Varje år på första maj brukar jag avsluta demonstrationerna med att stå i hörnet Vasagatan-Avenyn i Göteborg och titta på S-tåget. Tåget är glest och leds av de budgetkramarsossar som hela året administrerat nedskärningar i kommun- och regionfullmäktige. Barnen har ballonger, pensionärerna har tagit fram sina beiga vårkappor, de blågula flaggorna är lika många som de röda ombudsmannaslipsarna. Banderollernas ”krav” sammanfaller mystiskt väl med partistyrelsens senaste förslag eller består av till intet förpliktigande, sedan länge politiskt döda paroller utan avsändare eller mottagare av typen ”Allas lika värde” och ”Nej till rasism”.
Det hela andas en gemytlig och ölmagad familjetrivsel, inte olikt Lisebergs premiärdag. När Sveriges statsbärande parti (för det är det, även om det ibland råkar sitta i opposition), en gång om året av traditionsskäl ska låtsas vara en proteströrelse blir det med nödvändighet krystat. Varför jag måste titta på spektaklet år efter år vet jag inte riktigt, det har antagligen något med lyteskomik att göra. Att se S-tåget marschera förbi är lite som att se sumobrottare dansa balett, det är liksom fel man på fel plats på ett ganska komiskt sätt.
Fast efter att ha läst en ny antologi med underrubriken Brev till Socialdemokraterna kommer det nog mest kännas ganska sorgligt. Unga samhällsintresserade skribenter, aktivister och konstnärer – de flesta sossenära – skriver till ett parti vars medlemsantal halverats på bara 20 år. Allvaret är det mest slående. Här finns inte mycket av den där helt igenom fejkade SSU-uppkäftigheten som mest är till för att det, typ, verkar piggt att visa upp lite kaxiga ungdomar. Här finns en djupt menad kritik och djupt känd sorg.
Daniel Suhonen gör en enkel men i dag radikal iakttagelse när han berättar om sin uppväxt. Med en långtidssjukskriven, senare förtidspensionerad mamma och en periodvis supande knegarfarsa borde han enligt dagens terminologi ha vuxit upp i ett klockrent ”utanförskap”. Men, skriver han, det gjorde han faktiskt inte: ”det är värt att notera att vi varken var särskilt utsatta eller kände oss utanför”. Skillnaderna mot i dag är två: dels var samhällsskillnaderna mindre, klyftan uppåt inte lika brutal, men den största skillnaden är välfärdens standard. Med fria läkemedel, förtidspension och annat kunde ändå en relativt stor ekonomisk trygghet garanteras. Sålunda växte Daniel upp i ett ”innanförskap”, trots allt, livet var ”drägligt, uthärdligt, ja, stundtals riktigt trivsamt, även för de lägst stående”.
Det ändrades med 1990-talskrisen. När det började talas om den närande och den tärande sektorn började Daniels mamma skämmas och kalla sig hemmafru i stället för förtidspensionär. Daniel Suhonen väjer inte för insikten att socialdemokratin är delvis ansvarig. Han huvudsakliga budskap är att välfärdsbygget är en helt avgörande strategi för att uppnå en slags de facto-socialism, om än för all del en reformistisk sådan. Ingenting kunde vara mer felaktigt än att se den offentliga välfärden som en allmän humanistisk snällism. Den offentliga sektorn, med stora transfereringar och välfärdstjänster som gör livet drägligt för alla och ökar den sociala rörligheten, ger en väldig maktförskjutning bort från den ekonomiska eliten. Att näringslivet riktade in sig på att angripa just den offentliga sektorn beror på att högern såg detta: att den offentliga sektorn var motorn i en antikapit
alistisk strategi. Daniel Suhonens kravlista till det parti som han uppenbarligen älskar och hatar är att låta den offentliga sektorn växa och göra den till den bästa arbetsgivaren. Boken heter Snart går vi utan er.
Det är inte oviktigt att bokens titel är utformad som ett hot.
