Om någon hade berättat för oss för tjugo år sedan att gamla mamma skulle komma att vårdas av ett Jerseybaserat riskkapitalbolag hade vi knappast trott personen. Vi skulle titta klentroget på den som påstod att ett privatägt tyskt bolag skulle gå med vinster på 4 miljarder per år efter skatt på att sälja svensk eller att Wallenbergarna skulle bli storägare av skolor. På samma sätt skulle vi nog ha reagerat om någon hade påstått att postkontoren skulle vara nedlagda. Likväl är det så vårt samhälle ser ut, och privatiseringsvågen rullar på mitt i nyliberalismens globala förtroendekris. Under de kommande månaderna privatiseras två tredjedelar av våra apotek, privatiseringsexperimenten breder ut sig i landstingen och ett utredningsförslag vill konkurrensutsätta alla järnvägslinjer. Det var länge sedan de privata utförarna till stor del utgjordes av mysiga personalkooperativ som ville prova på att bedriva sin verksamhet utan stelbenta kommunbyråkrater. Nu är det vinstdrift som gäller.
På snart sagt varje privatiserat område är marknaden numera uppdelad mellan tre, fyra dominerande aktörer.
Offentliga monopol ersätts av privata oligopol, ofta ägda av transnationella riskkapitalbolag. Privatiseringsindustrin är här. Sedan Margaret Thatcher gjort praktisk politik av de marknadsliberala idéer som övervintrade under välfärdsstatens glansperiod, har privatiseringsideologin lyckats koppla ett grepp om samhällsdebatten. Marknadsfundamentalismens treenighet – skär ner, avreglera, privatisera – har blivit allmängods. Bakom detta ligger naturligtvis en framgångsrik borgerlig opinionsbildning, men lika mycket starka ekonomiska aktörer som såg möjligheterna till framtida vinster.
I kommuner och landsting har privatiseringar ofta skett genom upphandling. Att låta den billigaste och bästa entreprenören vinna skulle vara bra för alla, enligt teorin. I verkligheten minskade kostnaderna något i början, men sedan de stora aktörerna trängt ut eller köpt upp de mindre har dessa ekonomiska vinster försvunnit. Samtidigt pressar privatiseringarna löner och anställningsvillkor nedåt. Personalen får betala när anbudsupphandlingarna ska vinnas. Och kostnaderna växer för den privatiseringsbyråkrati som skriver anbudsunderlagen, gör uppföljningarna och genomför rättsliga processer när utförare inte lever upp till villkoren i avtalen.
Men det är inte bara de anställda som drabbas när allt privatiseras – den förda politiken påverkar livet för oss alla. Vanvård inom äldreomsorgen, ett lotteribetonat avgiftssystem för tågtrafiken och ett allt mer segregerat skolsystem är delar av priset vi fått betala för de senaste decenniernas privatiseringsraseri. När verkligheten nu kommit ikapp påståendena om att privatiseringarna gör välfärden billigare och bättre har privatiseringslobbyn i stället fokuserat på valfrihetsargumentet.
Den nya privatiseringsvågen i kommuner och landsting handlar om kundvalssystem som snarare är kostnadsdrivande, men som motiveras med att medborgarna ”måste ha rätt att välja”. Att denna retorik är ihålig visar sig inte minst av hur Vårdval Stockholm förbättrat tillgången till primärvård i välbärgade och välmående områden medan områden med fler vårdbehövande utarmats. Verkligheten springer nu ifrån de nyliberala dogmerna. Sedan konkursen för Lehman Brothers den 15 september 2008 har desperata direktörer vänt sig till den tidigare så förhånade staten för att söka skydd undan den finansiella stormen. Den amerikanska regeringen förstatligar nu banker och biljättar på löpande band och stimulerar ekonomin genom investeringar i skola och alternativ energi för att förhindra en världsdepression.
Men ska den nuvarande krispolitiken bli mer än en socialisering av förlusterna från usla affärer på de avreglerade marknaderna så måste vänstern vakna. Det globala marknadsmisslyckandet visar, tillsammans med klimatkrisen, på behovet av stora omvälvande reformer som bara arbetarrörelsen har möjlighet att genomföra. I 30 år har vänstern lidit av ett kollektivt dåligt självförtroende som hindrat dess rörelser från att högt och tydligt ställa självklara krav för att gå vidare i riktning mot ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Arbetarrörelsen lyckades aldrig förklara att det finns många saker här i samhället som inte är lämpliga för marknader, utan som bäst fördelas efter behov och utförs utan vinstintresse.
Sedan mitten av 1990-talet har den norska arbetarrörelsen arbetat aktivt och konstruktivt för att skapa alternativ till privatiseringspolitiken. Utgångspunkten är klassiska idéer om folkligt deltagande och demokratisering av arbetsplatserna. Trondheimsmodellen handlar om att skapa ett samarbete mellan alla progressiva krafter med bas i en stark fackföreningsrörelse som vet vad den vill. Modellkommunmetodiken utgör ett alternativ till privatiseringar genom att anställdas kompetens och förmåga tas tillvara för att utveckla den offentliga verksamheten. Det är hög tid för arbetarrörelsen att räta på ryggarna, kritiskt granska privatiseringarnas följder och mobilisera stöd för en annan samhällsutveckling.
