Nyligen var jag på New Yorks stora vänsterforum, Leftforum. Det är en imponerande samling seminarier och debatter som samlar flera tusen deltagare under en helg. Jag deltog i en diskussion om fredsrörelsen och Afghanistan. Kritiken mot USA:s eskalering av kriget i landet är stark inom USA:s vänster. Trots det är fredsrörelsen svag jämfört med oppositionen […]
Nyligen var jag på New Yorks stora vänsterforum, Leftforum. Det är en imponerande samling seminarier och debatter som samlar flera tusen deltagare under en helg. Jag deltog i en diskussion om fredsrörelsen och Afghanistan. Kritiken mot USA:s eskalering av kriget i landet är stark inom USA:s vänster. Trots det är fredsrörelsen svag jämfört med oppositionen mot Irakkiget – många tvekar inför att kritisera Obama. Men kritiken lär växa i styrka allteftersom den militära strategin misslyckas. Afghanistan riskerar att bli Obamas Irak.
Det är uppenbart att USA:s, och för den delen även Sveriges, militära agerande i landet i dag stärker talibanerna. Inte minst är de stigande civila dödstalen genom flygbombningar och räder något som upprör många afghaner. Bombningarna fortsätter trots att den sittande Karzairegeringen har uttalat sig kraftfullt emot dem.
Nu ska tiotusentals nya amerikanska soldater sändas till Afghanistan och Sveriges riksdag har beslutat att vi ska ställa upp med ytterligare ett par hundra man till de ISAF-styrkor som leds av USA och Nato. Militära bedömare och kännare av Afghanistan tvivlar öppet på att denna strategi kommer att lyckas. Risken är att upptrappningen i stället spelar talibanerna i händerna och får allt fler afghaner, som sällan är förtjusta i utländska ockupanter, att vända sig mot de utländska trupperna. I dag behärskar talibanerna åter stora delar av landet och gör attacker inne i Kabul.
Sveriges och de andra ländernas militära närvaro håller den afghanska regeringen under armarna. Det är en regering som är korrupt och som tolererar en växande narkotikaproduktion. Nyligen antagna lagar för landets shiitiska minoritet är djupt kvinnofientliga med legalisering av våldtäkt inom äktenskapet och mycket allvarliga restriktioner för hur kvinnor får röra sig och klä sig.
Återuppbyggnaden av det söndertrasade landet går plågsamt långsamt. Sverige, liksom andra länder, satsar allt mer biståndspengar i den provins där de egna soldaterna finns. Genom att biståndet blandas ihop med den militära närvaron i landet riskerar det att bli mål för talibanernas attacker. När olika givare satsar olika mycket och på olika saker i ”sina” regioner blir den afghanska samordningen svag och det blir svårare att en dag lämna över till afghanerna.
Regeringen i Kabul har inlett en försiktig dialog med talibanerna. Det har delvis skett under saudiarabiskt värdskap. En nationell dialog och politisk uppgörelse framstår allt mer som den enda lösningen för landet. Det är ingen enkel lösning, sådana saknas, men den måste provas. Talibanerna är inte den enhetliga rörelse som den ofta framställs som, den har olika inriktningar i olika provinser. Delvis är dess krig ett uttryck för pashtunskt motstånd mot utländska ockupanter. Samtidigt ska man inte ha några illusioner om hur reaktionär och förfärlig den talibanska regimen var när den satt vid makten. Därför kan en dialog inte vara villkorslös.
För att en nationell dialog ska bli möjlig bör våra militära styrkor dras ur landet. I stället bör resurserna läggas på återuppbyggnad. På det området har Sverige stolta traditioner med SAK:s (Svenska Afghanistankommitténs) imponerande arbete i landet. Redan under den sovjetiska ockupationen byggdes hundratals skolor och kliniker upp och detta arbete har fortsatt trots mycket svåra förhållanden.
I augusti ska det vara val i Afghanistan. Det riskerar tyvärr att bli ett lågt deltagande i stora delar av landet om striderna ökar och en nationell dialog inte är inledd på allvar innan dess.