LO-ekonomen Ola Pettersson slår i När musiken tystnat – en rapport om den globala finanskrisen fast att den pågående krisen är den djupaste sedan depressionen på 1930-talet. Han pekar, liksom de flesta andra, ut bolånekrisen i USA som en viktig förklaring. Till detta bidrog bland annat stora underskott i USA och Storbritannien och överskott i Kina och oljeländerna. Men det faktum att krisen fick ett så dramatiskt förlopp, menar Ola Pettersson, beror på en missriktad tro på att finansmarknaden kunde reglera sig själv och därmed en brist på tillsyn.
– Det gäller också i Sverige. Det finns ingen intressegemenskap mellan samhället och finansmarknaden. Därför krävs en detaljerad reglering och en noggrann övervakning. Och för att det ska bli en bra tillsyn måste de folkvalda i riksdagen träda fram och ställa krav, vilket i sin tur kräver ökade kunskaper i dessa komplexa frågor.
Ett av de krav som Pettersson menar bör ställas på bankerna är att deras kapitalinnehav kraftigt ökar, jämfört med dagens nivå. Bankerna har inte tillräckliga drivkrafter att ta hänsyn till de samhällsekonomiska kostnaderna som deras risker medför. Om det krävs av dem att de har ett större kapital har de dels en större buffert mot att stå utan tillräckliga medel och dels minskar drivkraften att ta risker, eftersom riskerna då i högre grad sker på egen bekostnad och inte på samhällets.
Bankerna har under lång tid kunnat plocka ut enorma vinster, bland annat tack vare sitt stora risktagande. Eftersom hela den finansiella sektorn har kommit att ha en högre andel rörlig ersättning till ledning och anställda än de flesta andra delarna av näringslivet har benägenheten att ta risker varit stor. Pettersson ser mot den bakgrunden ersättningssystemen som en viktig stabilitetsfråga och menar att belöningssystemen kan behöva regleras för att inte undergräva den finansiella stabiliteten.
För finanskrisen har återigen visat att stater, när det väl gäller, nästan undantagslöst fungerar som garanter för större finansiella företag. Konkursen i Lehman Brothers är undantaget som bekräftar regeln.
– I Sverige har de fyra storbankerna fått en sådan position inom ekonomin att de helt enkelt inte får gå omkull. Det skulle få ödesdigra konsekvenser för hela samhället, säger Ola Pettersson.
Därför menar han att insättningsgarantin måste finnas. Men han hävdar samtidigt att den svenska insättningsgarantin är felkonstruerad, eftersom de avgifter bankerna betalar varierar mellan 0,06 och 0,14 procent av den garanterade inlåningen.
– Det är för lite. Avgiftens storlek är inte heller relaterad till statens verkliga risk, som beror på kreditvärdigheten i hela den svenska banksektorn.
Upplåningsgarantiprogrammet, som drogs igång i höstas för att underlätta bankernas finansering, är frivilligt vilket har gjort det möjligt för bankerna att fortsätta låna kortsiktigt, utan likviditetsrisk, eftersom det alltid finns en möjlighet att ansluta sig till programmet senare.
– Därför är den svenska upplåningsgarantin att betrakta som ett förtäckt stöd till den svenska banksektorn. Ur ett löntagarperspektiv är det viktigt att den finansiella sektorn ska bära sina egna kostnader och inte förbli en slags skyddad verkstad. Premierna måste motsvara den verkliga garantin. Då skulle det inte löna sig för bankerna att dra på sig så stora risker.
Anser du att de befintliga kontrollorganen, Finansinspektionen och Riksbanken, har misslyckats?
– Om de hade skött sitt arbete på allra bästa sätt så hade det extrema risktagandet som skett i Baltikum inte kunnat äga rum.
I rapporten föreslås bland annat att en ny, EU-baserad finansinspektion inrättas.
– De stora företagen verkar över nationsgränserna och de nationella myndigheterna verkar inte ha kompetens. En EU-myndighet skulle kunna få den kraft och auktoritet som krävs för att vara en motvikt mot de mångnationella, finansiella företagen.
Du har, kanske lite överraskande, pekat ut Nicolas Sarkozy och Angela Merkel som något av föredömen.
– Ja, de är de enda ledare som verkar ha lärt sig något av krisen och talar om en reglering av finansmarknaden. Men än så länge är det ju retorik. De hårda besluten har inte tagits. Men jag vill understryka att detta borde inte vara några blockskiljande frågor, säger Ola Pettersson.
Fakta / Bankvinster
De svenska storbankerna gjorde en sammanlagd vinst på 67 miljarder kronor under 2008. Nordea toppade med 27 miljarder, därpå följde Handelsbanken med 15,3, SEB med 12,5 och Swedbank med 12,3.Bonusar på 5,7 miljarder delades under 2008 ut inom storbankerna. Framför allt till aktiemäklare, aktieanalytiker och fondförvaltare.
Mest generös med bonusar var delstatliga Nordea som betalade ut 2,3 miljarder kronor i bonus.