Det finns ”ingenting” den svenska staten kan göra för Saab så länge det inte finns en tung ägare som kan skjuta in kapital, upprepar den svenska regeringens företrädare gång på gång, samtidigt som den amerikanska staten går in som storägare av ett ”nytt”, mindre GM.
I Sverige låter man sig dock inte påverkas. Statsministern såväl som näringsministern hänvisar till överkapaciteten i fordonsindustrin, att det produceras flera miljoner bilar i dag som det inte finns köpare till, vilket inte gör det rimligt för regeringar att hålla hela denna industri under armarna.
Sett ut klimatperspektiv har de förvisso en poäng. Väger man samman alla de åtgärder som måste till för att minska koldioxidutsläppen så mycket att vi, förhoppningsvis, kan säkra planetens överlevnad är det självklart att vägtrafiken måste minska. Det inbegriper en minskad privatbilism såväl som en förändrad transportsektor. Och när färre transporter görs via bil och lastbil behövs naturligtvis inte miljontals nya bilar och lastbilar produceras i samma takt som i dag.
Men kopplingen mellan klimatet och att låta de svenska fordonsföretagen gå mot sin undergång låter sig inte göras riktigt så lättvindigt. För även om vägtransporterna minskas dramatiskt kommer ändå ett visst antal nya fordon att behövas – och de kan inte se ut som i dag.
I början av veckan presenterade Volvo och Vattenfall en prototyp av en elhybridbil som kommer att kunna laddas i ett vanligt eluttag. De aviserar redan nu att den blir rejält dyrare att tillverka och att det kommer att avspeglas i försäljnings- priset. Där finns alltså en möjlighet för politikerna att på ett konstruktivt sätt träda in för att gynna en mer långsiktigt hållbar fordonsindustri.
Klimatomställningen kommer att innebära långt mycket mer än nya hybridbilar och då är den industriella kompetensen som i dag finns inom fordonsindustrin möjlig att ta avstamp ifrån för att starta tillverkning av annat. Vi vet till exempel att vindkraften kommer att behöva byggas ut kraftigt. Och vad säger att inte till exempel solpaneler skulle kunna bli en stor svensk exportprodukt.
I finanskrisens spår har det privata näringslivet stora problem att låna pengar för nya satsningar. Därför faller Maud Olofssons utspel, om att hon hoppas på att de klimatvänliga satsningarna kommer av sig själva, platt till marken. Vill hon och regeringen verkligen se satsningar på klimat och jobb har de ett gyllene tillfälle nu.
När så många arbetstillfällen hotas, samtidigt som hela samhället är i behov av en omställning, bör inte staten sitta med armarna i kors.
Inte heller oppositionen ger några särskilt tydliga besked i frågan. När Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju fick frågan om vad hon skulle göra om hon vore statsminister, öppnade hon visserligen för första gången dörren på glänt för att staten skulle kunna gå in som tillfällig ägare, inte minst av miljöskäl, men hon pratade sig framför allt varm för vikten av att satsa på en bilskrotningspremie.
Men nya bilar för jobbens skull är inte rätt väg att gå. Låt oss även hålla gruvdriften, de ändliga resurserna och sopberget i minnet, när vi diskuterar fordonsindustrin. Liksom att i-världen inte kan lägga beslag på stor del av vare sig energi eller råvaror som i dag.
Att rädda både jobben och klimatet kräver en betydligt mer genomgripande omställning.
