– Vi kommer att våldta dig efter att dagens fasta är slut.
Orden riktades till Rabab Amidane när hon för några år sedan greps tillsammans med sin bror efter att ha deltagit i en fredlig demonstration i Västsahara. Våldtäkten uteblev. I stället fick hon utstå en utdragen misshandel, med örfilar, knytnävsslag och sparkar. Flera marockanska poliser turades om att slå henne. Under natten hängdes hon upp i ena armen i ett metallfäste på väggen.
– Jag har ont i armen än i dag, säger Rabab Amidane till Arbetaren under sitt Sverigebesök nyligen.
Hjälplöst hängande på väggen i flera timmar försökte hon ta sitt liv innan hon fick oväntad hjälp av en nybliven polis som lät henne sätta sig ner på en stol. Innan poliserna som utförde tortyren mot henne återvände hängdes hon upp igen. När dessa kom tillbaka till cellen tog en av dem tag i henne och spottade henne i munnen.
– Man känner sig som skräp, säger hon.
Hon släpptes kort därefter. Hennes yngre bror dömdes däremot till fem års fängelse för att ha deltagit i demonstrationen. Han sitter fortfarande fängslad.
Rabab Amidane kommer från Västsahara som ockuperas av Marocko. Trots upprepade brott mot mänskliga rättigheter har den marockanska regimen inte haft några problem med att få fortsatt stöd från såväl USA som EU, och inte minst från Frankrike. Marocko har också tillsammans med Israel ett gynnsamt frihandelsavtal med EU, trots att båda länderna konsekvent bryter mot folkrätten. Flera europeiska företag verkar dessutom på ockuperad mark – Västsahara är ett av världens mest fosfatrika områden. EU har också sedan 2005 ett fiskeavtal med Marocko som inkluderar västsahariskt vatten, i strid med internationell rätt.
– Det är bara marockanska bosättare som är anställda i företagen, inga västsaharier, säger Rabab Amidane.
Hon är på väg tillbaka till Västsahara, trots att hon går ett osäkert öde till mötes. Planen var ursprungligen att fortsätta till Norge för att studera där då hon som följd av sin politiska kamp inte längre tillåts läsa vid universiteten i Marocko, och i Västsahara finns inga. Men på första maj i år misshandlades hennes mamma av marockansk polis i samband med en demonstration. Polisen hotade också att skada Rabab Amidane eller hennes syskon. Trots det, eller just därför, ändrade Amidane sina planer och reste hem.
Hon säger att den polis som angrep hennes mamma var samma person som ledde tortyren av henne. Polismannen pekas också ut i en rapport av människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW, som kräver att de många anklagelser som riktats mot honom ska utredas.
– Ändå går han fri på gatorna, säger Rabab Amidane.
Rabab Amidanes kamp för ett fritt och självständigt Västsahara väcktes på allvar 2005 då den andra västsahariska intifadan inleddes. Men hennes politiska engagemang går längre tillbaka än så. När hon växte upp kände hon inte till Västsaharas historia och kultur. Under lång tid var det få som vågade tala om sitt ursprung, inte ens inom familjen talade man fritt. Oron över att ett barn skulle försäga sig var för stor, förklarar Rabab Amidane:
– Trots att jag inte visste något om vår historia blev jag avstängd från skolan två gånger. Första gången var när jag var 14 år och drev med sättet marockaner avgudar kungen på – hade jag varit äldre hade jag kanske ”försvunnit”, säger hon.
Enligt HRW har Marocko de senaste femton åren gjort vissa framsteg vad gäller mänskliga rättigheter. Men fortfarande tillåts ingen opposition mot den officiella marockanska uppfattningen att Västsahara är en del av Marocko, och det är förbjudet att ifrågasätta Marockos ”territoriella integritet”. Enligt HRW kommer situationen för mänskliga rättigheter i Västsahara inte att kunna förbättras så länge den lagen finns kvar. Liksom flera andra människorättsorganisationer har HRW ställt sig bakom kravet på att FN:s mandat i området, Minurso, ska utvidgas så att det även omfattar övervakning av de mänskliga rättigheterna i området.
Det Rabab Amidane nu kämpar för är att folkomröstningen som FN 1991 beslutade om ska genomföras. Den har skjutits upp vid ett flertal tillfällen då Marocko och Polisario, rörelsen som FN sedan många decennier har erkänt som legitim representant för det västsahariska folket, har stridit om frågan om vilka som ska ges rösträtt folkomröstningen. I dag bor ett stort antal bosättare i Västsahara, ditlockade av erbjudanden om skattelättnader, jobb och bostäder från den marockanska regeringen.
– Det är inte upp till dem, det är västsaharierna som måste avgöra det. Men enligt Polisario kommer alla marockaner som har bott i Västsahara under en längre tid att få medborgarskap i ett fritt Västsahara.
Då folkomröstningen uteblir och övergreppen fortsätter är det nu allt fler västsaharier, i synnerhet många unga, som börjar ge upp hoppet om att nå sina mål med fredliga medel. Därför ökar pressen på Polisario, som lade ner sina vapen i samband med den FN-övervakade vapenvilan 1991, att fortsätta den väpnade kampen:
– Eftersom omvärlden är tyst tror jag att vi kommer att tvingas ta till vapen för att nå vår självständighet.
Hon uppmanar svenska politiker att agera genom att sätta press på den marockanska regeringen. Sverige må vara ett litet land, säger hon, men då Sverige tar över EU-ordförandeskapet i juli har landet goda möjligheter att påverka:
– Jag hoppas att Sverige då lyfter frågan och slår fast att vi västsaharier har rätt till självständighet. Det vi behöver nu är politiska påtryckningar på Marocko så att de genomför folkomröstningen.
Fakta / Västsahara
Västsahara är enligt FN ett icke-självstyrande område med rätt till självbestämmande och självständighet, som ska avkoloniseras. Västsahara var en spansk koloni, men 1975 ”överlämnade” Spanien Västsahara till Marocko. Västsaharierna utropade då staten SADR, som är erkänd av cirka 80 länder.
En FN-styrka finns på plats sedan 1991 för att genomföra en folkomröstning om Västsaharas självständighet. Marocko har dock förhindrat den.
