Håkan A Bengtsson (15–16/2009) skriver i ett svar till Petter Larsson (13/2009) att ”våldsvänstern” på ett målmedvetet sätt måste utestängas från framtida demonstrationer, ”Vänsterns demokratiska trovärdighet ligger i potten”, menar Bengtsson. Den splittring inom vänstern som blev tydlig kring Stoppa matchen-demonstrationen i Malmö går tillbaka ända till Göteborgshändelserna 2001.
Den etablerade vänstern visste då inte om den skulle fördöma de autonoma och ställa sig bakom Göran Persson i hans ros-utdelning till polisen eller om det var polisledningen som hade begått lagstridiga övergrepp på demonstrationsrätten och därför borde kritiseras. Sedan dess vacklar vänstern i sitt ställningstagande till de autonoma grupperna och har särskilt svårt att analysera och kritisera polisens roll.
Håkan A Bengtsson, som alltså menar att de autonoma ska stängas ute från demonstrationer, tar upp att vissa vänstergrupper på senare tid har ”försökt störa eller stoppa Sverigedemokratiska möten”. Hans poäng är att Sd, hur illa man än tycker om dem, har rätt till sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och att det handlar om demokratins grundläggande principer. ”Dessa måste vänstern visa respekt för. Inte minst för att det är folkrörelserna som kämpat för och drivit igenom demokratin. Det är upp till polisen eller rättsväsendet att avgöra om olika högergrupper ägnar sig åt exempelvis hets mot folkgrupp”, skriver Bengtsson. Snacka om att inte se vad vår dystra 1900-talshistoria borde ha lärt oss! När nazismen och fascismen växte fram i Europa var det just polisen och rättsväsendet som med stöd av makteliten fick avgöra vad som var hets mot folkgrupp.
På Youtube finns en omtalad och talande inspelning av en händelse i Rosengård. Två polismän med dragna vapen står intill sin polisbil. Runt omkring har nyfikna människor i alla åldrar samlats, antagligen för att se vad som pågår, varför polisen är där. Stämningen verkar inte alls hotfull, mer nyfiken, men ändå gör polisen utfall mot folksamlingen med dragna vapen. Bilden av Rosengård som kriminellt, otyglat och farligt styr tydligen polisens strategi, vars hotbild utgörs av hela Rosengårds befolkning.
Bandinspelningarna av rasistiska kommentarer inifrån en polisbil kom säkert inte som någon överraskning för Rosengårdarna, även om den lokale närpolisen bekymrat konstaterade att hans förtroende bland invånarna nu fått sig en rejäl knäck. I Sverige är polisen i praktiken immun mot åtal för övergrepp som de gör i tjänsten. Ingen åtalades för de rasistiska uttalandena i Rosengård.
Vad gäller skotten mot demonstranter i Göteborg 2001 är det omöjligt att ens efterforska vilka poliser som höll i vapnet. Med några få undantag hyllade svensk media polisens insats. Åklagare klippte och klistrade i bevisningen och politiker tackade för det kraftfulla ingripandet.
Men polisens strategi för att bekämpa konfrontationer fick motsatt effekt, då varje försök att isolera potentiella bråkmakare slutade med att fler deltog i kravallerna.
Rikspolisstyrelsen inledde efter detta en utredning om behovet av omorganisering som resulterade i att Rikspolisstyrelsen i mars 2004 beslöt att upprätta en nationell polistaktik, SPT. Den vill undvika att folk dras med i kravaller efter polisingripanden, samtidigt som man vill öka andelen som fälls för brott under demonstrationer. För att kunna genomföra detta utan massarresteringar inriktas SPT i högre grad på civila polisingripanden mot enskilda demonstranter. Insäckningar ska ersättas av ”kvalitetsingripanden”, ”kirurgiska snitt” där enskilda provokatörer plockas ut av civila polisenheter. De punktmarkerar brottsmisstänkta, för att sedan gripa dem flera kvarter därifrån efter att folkmassan upplösts.
I Malmö har dock en lokal variant av SPT uppstått. Piketpolisen struntar i att använda sig av dialog, vägrar betrakta sammankomster som grundlagsskyddade och tar inte hänsyn till varslade fackliga stridsåtgärder. I stället försöker de lagföra så många som möjligt för brott, antingen genom att gripa dem på plats eller filma och gripa senare.
Den autonoma vänsterns aktiviteter ligger ofta närmare gränsen för polisens maktutövande och har därför erfarenhet av dess olika strategier för att hantera manifestationer. Dessa erfarenheter kan den övriga vänstern använda sig av i sin analys och parlamentariska kontroll av polisens arbete och befogenheter. Hela vänstern vinner på gemensamma krafter och jag håller därför med Petter Larsson om att dialog och inkludering är den enda vägen framåt.
Cecilia Mattsson är medlem i Vänsterpartiet Landskrona.