I många länder leder den djupa finanskrisen till att politiken i viss mån förflyttas åt vänster. Insikter växer fram om marknadens otillräcklighet och behovet av att en aktiv keynesiansk politik. Som exempel kan nämnas att det japanska stimulanspaketet motsvarar 16 och det kinesiska 18 procent av deras respektive länders BNP. Även USA satsar stort liksom flera europeiska länder.
I Sverige är situationen dock annorlunda. Här vidhåller regeringen att vi inte får dra på oss något större budgetunderskott. De belopp som satsas på att stimulera ekonomin och rädda jobben motsvarar inte ens en procent av BNP.
Och – märkligast av allt – trots att arbetslösheten går mot rekordsiffror och den förda klasspolitiken verkligen slår sönder många människors tillvaro, växer stödet stadigt för regeringen. En förklaring är att oroliga tider brukar gynna ”fadersfigurer”. Sahlins och oppositionens osäkra uppträdande spelar också en viktig roll. Lägg till detta att jobbavdraget väger tungt för många människor, trots att slantarna rullar in på bekostnad av nedskärningar i kommuner, landsting och enskilda individers sjuk- och arbetslöshetsersättningar.
De senaste åren har vänstern rört sig stadigt högerut, vilket bidragit till att möjliggöra den sittande regeringens aktuella politik. När ingen längre kräver sådant som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön förflyttas mittpunkten. Det blir lättare att få pigavdrag för de rika att framstå som något normalt. Och när fackföreningsrörelsen agerar allt mer räddhågset, i konsensus med kapitalet, blir det samtidigt lättare att få de ökande klyftorna och att allt fler jobb blir osäkra och lågbetalda att framstå som något naturligt. Låt oss därför komma ihåg att det finns exempel som visar att den politiska debatten kan gå i motsatt riktning. I förra veckan skrev Arbetaren om den växande anarkosyndikalistiska fackföreningen CGT i Spanien.
Dessa anarkosyndikalister går emot både arbetsgivare och övriga fack och framhärdar i att kapitalismen måste ifrågasättas och att lösningarna på dagens kris måste gynna arbetarna. De kräver mer än bara drägliga löner och arbetsförhållanden.
De inte bara förespråkar sådant som 35 timmars arbetsvecka, avskaffande av hela bemanningsbranschen och att arbetarna ska kunna ta över nedläggningshotade företag. De för fram sina visioner i aktuella samhällsdebatter och omsätter dem till konkreta dagskrav när de demonstrerar och ockuperar.
Har de därigenom marginaliserats?
Tvärtom. De har runt 100000 medlemmar och är den tredje största fackliga organisationen i landet. Och de mobiliserar nu för en generalstrejk i krisens spår. Budskapet är enkelt: Arbetarna är beredda att sätta hårt mot hårt, stoppa allt arbete, lamslå landet för att kräva förändring.
Vi lever just nu inte bara med en internationell finanskris. Vi står inför en energikris och, inte minst, en klimatkris av icke tidigare skådat slag. Behovet av gemensamma överenskommelser är med andra ord akut. Det innebär också att möjligheten finns att skapa en annan världsordning där klimathänsyn och rättvisa är ledord snarare än girighet och exploatering.
Hur når vi dit? De spanska anarkosyndikalisterna ger oss vissa ledtrådar. Det räcker inte med radikala visioner. De måste dessutom appliceras på den dagspolitiska agendan.
