”Sjung om studentens…”, ”Den blomstertid nu kommer…” eller kanske ”Idas sommarvisa”?
Oavsett vad man väljer att sjunga är vårterminen i det närmaste över för alla elever och tio veckors sommarlov hägrar. Lärarna arbetar kanske någon vecka till. Många avundas lärarna sommarlovet – inte lika många är beredda att arbeta i skolan.
Som ganska nybakad gymnasist sökte jag vikariejobb och kom bland annat att arbeta som hemkunskapslärare under en längre period. Jag hade visserligen en del kökserfarenhet, men vad var egentligen ”läreri”? När det gällde 14-åringarna gick det väl någorlunda. De eleverna var tillräckligt mogna för att själva ta en del ansvar och jag kunde resonera med dem. I stället hade jag problem med de yngre barnen. De skulle lära sig göra fruktsallad; duka och baka. Det ingick även en del teori. Jag måste erkänna att jag stod ganska handfallen när frukten inte blev skuren och när en hel klass utbröt ”vi tycker inte om fibrer”. Vad jag önskade att jag hade kunnat något om hur man skapar en god läromiljö för den här åldersgruppen och hur ämnet hemkunskap kunde didaktiseras (vad ska läras ut; varför ska det läras ut; hur ska det läras ut; och för vem det ska läras ut).
Att ”läreri” var svårt och inte något man besitter bara för att man själv hade gått i skolan var tydligt. Inte heller räckte det med kunskaper från kök, eller, som senare i mitt fall, till och med goda kunskaper inom ett ämne (ekonomisk historia för att vara exakt). Det är därför med förvåning jag läser lärarutbildningsutredningen (SOU 2008:109) och den sittande regeringens syn på hur lärarutbildning ska gå till.
Ett förslag handlar till exempel om att om man ska undervisa yngre barn ska utbildningen vara kortare än om man undervisar äldre barn. Det betyder att om man går en lärarutbildning med sikte på att undervisa de yngre barnen har man ingen utbildning på avancerad nivå, vilket i förlängningen kommer att innebära att lärare till de yngre barnen kommer att ha svårt att forskningsförankra sitt ”läreri”. Det kanske inte verkar så skrämmande först, kanske är det viktigare att de här lärarna har ett gott handlag med barn, är bra på att leka och att spela gitarr? Men tänk ett tag till på konsekvenserna! Flera studier visar att genus konstrueras tidigt, är det då inte absolut nödvändigt att ge de lärare som ska undervisa de yngre barnen en stabil vetenskaplig grund att stå på och själva kunna ta till för att ifrågasätta etablerade mönster? Och måste inte de ges möjlighet att forska om hur genusordningar etableras bland de yngre barnen?
En annan tänkbar konsekvens är att vi får en än tydligare uppdelning baserad på kön bland lärarna. Läraryrket har sedan 1900-talets början feminiserats, det vill säga allt fler kvinnor har valt att bli lärare (yrket var för 100 år sedan manligt genuskodat). Mönstret är än tydligare om man ser till barnens ålder – ju yngre barn desto fler kvinnor. Det är inte helt otänkbart att en kortare lärarutbildning för de som ska bli lärare för de yngre barnen ytterligare kommer att cementera detta mönster. Att män väljer utbildningar med högre status vet vi från andra sammanhang och om en lärarkategori kommer att kunna gå vidare till forskning och en annan inte – är det högst troligt att män kommer att välja att utbilda sig till den förra.
Att arbeta som lärare är svårt – vare sig barnen är yngre eller äldre och ”läreri” är inget man kan av sig själv bara för att man kan ett ämne. Att lärarutbildning ifrågasätts är dock inte så konstigt. Få yrken är mer viktiga när det gäller att förändra nuet och skapa framtiden. Och självklart ska lärarutbildning och skolan diskuteras, men jag har svårt att tro att ökade ämneskunskaper för lärare till de äldre barnen och kortare utbildning för lärare till de yngre barnen kommer att ge oss en bättre skola.
