Kina kunde i förra veckan presentera en BNP-tillväxt på 7,9 procent jämfört med samma tidpunkt 2008. Detta trots en stor tillbakagång för den kinesiska exporten, landets avgörande ekonomiska draglok sedan nära 30 år tillbaka. Det råder knappast något tvivel om orsaken: den kinesiska regeringens massiva stimulanspaket på motsvarande 5 000 miljarder kronor, vilket motsvarar 7 procent av landets BNP (att jämföra med USA:s stimulanspaket som är på 2 procent av BNP).
De officiella siffrorna visar dessutom att tillväxten har varit högst i inlandsprovinserna, som tidigare alltid har halkat efter kustområdena, men som stimulansprogrammet nu prioriterar.
Kritiker är skeptiska till långsiktigheten i paketet. Till exempel pekar den New York-baserade ekonomen Stephen Roach på bankkoncernen Morgan Stanley på att 70 procent av Kinas stimulanspaket består av investeringar och menar att det är ohållbart i en ekonomi där investeringar redan utgör 40 procent av BNP, den högsta siffran i något land någonsin. Han menar att politiken i stort sett bara ”köper tid”.
Samtidigt borde det dock finnas en mängd verkliga investeringsbehov att fylla i Kinas fattiga inland, där vägar, el- och vattennät, sjukhus och mycket annat ofta är i eländigt skick jämfört med kustområdenas storstäder.
Det går att urskilja olika grupper av länder utifrån hur de har reagerat på finanskrisen. De som har satsat mest på stimulans är ofta länder som redan från början hade hög statsskuld och/eller budgetunderskott – USA, Japan och i viss mån Tyskland. I Östeuropa har många länder mycket låg statsskuld, men EU och IMF vill likväl inte låna dem några pengar till stimulansåtgärder. Sedan finns det en liten grupp – bestående av Finland, Sverige och Danmark – som har starka statsfinanser men frivilligt avstår från att stimulera sina fallande ekonomier. Kina, å andra sidan, har samlat enorma reserver under lång tid och använder dem.
Det är värt att fundera över de geopolitiska konsekvenserna av detta. Om stimulansoperationen lyckas kan det innebära att landet under en följd av år fortsätter med tillväxtsiffror som vore rekordhöga redan i normal konjunktur – och ännu mer anmärkningsvärda i en lågkonjunktur. Detta medan medtävlarnas ekonomier befinner sig i fritt fall eller långsam återhämtning. Det kan också innebära att Kina kommer ur det hela utan en stor skuldbörda.
Vid och inför G8-mötet i Italien nyligen gjorde kinesiska representanter flera ovanligt tydliga uttalanden om att ersätta den amerikanska dollarn som dominerande världsvaluta för internationell handel. Detta är ett gammalt tema men problemet har blivit mer akut i och med de enorma amerikanska budgetunderskotten och inom G8 upprepades de kinesiska antydningarna av Ryssland och, mindre väntat, av Frankrikes president Nicolas Sarkozy.
En annan ny tendens är synlig i statistiken över Kinas direkta utlandsinvesteringar. År 2002 var de motsvarande 20 miljarder kronor, 2007 var summan 152 miljarder, 2008, 417 miljarder – och under de första två månaderna i år hade den vuxit till 530 miljarder. Helårssiffran uppskattas bli
1200–1500 miljarder. Därmed strömmar för första gången mer kapital ut ur landet än in.
Med finanskrisen och råvaruboomens slut har USA:s och Europas investeringar, lån och bistånd till Afrika rasat dramatiskt, men Kinas har nästan inte fallit alls, rapporterar Asia Times. Kina har också nyligen gett stora krislån till länder i Centralasien, Sydostasien och Latinamerika.
Men mest intressant är kanske återverkningarna i Australien. En nationell försvarsstrategi som publicerades tidigare i år varnade för risken att Australien skulle behöva föra ett framtida krig med ”en stormakt i regionen”, med andra ord med Kina. Dokumentet har kritiserats, bland annat av förre premiärministern Paul Keating som har sagt att Australien bör uppmuntra Kina att spela en mer aktiv roll i världspolitiken. Och en tidigare högt uppsatt rådgivare till regeringen, professor Hugh White, har varit inne på samma spår:
– Stannar vi kvar vid USA:s sida om de dras in djupare i en konkurrensrelation med Kina? Jag tror att svaret mycket väl kan vara nej.
I framtiden skymtar ett möjligt scenario där ett engelsktalande, västerländskt land inte bara lämnar alliansen med USA, utan till och med skulle kunna bli underordnat inom Kinas inflytelsesfär – en högst ovanlig situation.
