.
Vad menar du med ”en smygande revolution”?
– Förändringen i hur man talar om de demokratiska värdena tycker jag inte har debatteras. Det demokratiska medborgarskapet kom att ändras till att vi alla ska bli lika goda konsumenter av politik i början av 1990-talet. Vi ska konsumera olika färdiga politiska uppfattningar som serveras oss, rösta och vara passiva medborgare.
– Sedan i mitten av 1990-talet kom nästa förändring i och med EU-medlemskapet och globaliseringen. Barnen skulle lära sig att vara flexibla för att klara sig på den globala marknaden med en betoning på att de skulle anpassa sig till marknadens krav.
Varför skedde denna förändring just på 1990-talet, menar du?
– Skolan avreglerades och kommunerna fick ansvaret. Så följde neddragningar av resurser. De borgerliga kom till makten 1991 med en politik som sade att den svenska skolan skulle vara en spets i EU och producera de bästa eleverna. Begreppet valfrihet lanserades och kom att handla om ifall barnet skulle gå i den eller den skolan. Finanstänkande och jargong flyttade in i skolan. Dessutom kom det stora grupper invandrare till Sverige runt 1991 vilket ledde till panik i skolorna.
Du skriver i din avhandling att det på 1990-talet uppstod en fokusering på ”jaget” i skolan. Kan man därmed säga att det är skolpolitikens fel när det påstås att dagens unga är självcentrerade och politiskt ointresserade?
– Det kan jag egentligen inte svara på. Men det finns en tidsanda som präglar politik och människor. Jag är kritisk till hur utbildningspolitiken tar upp trenden, politikerna har köpt EU:s nyliberala politik rakt av utan att se vad det är som samtidigt glöms bort. Det finns politiska strömningar och andra synsätt som inte får komma fram. Till exempel växte det upp en stark rörelse kring olika rättighetsfrågor vid denna tid. Attac-rörelsen, Reclaim the streets och andra rörelser som engagerade unga människor uppstod också. Allt detta politiska som hade kunnat vara en förebild bortsåg man ifrån. Man skulle kunna lära barnen att förändra saker i världen. Nu har de blivit lurade att tro att de inte kan göra någon skillnad.
Händer det något med samrörighetskänslan i samhället om barnen fostras till att vara jagcentrerade och flexibla?
– Vi-känslan försvinner, varje människa blir mycket ensam. Den nationella identiteten och gemenskapen har ersatts av ett globalt inriktat och vagare ”vi”.
– Det som händer är att vi får rädda människor som är farliga både för sig själva och andra. Villkoren för att skapa en hållbar utvecklig blir svårare att förutse eftersom allt är på individens nivå. Det öppnar också upp för populism när paketet blir viktigare än innehållet.
Påverkar denna skolpolitik vem som anses ”passa in” i systemet?
– Invandrare och arbetare är förlorarna. Utbildningspolitiken talar om att man ska ägna sig åt ett livslångt lärande och för dem med mindre resurser handlar det om att hela livet vara flexibla och anställningsbara. Man säger ”du kan allt”, och erkänner inte att alla inte har samma förutsättningar. Människor anses inte längre vilja ha trygghet utan att först och främst vilja förverkliga sig själva och leva på den globala marknaden.
– Vi ska köpa oss till vår identitet och det kan leda till problem för barn i arbetarklassen. De är väl medvetna om vad som gäller men kan inte leva upp till det eller vara så flexibla som det krävs. Allt är individens ansvar och därför är det individen som misslyckas.
– Man ställer olika krav på den etniskt svenska eleven och invandraren. Invandraren måste först bli svensk och lära sig svenska seder och vanor för att sedan kunna bygga upp sin globala identitet. Man tror att själva svenskheten är en förutsättning för att kunna bli global fastän de redan har en mängd kunskap om världen utanför med sig hit.
I din avhandling visar du på en alternativ utväg för hur barnen ska fostras i skolan.
– Jag tror att vi måste ta vår utgångspunkt i individen. Folkpartiet har gjort det och vunnit mycket och nu måste vi i vänstern bli bättre på det. Jag tror att det finns en gemenskap att finna i en grundläggande insikt hos var och en av oss om att vi är beroende av varandra. Idén om att vi är sårbara individer som kan stärka varandra är det som måste läras ut i skolan. Det som vi tagit för givet som rätt måste lösas upp. Då kan vi hitta nya gemenskaper och nya vi-känslor. Den valfrihet vi är påprackade i dag har lett till att man skär bort barnens förändringskraft.
Fakta / Läroplan i Sverige
LPO står för Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet. LPO94 infördes år 1994 och är en läroplan i Sverige för den obligatoriska grundskolan, förskoleklassverksamheten och fritidshemsverksamheten.LPO 94 senaste uppdateringen är från 1998 och gäller fortfarande i skolan.
Begreppet medborgare finns med i förarbetet till LPO 94 men inte i texten i själva läroplanen. I läroplanen som gällde fram till 1994 Lgr80 (1980) står att lärarna ska ha som mål att förmedla demokratiska värden till eleverna.
I LPO94 (1998) har man delat upp målen med undervisningen mellan mål att uppnå och mål att sträva efter i utbildningen. Man har där gjort förmedlandet av demokratiska värden till ett mål att sträva efter.