Om du plötsligt vaknar upp i det afghanska bergslandskapet, som med sin skönhet brukar chocka sina långväga betraktare lika mycket som landets bloddränkta historia skrämmer, och inte vet vart du ska gå eller vem du ska vända dig till kommer du sannolikt ha hjälp av begreppet nanawati. Afghanistan är ett land där människorna är liksom höga i sin stolthet över sin tradition, äldre än de världsreligioner som nu sägs mötas på slagfältet. Nanawati är den pashtunska stamsedvänjans begrepp för asyl, och ingen hedersam afghan förråder den som uppriktigt ber om husrum och beskydd.
Attackerna mot de svenska soldaterna i Afghanistan ökar i antal och omfattning. Nyligen mötte två militärfordon som följde den afghanska polisen i det svenska ansvarsområdet ett välplanerat anfallmed kulsprutor, raketgevär och handgranater. Som svar avlossade de svenska soldaterna ett hundratal skott och Försvarsmaktens hemsida meddelar att kommandot sände ut attackflygplan. Den omvittnade afghanska gästfrihetens tålamod verkar sakta rinna ut. ”Risken har ju under året ökat i vårt område”, säger överste Håkan Hedlund.
Sedan den sovjetiska ockupationen inleddes för 30 år sedan har Afghanistan ständigt härjats av krig. Till slut blir det ett nystan av ouppklarade konflikter, spruckna allianser och motsättningar som målas i etniska eller politiska färger. Badai är den pashtunska sedvänjans blodshämnd. Varje beväpnad utländsk makt kommer att bli utnyttjad av krigsherrar som vill göra badai mot sina högst privata fiender.
I det område där attacken mot de svenska soldaterna ägde rum avrättades för tre år sedan Wali Mohammad Ibrimiki av ett amerikanskt kommando med gröna baskrar. Wali Mohammad sades vara en av dem som gjort sig mäktig på droghandel. Som många av dem hade han än mäktigare vänner. Hans far, Akther Mohammad, står president Hamid Karzai nära. Den amerikanska enheten tillhör inte International security assistance force, Isaf, den Natostyrka som svenskarna är del av. De strider i Operation Enduring Freedom, OEF, på den amerikanska regeringens uppdrag och har till uppgift att föra krig, bekämpa terrorism och finna Usama bin Ladin. Men två dagar efter Wali Mohammads död tog Natokommandot oväntat på sig ansvaret i ett pressmeddelande.
”Den internationella säkerhetsstyrkan Isaf och koalitionen OEF … ska vara två distinkt skilda insatser”, skrev riksdagen när den senast utökade den svenska militära styrkan i Afghanistan. Det är en gränsdragning varje afghan har svårt att uppfatta. Akther Muhammed har misstänkts för att finansiera och understödja attacker i svenskarnas område. Efter tillräckligt lång tid i ett krig får alla länder ett badai om halsen. Sverige har fått sitt i Afghanistan.
De flesta internationella bedömare menar att den amerikanska krigsstrategin i Afghanistan har misslyckats. Hem har bombats, massakrer har avlöst varandra och civila har lemlästats i jakten på asymmetriska fiender, bin Ladins och al-Qaidaceller. För varje dag den strategin fortgår växer skaran av afghaner som kan rekryteras till talibanstyrkorna, och som likt Akther Mohammad har oförrätter att hämnas. Nu sänds fler soldater med stjärnbaneret dit, men det borgar inte för ökad säkerhet.
Under tiden fullgör svenska frivilliga soldater sin utlandstjänst i Afghanistan. De möter gästvänliga afghaner, förstummas av landskapet och hoppas ofta att deras bidrag ska göra världen litet bättre. Få av dem känner till Akther Mohammed och ingen förstår varför han hyser agg mot just dem. Storpolitiken är långt borta. Ändå är det just de, och knappast dem som författar riksdagens betänkanden som riskerar att drabbas av att nanawati byts mot badai.
