På måndagen vällde miljontals iranier ut på gatorna över hela landet för att protestera mot det valresultat som inrikesministeriet presenterade i lördags – dagen efter valet. I landets huvudstad Teheran anordnades den största demonstrationen. Tåget var flera kilometer långt och enligt Arbetarens källa tog sträckan mellan Teherans universitet och Meydane Azadi, Frihetstorget, fem timmar att gå, en sträcka som i vanliga fall tar en timme. Slagord som ”Död åt diktaturen”, ”Allah u akbar” (Gud är större) och ”Mousavi, Mousavi, ta tillbaka vår röst” kunde höras över hela staden. Polis stod längs med tåget, men hade inte någon reell möjlighet att ingripa mot de massor som passerade.
Väl framme vid Frihetstorget attackerade några demonstranter en station tillhörande Basiji, regimens volontärmilis. Minst en person uppges ha dödats vid incidenten, och på tisdagen beräknades minst sju personer ha dödats under de senaste dagarnas protester.
Enligt den iranska grundlagen ska valresultat inte presenteras tidigare än tre dagar efter valdagen, men denna gång var Mahmoud Ahmadinejad och inrikesministeriet – som han själv har utsett – snabba med att utropa honom som segrare och landets president i ytterligare fyra år. Det dröjde inte länge innan landets högsta ledare Ayatollah Ali Khamenei godkände valresultatet och därmed gav sitt fulla stöd till Ahmadinejad.
Utmanaren, den reformvänliga Mir Hossein Mousavi, har dock inte anklagat landets ledning för att bryta mot konstitutionen – än. I stället har han, tillsammans med de andra två kandidaterna till presidentposten Mehdi Karroubi och Mohsen Rezai hävdat att valfusk förekommit och överklagat resultatet. På tisdagen kom så beskedet från landets mäktiga väktarråd om att valresultatet ska räknas om. Även om polisen har arresterat många reformistledare kan beskedet betyda att massrörelsen har vunnit en första delseger.
Att rörelsen har vuxit lavinartat på bara några dagar kan förklaras med hur stora delar av befolkningen ser på reformisten Mousavi. Visserligen är han en gedigen islamist, som har varit med sedan republikens bildande, innehaft en av de tyngsta posterna – premiärministerposten under krigsåren mot Irak på 1980-talet – och vill ha kvar landets nuvarande uppbyggnad. Men i detta nu ses han som den oppositionella förloraren som inte står i maskopi med republikens högsta ledare. Tvärtom har han utmanat den öppet som ingen annan.
Det senaste samlade upproret som kunde bevittnas i Iran var studenternas protester för exakt tio år sedan. Den gången rann rörelsen ut i sanden efter att regimen brutalt slog ned demonstrationerna och dödade en student. Men det finns en avgörande skillnad mellan 1999 och 2009. Då väntade studenterna hoppfullt på den reformistiska presidenten Mohammad Khatamis räddning. Det var bland annat de som hade röstat fram Khatami och han var skyldig att ingripa och stoppa repressalierna, enligt studenterna. De hjälpande händerna – eller orden för den delen – uteblev och rörelsen dog ut.
Till skillnad från Khatami 1999 sitter inte Mousavi i maktens korridorer: han står utanför och bankar på dem. Det har gett möjlighet till en större polarisering mellan statsapparaten och massrörelsen. Mousavi går sida vid sida med demonstranterna och uppfyller, för tillfället, sin roll som oppositionsledare.
Visserligen startade rörelsen bland den välbärgade medelklassen, främst i norra Teheran, men den har nu spridit sig till flera av landets städer – inklusive till några av de provinser där etniska minoriteter dominerar, som den azerbadzjanska provinsen och Khuzestan. Att minoriteterna går in i en kamp för demokrati kan vara avgörande för utgången.
1970-talets revolt mot shahen startade även den gången hos medelklassen, främst på landets universitet hos studenter och intellektuella. Men det var inte förrän arbetarrörelsen anslöt sig, och stoppade landet i en generalstrejk, som en revolutionär situation uppstod. Nu går återigen rykten om en generalstrejk, som då skulle vara uttalat politisk – och därför ett reellt hot mot regimen.
En revolutionär situation kan dock komma att dröja, och mycket beror på hur de styrande väljer att hantera revolten. Om de slår ned den brutalt riskerar de att antända något ännu större. Väljer de å andra sidan att backa och gå med på demonstranternas krav, vilket de till viss del redan gjort, har regimen förlorat något av sitt grepp om reformismen. Den kan bli djärvare än tidigare om den vinner delsegrar och bryter sig ur de snäva ramar där den hittills har fått verka.
Men om det iranska folket skulle välja att gå ännu längre i sina krav har de inte, till skillnad från 1979 års revolution, ett revolutionärt ledarskap att luta sig tillbaka på. Den gången manade den ledande ayatollan – Khomeini – konsekvent till omstörtning av den rådande ordningen, men de oppositionella religiösa figurer som verkar i dag är alla principiellt lojala med den islamiska republiken som system – än så länge. Den vänster som 1979 hade en stark bas på universiteten och i sina gerillaorganisationer är i dag helt obefintlig innanför landets gränser. Den extremt splittrade vänster som verkar i diasporan, å andra sidan, är fullkomligt frånkopplad från dagsaktuell politik. Det tycks inte finnas något annat än en islamist – om än med mänskligt ansikte – som står i ledningen för kampen.
Men en utveckling av det här slaget kan lätt få sin egen dynamik. Mousavis talesman i diasporan, regissören Mohsen Makhmalbaf, uttrycker det så här:
– Just nu är folk frågande och vill veta exakt vad som har hänt. Vi hade en revolution och ångrade den, vi hade reformer och vi ångrade dem, vi vände dem ryggen och ångrade det, och nu när vi har återvänt till vallokalerna vill vi inte ångra det på nytt. Om vi ångrar detta så kommer det bara att finnas en lösning kvar: en revolution.
