”Sjung om studentens…”, ”Den blomstertid nu kommer…” eller kanske ”Idas sommarvisa”? Oavsett vad man väljer att sjunga är vårterminen i det närmaste över för alla elever och tio veckors sommarlov hägrar. Lärarna arbetar kanske någon vecka till. Många avundas lärarna sommarlovet – inte lika många är beredda att arbeta i skolan. Som ganska nybakad gymnasist sökte jag vikariejobb och kom bland annat att arbeta som hemkunskapslärare under en längre period. Jag hade visserligen en del kökserfarenhet, men vad var egentligen ”läreri”? När det gällde 14-åringarna gick det väl någorlunda. De eleverna var tillräckligt mogna för att själva ta en del ansvar och jag kunde resonera med dem. I stället hade jag problem med de yngre barnen. De skulle lära sig göra fruktsallad; duka och baka. Det ingick även en del teori. Jag måste erkänna att jag stod ganska handfallen när frukten inte blev skuren och när en hel klass utbröt ”vi tycker inte om fibrer”. Vad jag önskade att jag hade kunnat något om hur man skapar en god läromiljö för den här åldersgruppen och hur ämnet hemkunskap kunde didaktiseras (vad ska läras ut; varför ska det läras ut; hur ska det läras ut; och för vem det ska läras ut). Att ”läreri” var svårt och inte något man besitter bara för att man själv hade gått i skolan var tydligt. Inte heller räckte det med kunskaper från kök, eller, som senare i mitt fall, till och med goda kunskaper inom ett ämne (ekonomisk historia för att vara exakt). Det är därför med förvåning jag läser lärarutbildningsutredningen (SOU 2008:109) och den sittande regeringens syn på hur lärarutbildning ska gå till. Ett förslag handlar till exempel om att om man ska undervisa yngre barn ska utbildningen vara kortare än om man undervisar äldre barn. Det betyder att om man går en lärarutbildning med sikte på att undervisa de yngre barnen har man ingen utbildning på avancerad nivå, vilket i förlängningen kommer att innebära att lärare till de yngre barnen kommer att ha svårt att forskningsförankra sitt ”läreri”. Det kanske inte verkar så skrämmande först, kanske är det viktigare att de här lärarna har ett gott handlag med barn, är bra på att leka och att spela gitarr? Men tänk ett tag till på konsekvenserna! Flera studier visar att genus konstrueras tidigt, är det då inte absolut nödvändigt att ge de lärare som ska undervisa de yngre barnen en stabil vetenskaplig grund att stå på och själva kunna ta till för att ifrågasätta etablerade mönster? Och måste inte de ges möjlighet att forska om hur genusordningar etableras bland de yngre barnen?
En annan tänkbar konsekvens är att vi får en än tydligare uppdelning baserad på kön bland lärarna. Läraryrket har sedan 1900-talets början feminiserats, det vill säga allt fler kvinnor har valt att bli lärare (yrket var för 100 år sedan manligt genuskodat). Mönstret är än tydligare om man ser till barnens ålder – ju yngre barn desto fler kvinnor. Det är inte helt otänkbart att en kortare lärarutbildning för de som ska bli lärare för de yngre barnen ytterligare kommer att cementera detta mönster. Att män väljer utbildningar med högre status vet vi från andra sammanhang och om en lärarkategori kommer att kunna gå vidare till forskning och en annan inte – är det högst troligt att män kommer att välja att utbilda sig till den förra. Att arbeta som lärare är svårt – vare sig barnen är yngre eller äldre och ”läreri” är inget man kan av sig själv bara för att man kan ett ämne. Att lärarutbildning ifrågasätts är dock inte så konstigt. Få yrken är mer viktiga när det gäller att förändra nuet och skapa framtiden. Och självklart ska lärarutbildning och skolan diskuteras, men jag har svårt att tro att ökade ämneskunskaper för lärare till de äldre barnen och kortare utbildning för lärare till de yngre barnen kommer att ge oss en bättre skola.
Arbetare kommer fortsätta att exploateras till den dag vi steppar upp det fackliga arbetet, skriver Emil Boss. Foto: Linus Sundahl-Djerf/TT, Matt Rourke, Axel Green
“På sociala medier hånar högertrollen Greta Thunberg. Från annat håll lyfter man fram att det är inspirationen från Elon Musk, det risktagande storhetsvansinnet, som har skapat en kris. Båda teorierna är att gå över ån efter vatten.” Emil Boss om hur den gröna omställningen möter svensk arbetslivskriminalitet – och vad vi kan göra för att bryta vanmakten.
Andrii är en trevlig prick. Jag blev först glad när jag läste i Arbetarens reportage att han fått jobb i Skellefteå. Jag vet hur jävligt han hade det på 08 Betonghåltagning, en vid det här laget ökänd exploatör av migrantarbetare. Glädjen blev tyvärr kortvarig. Nu sitter Andrii arbetslös i Västerbotten, indragen i någonting som verkar utvecklas till ett infrastrukturfiasko av historiska proportioner.
I Arbetarens reportage skildras Skellefteå Welcome House där det hänger en världskarta med nålar över alla de länder som arbetskraften har kommit ifrån. Man häpnar. De flesta länder på jorden är markerade. 1 600 personer har fått sparken. Inga undantagsregler gäller, det är samma grymma Sverige som vanligt: Den tredjelandsmedborgare som inte hittar nytt heltidsjobb med lön i enlighet med det nya försörjningskravet inom nittio dagar tvingas ta barnen ur skolan, sälja eventuella bostäder och bilar och kastas sedan ur landet. Otack är världens lön.
I den politiska debatten klandras miljöpolitiken – det uppdrivna tempot i försöken att nå tvågradersmålet sägs ha skapat haveriet. På sociala medier hånar högertrollen Greta Thunberg. Från annat håll lyfter man fram att det är inspirationen från Elon Musk, det risktagande storhetsvansinnet, som har skapat en kris. Båda teorierna är att gå över ån efter vatten.
Varför skulle den gröna omställningen fungera annorlunda än andra svenska infrastrukturprojekt? Varför skulle det vara färre olyckor, säkerhetsbrister, svartjobb, papperslösa och usla bostäder på bygget i Skellefteå? Arbetslivskriminalitet präglar trots allt våra bostadsbyggen, tunnelbyggen och sjukhusbyggen. Ett företag som 08 Betonghåltagning har kunnat arbeta för allmännyttan i Stockholm i mer än ett decennium.
Det är inte Elon Musks fel att tredjelandsmedborgare utnyttjas brutalt på svenska byggarbetsplatser. Det är inte Greta Thunbergs fel att tredjelandsmedborgare bor på madrasser hemma hos svenska slumvärdar. Gitte Larsson, chefen för Umeås Center mot arbetslivskriminalitet, satte huvudet på spiken i en intervju för SVT förra året:
“Det vi har lärt oss är att arbetslivskriminalitet oftare kan förekomma i branscher där det behövs mycket arbetskraft under kort tid.”
Vi kan bygga vad vi vill i Sverige, problemen kommer att kvarstå. Arbetare kommer även fortsättningsvis att exploateras hänsynslöst, ända till den dag då vi steppar upp det fackliga arbetet och bryter vanmakten.
Svenska politiker tar inte klimatkrisen på allvar. Det menar nätverket Rebellmammorna som under tisdagen samlades utanför Riksdagen med banderoller och flygblad för att dela ut den nytryckta broschyren När klimatkrisen kommit i förhoppning om att få fler att agera.
– Jag gör det här i egenskap av mamma och medborgare i ett demokratiskt land som har förutsättningar att förändra.
Det säger Tatjana Boric-Persson där hon står utanför riksdagsentrén i centrala Stockholm.
Hon och de andra som samlats tillhör Rebellmammorna, en del av klimatnätverket Extinction Rebellion som de senaste åren fått stor internationell uppmärksamhet för deras aktioner runt om i Europa.
Nu vill de uppmärksamma riksdagspolitikerna att det behövs göras betydligt mer för att minska utsläppen och nå FN:s uppsatta klimatmål.
“Jag tycker det är pinsamt”
Broschyren de delar ut är en direkt anspelning på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps Om krisen eller kriget kommer som nyligen skickades ut i en uppdaterad version till alla Sveriges hushåll. Den innehåller fakta om aktuell forskning och tips på hur det går att förändra.
Enligt en nyligen publicerad undersökning från Världsnaturfonden vill sju av tio tillfrågade svenskar att politikerna gör mer i klimatfrågan. Något Rebellmammorna menar inte återspeglas i den nuvarande regeringens politik.
– Jag tycker det pinsamt, undermåligt och saknar egentligen ord för hur dålig den förda klimatpolitiken är, säger Tatjana Boric-Persson.
Trots uppslutningen är det får politiker som dyker upp. En ensam vänsterpartist kommer dock ut och tackar för engagemanget.
– Priset, säger en av talarna vid den stillsamma manifestationen, för passivitet inför klimatkrisen är mycket högre än priset för omställning och klimatanpassning.
En protest mot landminor i Colombia där varje sko har ett namn på en person som har dött eller skadats till följd av landminor. Colombia är efter Afghanistan det land i världen med flest skador från landminor. Foto: Fernando Vergara/TT
Representanter från riksdagspartierna KD och SD har sagt att de vill tillåta landminor. Landminor har varit förbjuda sedan 1997, eftersom det är en form av vapen som inte gör skillnad på civila och militära mål. – Om landminor tillåts skulle det innebära att personminor grävs ner på eget territorium, så det är ett förslag att minera Sverige, säger Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF).
Svenska politiker från KD och SD har sagt att de vill tillåta bruk av landminor, som har varit förbjudna i nästan 30 år. Och därmed lämna det internationella fördrag som förbjuder detta vapen och som Sverige har varit med och drivit igenom.
– Det finns ju en anledning till att de är förbjudna och det är för att de inte går att använda i enlighet med folkrätt, eftersom de inte gör skillnad på militära och civila mål och drabbar civila i stor utsträckning eftersom de ligger kvar i marken, säger Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) till Arbetaren och tillägger:
– Globala siffror visar att ungefär hälften av de som drabbas är barn. Det är ett fruktansvärt vapen.
Ottawafördraget förbjuder landminor
Sverige var ett av de drivande länderna bakom förbudet mot landminor, vilket resulterade i Ottawafördraget 1997. Nu vill alltså KD och SD se om Sverige skulle kunna dra sig ur fördraget. KD och SD vill också öppna upp för att slopa förbudet mot klustervapen.
Klustervapen är vapen som släpps från flygplan och sedan sprider sig över ett väldigt stort område och lämnar flera explosiva lämningar i marken, vilka sedan exploderar när exempelvis ett barn försöker plocka upp dem eller om någon rör sig i området.
Malin Nilsson menar att det är anmärkningsvärt att politikerna går ut och gör ett sådant uttalande, för normen mot personminor och klustervapen är, enligt henne, stark.
– När man hör det här förslaget, känns det som att de knappt förstår vad de pratar om. Det man gör med personminor är ju att man gräver ner dem på sitt eget territorium, så det skulle ju handla om att minera Sverige, säger Malin Nilsson.
– Då undrar man vilken del av Sverige det är de här politikerna vill minera.
Runt 164 länder har undertecknat Ottawafördraget. Medan 40 stater, bland annat USA och Ryssland, inte har gjort det.
Argument som partierna framför handlar om att Ryssland tillåter minor och att de menar att vapen kan ha en avskräckande effekt.
I Finland har också användningen av landminor varit uppe för diskussion nyligen.
Malin Nilsson är generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Foto: Evelina Rönnbäck.
– Men Sverige har inga gränser mot Ryssland, så skulle vi då minera gränserna till våra grannländer, frågar sig Malin Nilsson.
– Det skulle innebära att de som i slutänden skulle riskera att skadas är svensk civilbefolkning som eventuellt skulle röra sig i de här områdena.
Enligt Malin Nilsson är det ett absurt påstående och hon undrar om det är genomtänkt eller om det handlar om att politikerna vill visa handlingskraft genom att prata om nya vapen och nya sätt att kriga.
– Det är också en stor sak att lämna ett nedrustningsavtal. Globalt behöver vi tilltro till internationell rätt. Att lämna ett nedrustningsavtal som man har varit aktiv i och lagt ner mycket arbete på skulle skada tilltron till internationell rätt.
– Det här avtalet har ju dessutom tagits fram för att skydda civilbefolkningen, säger Malin Nilsson och fortsätter:
– Kristdemokraterna var med och drev fram att Sverige skulle vara en del av avtalet, så det är ju en helomvändning om partiet nu vill tillåta landminor.
Dessutom är alla EU-länder en del av Ottawafördraget och har en gemensam hållning.
– Om Sverige och Finland skulle välja att lämna det skulle det vara en stor sak och något som skulle försvåra arbetet även i EU, säger Malin Nilsson.
”Vi agerar som att vi redan befinner oss i krig”
Malin Nilsson menar att vi borde lägga mer fokus på förebyggande arbete, att diskutera hur vi förebygger att hamna i en situation där vi överväger att använda mer vapen.
– Att överväga något som är så farligt för civilbefolkningen ska ju vara en sista utväg, inte något vi planerar för nu, säger hon.
– Det är som att vi agerar som att vi redan befinner oss i krig skulle jag säga.
Tror du att det handlar om att Sverige ser en chans att tjäna ännu mer pengar på vapenproduktion?
I veckan presenterade regeringen en vapenexportutredning och i den framkommer att Sverige vill kunna exportera mera vapen.
– Vi har tidigare haft en produktion av exempelvis klustervapen. Så det är inte omöjligt att man ser att Sverige skulle kunna producera även landminor, säger Malin Nilsson.
– Men de utspel vi har hört låter mer som att man i första hand vill kunna använda sig av dem. Men det känns inte som ett genomtänkt förslag utan mer som ett sätt att försöka fortsätta trissa upp stämningen kring de här frågorna. ”Att vi behöver mer vapen.”
Krigsretorik för att skapa rädsla
Malin Nilsson vänder sig mot vad hon ser som en krigsretorik som driver på rädsla i befolkningen.
– Bilden som målas upp i debatten är att vi verkligen står inför ett hot som helt överskuggar alla andra betänkligheter som vi kan ha. Oavsett om det gäller införskaffandet av mer vapen, nya tillstånd till militäranläggningar eller övningsverksamhet. Alltihop bygger ju på att vi ska vara rädda nog att acceptera alla de här inskränkningarna i våra fri- och rättigheter i Sverige, säger hon.
Det viktiga, anser Malin Nilsson, är att den våldsspiral som nu är i spinn – att alla länder rustar upp – stoppas.
– Om Sverige skulle dra sig ur Ottawafördraget skulle det ge en signal till andra länder i världen att man inte behöver följa de fördrag som man gått med i och öppna upp för den här typen av inhumana vapen, som vi under de senaste 40 åren har arbetat för att förbjuda.
– Vi måste stoppa upprustningen innan det är försent, säger hon.
EU:s historiska lag om att förebygga och stoppa våld mot kvinnor från i våras var en stor framgång i kampen mot mäns våld mot kvinnor i de europeiska länderna. Men en viktig pusselbit saknades. Nämligen samtycke, som en del av våldtäktslagstiftningen. Arbetaren har pratat med Evin Incir som var chefsförhandlare för lagpaketet.
Att samtycke inte kom med i lagpaketet som klubbades i våras var något som den socialdemokratiska europaparlamentarikern och chefsförhandlaren, Evin Incir, också uttryckte besvikelse över då.
Nu ser hon dock en öppning.
– Lagen om att förebygga och stoppa våld mot kvinnor lade grunden för en potentiell förändring i våldtäktslagstiftning i hela unionen. Nu har förslaget än en gång aktualiserats genom Gisèle Pélicots rättegång i Frankrike. Och vi ser en möjlighet att återigen få upp samtycke på agendan, säger Evin Incir (S), Europaparlamentariker och huvudförhandlare för lagstiftningen, till Arbetaren.
Direktivet, ”Gender Based Violence” klubbades i EU den 7 maj i år och inkluderade en skrivning om samtycke som grund för att definiera våldtäkt. Medlemsländerna var splittrade och på grund av att länder som Frankrike och Tyskland motsatte sig förslaget, kom det inte med. I stället lyder texten att alla medlemsstater ska verka för en samtyckeskultur.
– Många sexualbrottslagstiftningar i europeiska länder är föråldrade och förlegade. En av 20 kvinnor inom EU har utsatts för våldtäkt sedan 15 års ålder och endast 0,5 procent av dessa våldtäkter leder till fällande domar. Det är vidrigt. På inget annat område hade det accepterats. Vi måste få till en samtyckeslagstiftning, punkt, säger Evin Incir.
Nu har samtyckesfrågan återigen hamnat i fokus, inte minst på grund av Gisèle Pélicots historiska rättegång som just nu pågår inför öppen ridå i Frankrike. Rättegången mot hennes dåvarande man och många andra förövare har skakat om inte bara Frankrike, utan hela Europa.
– Inga fler kvinnor ska behöva utsättas för de vidriga brott som Gisèle Pélicot utsattes för, vi behöver en Lex Pelicot-samtyckeslag på EU-nivå för alla kvinnor i hela vår union, säger Evin Incir (S).
Evin Incir, Europaparlamentariker för Socialdemokraterna, var chefsförhandlare för EU:s historiska lag om att förebygga och stoppa våld mot kvinnor. Foto: Pressbild
Frankrike mot samtycke efter uppmärksammat våldtäktsfall
På torsdagen hölls en debatt i den franska Nationalförsamlingen om att inkludera samtyckesbegreppet i den nationella rättsliga definitionen av våldtäkt och sexuella övergrepp. Enligt dagens lagstiftning definieras våldtäkt enbart utifrån användningen av “våld, tvång, hot eller överraskning”. Förslaget vill i stället erkänna att avsaknad av samtycke ska vara avgörande.
Det var den franska senatorn, Mélanie Vogel, från de gröna, som för ett drygt år sedan var först med att lägga fram ett förslag på att ändra våldtäksdefinitionen i fransk lagstiftning. Men det var inte förrän Gisèle Pélicot valde att låta rättegången mot hennes förövare – hennes ex make och ett 50-tal andra vuxna män – spelas upp i varje fransmans hem som det började hända något.
Bland annat har Frankrikes justitieminister Didier Migaud både uttalat att han är positiv till att införa samtyckesbegreppet i lagstiftningen, och visat sig villig att göra något åt det. Vänsterpartiet La France Insoumise (det icke-underkuvade Frankrike) har varit starkt engagerade i frågan och utarbetat ett förslag till ändring för att införa en samtyckesdefinition.
Dock har politiska motståndare, från bland annat president Emmauel Macrons parti Renässans, lämnat in 1 000 ändringsförslag till en annan agendapunkt i syfte att sabotera debatten och förhala omröstningen.
I Spanien lyckades kvinnorättsaktivister och politiker, bland annat jämställdhetsministern Irene Montero, med starkt engagemang för kvinnors rättigheter driva igenom en samtyckeslag 2022. Också det efter ett mycket uppmärksammat gruppvåldtäktsfall, som blivit känt under namnet ”La Manada” (vargflocken). Och det raseri som följde efter att förövarna fått sänkta straff på grund av att våldtäkten inte definierades som våldtäkt. En dom som sedan kom att hävas och skärpas.
Att diskussionen nu blir av även i Frankrike beror inte minst på trycket från befolkningen, framför allt alla de kvinnor som har mobiliserat och demonstrerat på gatorna i Frankrike under hösten.
Samtyckeslagstiftning på EU-nivå
I samband med att Frankrike, ett av de stora EU-länderna, nu har frågan om samtycke på agendan, ser också Evin Incir en möjlighet att återigen försöka få upp frågan till debatt i EU.
Hon är dock kritisk till hur Macron tidigare har agerat på EU-nivå när samtyckeslagstiftning har diskuterats bland medlemsländerna.
– Det är skamligt och oacceptabelt att den liberale presidenten Emmanuel Macron utgjorde ett hinder för en samtyckeslagstiftning för alla EU:s kvinnor i våras, och verkar fortsätta att motsätta sig en utveckling av lagstiftningen i Frankrike. I dag ser vi vilka hemska övergrepp som drabbat Gisèle Pélicot. Trots det fortsätter Macron att vägra vakna upp, säger Evin Incir.
Enligt Amnesty International har 15 europeiska länder (2023) lagstiftning som definierar våldtäkt som sex utan samtycke.
En ny aktionsgrupp vill väcka liv i den svenska djurrättsrörelsen. I helgen fritog de därför en grupp höns från en gård i norra Skåne.
– Vi gör det för att belysa djurens levnadsförhållanden och det som industrin så gärna vill dölja.
Det säger Rosa Sari från Lund som var med inne på gården och som till vardags jobbar som undersköterska.
Hon och de andra i den nybildade gruppen Alla vill leva tog sig in på gården natten till i söndags och fritog sex hönor. Efteråt lämnade de ett brev och en påse med chokladpraliner till djuruppfödaren.
De säger själva att allt gick lugnt till och att ingen åverkan gjordes för att komma in på äggfabriken, där tusentals hönor trängdes på golvet utan fönster och chans till dagsljus.
– I brevet vi lämnade på platsen beskrev vi situationen för djuren och förklarade varför vi genomfört aktionen. Samtidigt lovade vi att inte komma tillbaka så att ägaren inte ska känna sig orolig, säger Rosa Sari.
En lapp med organisationens mailadress samt förklaring varför hönorna fritagits sattes upp på dörren till äggfabriken samtidigt som aktivistern lämnade en påse chokladpraliner till ägaren och lovade att inte komma tillbaka. Foto: Alla vill leva
Den svenska djurindustrin har flera gånger ifrågasatts och liknade aktioner genomförts och bilderna på förhållandena för bland annat grisar och hönor har spridits i media. Trots det fortsätter, enligt Rosa Sari, allt som tidigare.
Medvetna val till julbordet
Nu inför jul, den helg på året då svenskarna troligtvis äter som allra mest animaliska produkter, hoppas aktionsgruppen att fler ska tänka efter.
– Jag tror inte att speciellt många är medvetna om hur det faktiskt ser ut i djurindustrin. Men om de gjorde det så tror jag att man skulle göra andra och mer medvetna val.
Inne på den skånska äggfabriken trängdes tusentals ”frigående” hönor. Foto: Alla vill leva
Rosa Sari tror att djurrättsrörelsen i Sverige är på framväxt igen efter de intensiva och uppmärksammade åren i slutet av 1990-talet.
– Jag hoppas naturligtvis på en växande rörelse med fler nya aktivister. I vår lilla och relativt nystartade grupp håller vi just nu på att planera fler fritagningsaktioner framöver, säger hon.
Hönsen som fritogs i helgen, kördes enligt Alla vill leva, till ”ett hem där de inte längre kommer att utnyttjas”.
Silas Aliki, advokat och grundare av Folkets advokatbyrå, är ny krönikör i Arbetaren. Foto: Lo River Lööf, Janerik Henriksson/TT, Johan Nilsson/TT, Andreas Hillergren/TT. Montage: Arbetaren
Silas Aliki: Polisens massövervakning är ovärdig en rättsstat
Sedan polisen inte längre behöver söka tillstånd för kamerabevakning har den polisiära massövervakningen ökat kraftigt. Just nu övervakar polisen Helsingborgs innerstad i samband med demonstrationer mot folkmordet i Palestina. Silas Aliki har JO-anmält polisen som sagt att deras uppgift är att ”dokumentera åsiktsyttringar som klassas som antidemokratiskt beteende”.
Den 6 november meddelade Helsingborgspolisen att de kommer att kamerabevaka hela Helsingborgs innerstad med drönare fram till den 28 december i samband med att det hålls demonstrationer i staden.
Beslutet kommer bara dagar efter att polisen i Helsingborg sagt till Sydsvenskan att de har som uppgift att ”dokumentera åsiktsyttringar som klassas som antidemokratiskt beteende”. Jag valde att JO-anmäla uttalandet. Helsingborgspolisen har förtydligat att de inte menade att de registrerar demonstranternas åsikter. Alla filmer raderas, säger polisen, om de inte visar någon brottslig verksamhet.
Den uppmärksamme har inte glömt att det var i Polisregion Syd det så kallade Romregistret upptäcktes för tio år sedan: Myndighetens kriminalunderrättelsetjänst hade upprättat ett informellt register med personuppgifter där personer med romsk bakgrund listades.
Såväl Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som Justitieombudsmannen riktade allvarlig kritik mot polisens behandling av personuppgifter. Det finns därför anledning att ta polisens uppgift om att man raderar all information med försiktighet.
Men oavsett om Helsingborgspolisen säger sig radera allt de filmar, är redan själva kameraövervakningen problematisk.
Sedan några år tillbaka behöver polisen inte längre söka tillstånd för att kamerabevaka, utan får själva fatta beslut om och när det är lämpligt.
Kraftig ökning av polisiär övervakning
Sedan dess har polisiär övervakning, både med och utan drönare, ökat kraftigt. Kamerabevakningslagen anger att övervakning endast får ske om vikten av den väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Det ska alltså göras en proportionalitetsbedömning.
Uppgifter om politisk åskådning är dessutom så kallade känsliga personuppgifter. Brottsdatalagen, som reglerar polisens personuppgiftsbehandling och som stiftats för att skydda den enskildes integritet, anger tydligt att en persons politiska åsikter utgör en känslig personuppgift som inte får behandlas.
Helsingborgspolisen har, i beslutet om övervakning, angett att övervakningen specifikt avser demonstrationer mot folkmordet i Palestina. Eftersom det är sådana demonstrationer man vill övervaka, anges att det finns en risk att de behandlar känsliga uppgifter om att personer är ”religiöst eller politiskt sammanbundna med Palestina, och/eller islam eller kristendom”.
Med tanke på att temat för demonstrationen enligt beslutet innebär ”en potentiell risk för motsättningar” och att det därför kan uppkomma ordningsstörningar bedömer polisen att behovet av övervakning överstiger integritetsintrånget som uppstår genom behandling av känsliga personuppgifter.
I beslutet lutar sig myndigheten också mot paragrafer i kamerabevakningslagen där tillfälliga undantag för viss kameraövervakning som ska förebygga och förhindra “allvarlig brottslighet” finns. Ingenstans i beslutet motiverar polisen vad som kan anses vara allvarlig brottslighet i samband med demonstrationerna.
Åsiktsyttringar övervakas inför demonstration
Trots de kraftiga begränsningarna som lagstiftaren satt upp för att skydda åsiktsfriheten fattas alltså beslut om att massövervaka åsiktsyttringar och hantera känsliga personuppgifter. Ska det förstås som att polisen anser sig ha rätt att behandla känsliga personuppgifter i alla typer av demonstrationer där det “råder motsättningar”? Prideparader, första maj, antirasistiska demonstrationer – ska de slentrianmässigt filmas? Eller är det demonstrationer mot folkmordet i Palestina i sig som på något sätt utgör “allvarlig brottslighet”?
Hanteringen inger inte förtroende för hur polisen ska hantera alla andra tvångsmedel som de nu i hög hastighet förses med. Polisen brukar, i de proportionalitetsbedömningar som görs i övervakningsbesluten, anteckna att svenskarna är positiva till kameraövervakning och att det därför inte är något större problem med integritetsintrånget.
Håller du inte med, är det alltså dags att göra din röst hörd. Risken är annars att staten vänjer sig vid att kunna övervaka var och en, när som helst och hur länge som helst, på mycket lösa grunder.
80 procent av den globala biologiska mångfalden finns i urfolksområden. ”Det visar ju att hos urfolk finns aspekterna av hållbarhet och cirkulär ekonomi inbyggt. Det som hela världen letar efter.”, säger Åsa Larsson Blind. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Henrik Montgomery/TT, Heiko Junge/TT, Henrik Montgomery/TT. Montage: Arbetaren
Nyindustrialisering i Sápmi: ”Grön kolonisering”
Den så kallade gröna omställningen, med tillhörande nyindustrialisering av stora delar av Norrland och Sápmi, är för Samerådets Åsa Larsson Blind inget annat än en ny våg av kolonisering. – Statens övergrepp och koloniala politik gentemot samerna har aldrig upphört, säger hon.
Åsa Larsson Blind, som kommer från en renskötarfamilj och till vardags arbetar på Samerådet, inleder vårt samtal om den så kallade gröna omställningen med att belysa majoritetssamhällets förhållningssätt till de samiska områdena.
– Om vi tittar på vad som sker i norra Sverige och den delen av det som kallas Norrland och som överlappar med Sápmi, så är det i stort sett en ny våg av kolonisering. Från samiskt håll pratar vi om en grön kolonisering för att sätta fokus på de koloniala strukturer som Sverige har haft historiskt och aldrig brutit med.
Hon beskriver den nyindustrialisering som pågår som en ny våg i en kolonial struktur, där Norrland och Sápmi är en del av Sverige där man ska hämta råvaror och producera resurser och överflöd till resten av Sverige.
Storskalig utvinning – ohållbart
Den andra sidan av den ”gröna omställningen” som hon vill belysa är vad som avses med omställning.
– Klimatforskarna vet vad vi måste göra: ställa om vårt samhälle, förbruka mindre resurser och släppa ut mindre koldioxid. Ändå handlar hela den gröna omställningen om att utvinna mer energi, i stället för att vi pratar om exempelvis energieffektivisering.
– Den energi vi ska använda måste vara ren energi, ja. Så vi måste ha förnybar energi. Men vi kan omöjligt tänka oss att vi ska byta ut ett energislag mot ett annat och fortsätta förbruka lika mycket. Det är bara ett utbyte – inte en omställning.
Åsa Larsson Blind önskar också vidga perspektiven.
– Vi har en klimatkris men vi har också en biodiversitetskris. Och det som har lett oss hit är de koloniala strukturer som byggt på att fördriva samer för storskalig utvinning av naturresurser i norr. Inte minst storskogsbruket.
Därför menar hon är det viktigt att fokusera på hur de skador som storskalig industrialisering har orsakat kan adresseras i dag, i stället för att fortsätta på samma linje.
– När det gäller biodiversitetskrisen måste vi börja bevara och skydda naturliga ekosystem, biologisk mångfald och inte minst börja restaurera mark, säger Åsa Larsson Blind.
Kiruna – gammal gruvfyndighet i ny skepnad
Sverige har hittat sätt att göra vinster på den så kallade gröna omställningen, till exempel när det handlar om batterifabrikerna och gruvdriften. Dessa är de två industrier som växer allra snabbast i norra Sverige just nu.
Det finns redan många gruvor, men även nya gruvprojekt ligger i startgroparna i Sápmi. Åsa Larsson Blind nämner Kiruna kommun där alla aspekter av klimatomställningen faller samman och blir tydliga.
Åsa Larsson Blind. Foto: Rebecca Lundh
Det var där LKAB tillsammans med energi- och näringsministern samt vice statsministern Ebba Busch i januari 2023 under Sveriges ordförandeskap i EU tog emot världspressen för att annonsera att gruvbolaget gjort det största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa.
– LKAB driver ju just nu på att få börja gruvbrytning även i det som kallas Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna. Det är en fyndighet som man har vetat om väldigt länge. Det är mestadels järnmalm, men det som är skillnaden nu är att man profilerar den som sällsynta jordartsmetaller, för då är det berättigat i den gröna omställningens logik, säger Åsa Larsson Blind.
Genom att fokusera på de mer ovanliga jordartsmetallerna som ligger inbäddade i järnmalmen kan gruvbolaget enligt EU:s nya mineralstrategi, Critical Raw Materials Act, ansöka om bidrag från EU-kommmissionen för så kallade ”kritiska projekt”.
Företagen hittar alltså sätt att berättiga det de önskar göra i form av investeringar ur ett klimatomställningsperspektiv. Men om man granskar det så kan man fråga om det verkligen är befogat eller ens positivt för miljön, klimatet eller biodiversiteten?
”Världsnyheten” som basunerades ut med pompa och ståt hotar dessutom rennäringen i området och de renskötande samernas leverne och kultur.
Renskötseln i Gabna sameby hotas av nya markexploateringar
Per Geijer-fyndigheterna ligger i anslutning till den nuvarande gruvan och inte långt från Kiruna stad och skulle gruvbrytning startas där skulle det innebära att den sista befintliga flyttleden för Gabna sameby, skulle skäras av, vilket skulle få fruktansvärda konsekvenser. Något som Arbetaren har rapporterat om tidigare.
– Om de öppnar den här påtänkta stora gruvan på våra renbetesmarker, som redan i dag går på två sidor om nya Kiruna stad, skulle det innebära att den sista av fem markvägar för renarna skulle försvinna, säger Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby till Arbetaren.
– Renskötseln i området är inne i en kollaps på grund av alla exploateringar, tillägger hon.
Gabna är en av de mest utsatta samebyarna i Sverige då det kommer till intrång och markexploateringar. Det har funnits gruvor på deras mark i över 135 år, bland annat LKAB:s, Sveriges största, järnmalmsgruva. I dag finns det ytterligare tre andra öppna gruvor, och tre föreslagna på området samt Kirunas nyuppbyggda centrum.
Karin Kvarfordt Niia. Foto: privat
– Sedan har vi all infrastruktur runt omkring med vägar och tunga transporter som går genom vår mark ända till Narvik, vilket innebär enorma ingrepp på naturen och den biologiska mångfalden, säger Karin Kvarfordt Niia.
“Vi är beroende av våra områden”
Åșa Larsson Blind säger att det är svårt för dem som samer och minoritetsfolk som lever i de här koloniala strukturerna att komma igenom med ett alternativt budskap, när majoriteten och staten på nationell nivå har makten att definiera diskussionen och begreppen.
Hon beskriver det som helt oförenligt att det hela tiden pratas om nya investeringar och samtidigt om klimatomställning och ett hållbart samhälle.
– Sverige ska bidra till världens hållbarhet. Men är det rimligt att Norrland och Sápmi ska offra sin lokala hållbarhet och sitt lokalt hållbara samhälle för att vi ska bidra med mineraler och resurser till världens hållbarhet på global nivå? säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:
– Det är inte heller så att mineralfyndigheterna endast finns i norra Sverige. Det är absolut inte så, men det är bara i norra Sverige man anser det befogat och möjligt att bryta de här fyndigheterna i stor skala och i den utsträckning som har gjorts under historien och fortsatt planeras för.
Enligt henne har bolag och politiker tillsammans drivit på den här utvecklingen utan hänsyn till samerna, som är ett av världens internationellt erkända urfolk. Sverige har inte ratificerat urfolkskonventionen, ILO 169, som ger vissa garantier för urbefolkningarnas markrätt. Trots att Sverige enligt folkrätten är skyldigt att ratificera ILO 169.
På många platser i världen använder majoritetssamhället söndra och härska som metod när det kommer till exploatering av naturresurser – hur har samerna stått emot det?
– Samerna har en enad position när det kommer till grundfrågan att skydda den samiska kulturen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:
– Som urfolk är det våra traditionella områden och tillhörigheten till dem som vår specifika kultur grundar sig på. Vi är beroende av våra områden. Det är också så djupt rotat i vår kultur att det inte bara handlar om att vi har rätt till att nyttja de här områdena utan vi har också en skyldighet och ta hand om dem. Det är ett förhållningssätt som vi delar med andra urfolk världen över.
Hon säger att hon blir frustrerad när hon tänker på att urfolk, världen över, som har så mycket att bidra med kring hur vi kan bygga ett mer hållbart samhälle, inte tillåts delta i diskussioner och beslut.
Forskningen visar att 80 procent av den globala biologiska mångfalden finns i urfolksområden. Och biodiversiteten i världen minskar långsammare inom dessa områden.
– Det visar ju att hos urfolk finns aspekterna av hållbarhet och cirkulär ekonomi inbyggt. Det som hela världen letar efter.
– Men fortfarande 2024 är vi på en nivå där vi urfolk måste argumentera för att få vara med och delta i diskussionerna, som vid de årliga COP-mötena.
Det är också här det är lätt att bli konspiratorisk, och tro att det inte finns någon genuin vilja hitta lösningar utan att det faktiskt bara är business as usual, säger Åsa Larsson Blind.
Renar på berget Biergenis. Foto: Henrik Montgomery/TT
Hon påpekar också att klimatförändringarna är något som påverkar samerna i vardagslivet i allra högsta grad sedan flera år tillbaka. Det innebär stora utmaningar inte minst för renskötseln. Hon beskriver en dubbel börda.
– Vi lever med effekterna av klimatförändringen under alla delar av året, såsom nu den här hösten, när vintern är sen. Det innebär svårigheter för renarna att hitta mat och medför risker, såsom att isarna inte håller. Det andra handlar om att vi måste agera och hantera alla andras klimatåtgärder på våra traditionella marker, som gravt inkräktar på våra traditionella liv.
Åsa Larsson Blind är inne på det som hon ser som en skevhet i debatten: att någon ska tvinga oss att göra det ena eller det andra, i stället för att se att vi sitter i situationen tillsammans och att vi alla ska hitta en lösning.
– Det är ju inte för någon annans skull som vi ska ställa om samhället, utan för vår egen, för planetens skull.
– Till viss del, som jag sade tidigare. Från samiskt håll. Det här är våra marker. Sen har vi i den samiska kulturen inte samma äganderättsbegrepp, men det ligger ett historiskt arv i marken. Det här är våra områden. Vi ser inte det här som vilka områden som helst. Utan det här är de områden där generationer före oss har levt sina liv och kunnat göra det tack vare de här markerna. Det är vårt ansvar att bevara dessa marker så att generationer efter oss också kan leva av samma marker.
Saknas nationellt regelverk
Åsa Larsson Blind lyfter också det som hon ser som en övertro till ekologisk quick fix. Att så fort man hamnar i en svårighet ska man hitta en snabblösning, och sätter sin tilltro till att teknologin ska lösa problemen, i stället för att göra det jobbiga grundmurade arbetet. Något hon menar hela koloniseringen bygger på – bosättarkolonialismen – att hela tiden söka nya områden och ta över dem, som om det inte fanns något där innan.
– Hela tiden ska man hitta en ny värld. Har vi förbrukat den här, då går man bara vidare. I stället för att, som ur ett urfolksperspektiv, se att det är dessa marker vi har och dem måste vi ta hand om, säger hon och fortsätter:
– Och vi är ömsesidigt knutna till de här markerna. Om en större del av jordens befolkning hade den grundförståelsen tror jag att det vore helt annorlunda. Urfolk världen över har fortfarande de här pusselbitarna i våra traditionella näringar, i vår samhällsstruktur och i våra kulturer. Vi kan lära oss av det. Men i stället blir vi marginaliserade och får inte plats vid bordet när vi ska prata om dessa frågor, om det så är på COP eller nationellt.
Demonstrationer mot gruvplanerna i Gállok, i närheten av Jokkmokk, år 2013. Foto: Tor Lundberg Tuorda
Åsa Larsson Blind säger att hon saknar ett nationell ledarskap. Som det har blivit tycks allt ligga i händerna på industrierna och företagen. Det är ju inte de som ska driva utvecklingen, utan det borde ske nationellt med regelverk och system för hur till exempel omställningen ska ske.
– Gruvverksamhet kan, för att ge ett exempel, inte vara en grön verksamhet, den kan inte vara hållbar, för det är utvinning av en icke-förnybar resurs. Men det kan naturligtvis vara så att vi behöver vissa ämnen, och att vi behöver utvinna dem. Då ska det göras, men inte under falska premisser om att det är en grön hållbar verksamhet utan argumenten ska utgå ifrån vad det faktiskt är.
Ett nationellt ledarskap skulle även kunna ha ett bredare helhetsperspektiv och titta på rimligheten i vad ett område kan tåla.
– För det kan inte vara så att vi ska utvinna mineraler till vilket pris som helst. Vilket är det som håller på att ske i vissa delar av Sápmi. Till exempel i Kirunaområdet riskerar man helt enkelt att offra mänskliga rättigheter och en urfolkskultur, som är grundlagsskyddad och skyddad enligt internationell rätt, för ännu en gruva.
Gruvdrift och renskötsel går inte ihop
Konsekvenserna är oöverblickbara. Åsa Larsson Blind pekar på en av flera kulturella aspekter som aldrig tas i beaktande eller värderas.
Gruvdrift och renskötsel går inte ihop. För gruvor gör om renbetet till sten.
– Vi har inte ett exempel på en väl återställd gruva, där man kunnat återbörda tidigare gruvområde till renbetesmark, säger hon.
Utanför Vittangi i Kiruna kommun, vill ett australiensiskt bolag starta en grafitgruva. Man pratar om en drift på 25 år, men i själva verket skulle det innebära att man ödelägger området för säkert 100 år framåt.
– Det är inte ett jättestort område, men det innebär förlorad renbetesmark under alla dessa år. Det handlar också om att en eller snarare två generationer samer inte kommer att lära känna de här markerna, lära sig namnen på platserna eller kunna flytta över de här områdena, konstaterar Åsa Larsson Blind.
Allting handlar om att den som har makten att fatta beslut också har makt att bestämma vad som är viktigt och vad som ska bevaras. I Sverige talar man om riksintressen, men urfolksrätt eller internationell rätt finns aldrig med när man väger intressen mot varandra.
Hade det gjort någon skillnad om Sverige hade ratificerat urfolkskonventionen ILO 169, som antogs i FN 1991 och som Sveriges riksdag röstade nej till att ratificera senast 2015?
– Det är klart det skulle göra skillnad. Hade Sverige ratificerat konventionen så skulle man väldigt tydligt ha den att stå till svars för.
Hon tillägger dock att det inte skulle lösa alla problem.
– I Norge, som har ratificerat 169, är det ändå inte oproblematiskt med industriutvinningar.
Girjasdomens betydelse
I Girjasdomen 2020 gjorde Högsta domstolen den bedömningen att Sverige, oavsett om man har ratificerat ILO 169 eller inte, bör leva upp till internationell praxis, till exempel principen om fritt informerat förhandssamtycke (FPIC) – en rättighet som stipuleras i urfolksdeklarationen UNDRIP.
I november 2020 meddelade Högsta domstolen dom i det uppmärksammade målet mellan staten och Girjas sameby. Girjas sameby vinner tvisten mot staten. Högsta domstolen ger samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/ TT
Att Sverige trots att man har erkänt historiska övergrepp mot samerna fortsätter att inte ta hänsyn till vad samerna behöver för att kunna fortsätta existera hotar rennäringen och samernas kultur i stort.
Kommer ni kunna fortsätta med renskötsel om den här storskaliga industrialiseringen går vidare?
– Nej, det finns områden där den röda linjen har korsats för länge sen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:
– Det är en väldigt historielös utgångspunkt i debatten att ta avstamp i nuet och prata om vad vi ska göra framåt. Det går inte prata om situationen i Sápmi och för renskötseln utan att ha en uppfattning om allt som har hänt fram till nu. Att den här industrialiseringen har föregåtts av flera andra industrialiseringsvågor och alla med nya argument. En gång var det vattenkraften som kom och dränkte stora områden, inklusive stora betesarealer för renarna. Nu är det den gröna koloniseringen.
– Situationen i dag är nästintill ohållbar på många håll. Och då pratar man bara om ytterligare exploatering. Det finns en gräns för hur mycket man kan begära av ett folk och hur mycket man ska offra för det allmänna.
Renskötaren Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby är inne på samma sak:
– De stora gruvexploateringarna vi ser nu är ett hot mot hela vårt leverne och kultur, som för renskötarfamiljer är kopplat till rennäringen året om, säger hon.
Restaurering av betesmark
Vad är det då vi måste göra?
– Jo, bland annat måste vi börja titta på att restaurera betesmark. Det finns bra forskning på hur man kan restaurera.
Och så skulle Åsa Larsson Blind vilja se realistiska, seriösa diskussioner om vad som behövs för att renskötseln ska kunna fortsätta
– Vill man prata om att ta nya marker i anspråk så måste man också ha en realistisk diskussion om hur vi kan säkerställa att renskötseln kan fortsätta. Och nationellt måste det finnas en ambition för att renskötseln ska kunna fortleva, säger Åsa Larsson Blind.
– Vi har ju otroligt stora utmaningar i vardagen som det är – bara klimatförändringarna i sig innebär gigantiska utmaningar – för vi är ändå en näring som lever och styrs av väder och vind. Alla extremväder som händer, har förödande konsekvenser på vår vardag, på vår egendom, på våra renar.
Och på det läggs dessa klimatåtgärder och exploateringen. För oss är inte det här två skilda saker. Allt som händer på markerna hänger ihop. Så vi behöver en seriös diskussion om vad renskötseln behöver för att den ska kunna fortsätta bedrivas på ett kulturellt acceptabelt sätt.
Vi kan inte bara hägna in våra renar och ge dem foder, det är inte samisk renskötsel. Då har man industrialiserat renskötseln, och det är inte det vi behöver nu.
Sedan 2010 har det brittiska gruvbolaget Beowulf utfört provbrytningar av järnmalm i Gállok, väster om Jokkmokk. Samebyarna Sirges och Jåhkågasska har motsatt sig gruvplanerna med hänvisning till påverkan på rennäringen, länsstyrelsen sade nej, och provbrytningen har mötts av återkommande demonstrationer, protester och blockader. I mars 2022 beviljades gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines, dotterbolag till Beowulf, ett bearbetningstillstånd av regeringen och i somras godkände Högsta förvaltningsdomstolen regeringens beslut att tillåta gruvplanerna. Bilden är från 2013. Foto: TT
I dag använder samerna transporter och foder till renarna. Inte för att de vill, utan för att tidigare markanspråk ha tvingat dem till det här under det senaste århundradet.
– Våra traditionella arbetsmetoder har blivit omöjliga att använda, så det är klart att vi också anpassar oss. Det krävs en respektfull diskussion om att renskötseln är en kulturell urfolksnäring, som är grundlagsskyddad, skyddad enligt internationell rätt. Vi har rätt och vi ska inte först behöva berättiga vår existens på våra områden, säger Åsa Larsson Blind.
Vid sidan av att restaurera betesmark kan renskötsel i sig fungera som en klimatåtgärd.
– Renskötsel är ju definierat som en klimatåtgärd inom forskningen. Den motverkar klimatförändringen och uppvärmningen i och med att man håller landskap öppna. Vi behöver titta på de positiva delarna som renskötseln kan bidra med i klimatomställningen inom de samiska områdena.
Påverkas samiska kvinnor och män på olika sätt i den gröna omställningen, det vill säga finns det ett feministiskt perspektiv att lägga på konsekvenserna av den utveckling som nu är?
– Det samiska samhället och de samiska näringarna bygger på en familjebaserad verksamhet. Och det som har hänt under historiens gång, när levnadsgrundlaget för det samiska samhället har underminerats, är att allt färre kan leva och försörja sig på de traditionella näringarna. Det i sin tur har påverkat familjesituationen och vardagen för samiska familjer. Fler samiska män än kvinnor har blivit kvar som renskötare när många tvingats ha andra yrken.
Renar i en vindpark i Sápmi. Foto: Heiko Junge/TT
En annan förändring som har skett är att numera ser man renskötseln som just ett yrke och ett ganska manligt yrke. Vilket det traditionellt inte har varit, eftersom renskötsel innehåller så många delar där hela familjen behövs. Men man har tvingats till en rationalisering och det mycket på grund av den nuvarande lagstiftningen, som staten, inte samerna, har beslutat om.
Åsa Larsson Blind vill även lyfta fram barnen. Även de påverkas.
– Barnkonventionen är lag i Sverige och i den är det fastslaget att barn har rätt till sin kultur. Och det här är problematiskt för vi ser att den utveckling vi har underminerar möjligheterna att leva från de samiska näringarna. Något som i sin tur innebär att samiska barn och ungdomar förvägras sin kultur och sitt språk. Det utarmar det samiska samhället på alla fronter.
– Ser man inte det som sker så ser man inte heller ens en tillstymmelse till försök till motverkande åtgärder. Det saknar jag verkligen.
En man i 45-årsåldern omkom under söndagsnatten efter att ha blivit klämd under sin lastbil vid en misstänkt arbetsplatsolycka utanför Mönsterås.
Olyckan inträffade på E22 strax utanför Mönsterås i östra Småland. Chauffören, som var ute och saltade vägen med sin lastbil, ska enligt polisen av oklar anledning hamnat i diket där han sedan hittades svårt skadad under bilen. Ett räddningsarbete drog genast igång och vägen stängdes av i bägge filer. Mannens liv gick dock inte att rädda och händelsen utreds nu som misstänkt arbetsmiljöbrott.
Hittills i år har minst 35 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige.
Förra året dog minst 55 personer på sin jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.
Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.
Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.
Okej. Är det så fel?
Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.
Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?
Vi tar det från början.
I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.
Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.
Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.
Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.
Allt detta vet vi.
Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.
Sedan har vi ytterligare ett lager.
Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.
Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.
Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.
Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.
Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.
Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut.
Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.
Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.
Vad föregår konflikter?
Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.
Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt.
Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.
Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig.
Vapenlobbyn har tolkningsföreträde
Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes.
Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder.
Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6.
Vad är tillåtet att säga i Sverige?
Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.
Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.
Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med.
