Det ökade samarbetet inom EU kring krigsmaterielfrågor har skett stegvis och på flera olika områden. Sen 2004 deltar Sverige i EU:s arbete med att utveckla och stärka ”den europeiska försvarsteknologiska och industriella basen” genom vårt medlemskap i Europeiska försvarsbyrån EDA. Att Sverige tillsammans med en lång rad Nato-länder samarbetar runt vapenutveckling är ett tydligt avsteg från den svenska säkerhetspolitik som byggt på alliansfrihet och fredliga lösningar på konflikter. Danmark har, som enda EU-land, valt att stå utanför EDA. Sverige borde följa detta exempel och omedelbart säga upp vårt medlemskap.
I Europeiska kommissionens strategi ”för en starkare och mer konkurrenskraftig försvarsindustri” från 2007 togs ytterligare ett stort steg mot ett fördjupat samarbete kring krigsmateriel inom unionen. I strategin ligger fokus helt på ökad försäljning av vapen från EU-länderna. De regler som kommissionen föreslår handlar uteslutande om att få det nuvarande bristfälliga systemet att fungera mer effektivt i ekonomisk bemärkelse. Ingenstans i kommissionens meddelande ”En strategi för en starkare och mer konkurrenskraftig försvarsindustri i EU” görs någon ansats att förbättra för dem som i slutändan drabbas av försvarsindustrins produkter. Inga restriktioner för vapenexport till krigförande länder föreslås och värnandet av fred, demokrati och mänskliga rättigheter nämns inte med ett enda ord. I höstas ställde sig Sveriges riksdag bakom strategin, bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha
de invändningar. I vintras röstade Europaparlamentet dessutom ja till en förenklad beslutsprocess för vapenhandeln inom EU, något som kommer att försvåra granskningen av vapenexporten. Som enda svenska parti röstade Vänsterpartiet emot förslaget.
Inom unionen säger man å ena sidan att man ska verka för nedrustning och exportkontroll, men lägger å andra sidan alltmer resurser på att utveckla krigsmateriel och nya vapensystem i den gemensamma försvarsbyrån. Detta går inte ihop. Vi ser med oro hur arbetet inom EDA leder mot en upprustning i Europa och ett gemensamt försvar i EU.
I Lissabonfördraget, som en majoritet i riksdagen röstat ja till, slås fast att ”den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar”. Fördraget säger dessutom att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”, med andra ord ska EU:s medlemmar genomföra en militär upprustning. Ett gemensamt försvar kräver en gemensam vapenindustri och gemensamma regler för vapenexport. Det är i detta ljus som vi ska se det pågående arbetet inom EU med att stärka krigsmaterielsamarbetet. Det är en utveckling som Vänsterpartiet starkt motsätter sig. Sverige borde värna alliansfriheten och motsätta sig en militarisering av unionen.
Den svenska vapenexporten ökade 2008 med 32 procent vilket slog alla rekord. Exporten av krigsmateriel för strid ökade med hela 75 procent! Bland köparna återfinns en rad krigförande stater, bland annat tolv länder som deltog med militär trupp i Irak. På listan hittar vi också en lång rad diktaturer där grova brott mot de mänskliga rättigheterna begås – till exempel Förenade Arabemiraten, Singapore och Pakistan. Sverige har dessutom blivit den åttonde största exportören av vapen till de fattigaste utvecklingsänderna och bland kunderna finns flera stater som samtidigt fått svenskt bistånd, bland annat Tanzania och Namibia.
Men det är inte bara vapenexporten som är en skamfläck för Sverige. Under de gångna åren har Sverige importerat krigsmateriel från både Israel och Vitryssland, vilket inneburit att våra gemensamma skattepengar gått rakt in i dessa länders krigsmaterielindustri. Det har knappast inneburit att vi stärkt arbetet för ett fritt Palestina eller för demokrati i Vitryssland.
Tre år med den borgerliga regeringen har varit tre förlorade år i arbetet för fred och nedrustning. En rödgrön regering efter valet 2010 kommer att behöva ta fram en i grunden ny svensk lagstiftning för vapenhandel som förbjuder export till diktaturer, krigförande stater och länder där det begås omfattande och grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Tyvärr är risken överhängande att EU kommer begränsa våra möjligheter att själva i Sverige föra en mer restriktiv politik för export och import av vapen. Det ökade och fördjupade samarbete inom unionen kommer att försvåra möjligheterna att reglera den svenska vapenhandeln. Det vi behöver är inte mer av europeiskt samarbete för att marknadsföra europeiska vapen, utan nedrustning och striktare regler för vapenexporten.
Hans Linde är ledamot av riksdagens Utrikesutskott,V
Gunilla Wahlén är ledamot av riksdagens Utrikesutskott, V
Hanna Löfqvist är kandidat till EU-parlamentet, V